Sara Lidman-noveller

Senast hade vi läst japanskt och åt norrländskt, nu hade vi läst norrländskt och åt spanskt. Till nästa gång ska vi ha sett en spansk film och träffas på en fransk bistro. Den lilla kulturföreningen – två bibliotekarier och en ljudtekniker – har hittat sin form.

Vi hade valt Sara Lidman-Novellixen, som innehåller två berättelser, ”Fröken” (1954) och ”Moster Evelina och Anton” (1986), båda i lantlig miljö, jag misstänker västerbottnisk.

Den förstnämnda beskriver en by där vägfarande av olika slag ber om nattlogi emellanåt. Samma personer återkommer med ett eller ett par års mellanrum och välkomnas för sina spännande historier från andra platser i landet, kanske sanna, kanske påhittade. Den ambulerande frisören står i berättelsens centrum – en man kallad ”Fröken” för sina kråmande manér, med spretande lillfinger och en rock som sveps omkring som en mantel – och vi får följa med in till Skrattars, en trångbodd familj där han erbjuder sina tjänster. Att ha roligt åt och med Fröken är, förstår man, ett sällsynt nöje, men helst, ännu hellre än att förhöra honom om hans påstådda besök på Stockholms slott, vill de höra honom berätta en fruktansvärd historia från hans barndom som de hört förr men inte får nog av.

”Moster Evelina och Anton” är ännu mer drastisk och dråplig. Evelina, en fattig ung flicka med ett barn, blir piga hos en änka som tussar ihop henne med den hemmaboende men alldeles för gamla sonen. Evelina vistas mestadels i ladugården, där hon också upplåter plats för nasare och luffare, vilket inte ses med blida ögon av änkan: ”En gång när hon kom in i ladugården stod Evelina på en Allas Veckotidning utbredd där på cementgolvet och provade ett par lackpumps framför nosen på frommaste kon. Och skoagenten på knä framför henne med ena handen över vristen och den andra under hålfoten för att känna efter om skon passade och då fick svärmodern ett sådant raserianfall att hon stöp där och dom måste bära in henne i stugan och hon blev sängliggande i tio år.” Men själva historien handlar om att Evelina, innan hennes gamla make dör, träffar skogsarbetaren Anton. ”En sån där karl som när han går in i en skog – då viker sig tallarna.”

Vi åt tapas på Aqui och pratade om originalet Fröken och om Evelinas och Antons ödesmättade dans, vilket var den dramatiska avslutningen av deras historia, men inte fullt lika länge som vi diskuterade vilken spansk film vi ska se till nästa möte samt namnet på vår konstellation. Vi ska se Almodovars ”Att återvända” och vi heter Flätan.

MDIII Första kurskvällen hos Novellix

Då är den här terminens läsecirkelkurs igång! Kul att få låna Novellix lokal på Tjärhovsgatan, ett kontor med mycket kreativitet på liten yta. Deltagarna och vi fick precis plats, vi bjöd på fika och pratade social läsning och deltagarna antecknade. Jag är inte lika förundrad över att se huvuden böjda över anteckningsblock och mobiler som jag var första terminen, men fortfarande nyfiken på vad de tycker är värt att skriva ner.

MMCCCL Hjalmar Söderberg i fyra doser

För två och en halv vecka sedan gjorde jag ett snabbt besök hos Novellix på Tjärhovsgatan, framför allt för att köpa ett exemplar av en novell som vi hade en för lite av till deltagarna i läsecirkelledarkursen samma kväll, men dessutom pågick ett välbesökt releaseevenemang för de nya Hjalmar Söderberg-Novellixerna. Vi på Sture bibliotek har blivit bortskämda av Novellix i åratal. Den novell jag tänkt köpa skänktes istället till biblioteket och själv fick jag den sprillans nya fina asken med Söderberg-novellerna.

Och nu är det grundlig läsning som gäller, inför våra aktiviteter kring samtliga berättelser i asken, tre noveller och en samling med fyra historietter. I praktiken, för oss som jobbar med detta, blir det cirklande om allihop, även om det utförs i olika former – två gånger som podd, en gång som läsecirkel inför publik (17 maj) och så en vanlig hederlig läsecirkel, förhoppningsvis utomhus (26 maj).

Vad gäller livsåskådning står jag och den käre Hjalmar långt ifrån varandra, jag har svårt att förhålla mig till hans ståndpunkter och möjliga budskap, men hans språk, det är ljuvligt. Och Stockholmsskildringarna. Så länge jag betraktar hans verk som rena skönlitterära produkter går det bra, och att få fördjupa sig i texterna och tiden – 1890-tal till 1920-tal – är riktigt härligt.

MDCCCXXXIII Novell i ny förpackning

IMG_1106

Det är skillnad på omslag och omslag. De påverkas av sin tid, naturligtvis, men vissa skulle jag säga är objektivt fula.

Just nu läser jag den vänstra boken, från 1985, som nyligen också kom ut som en liten papegojprydd Novellix. Novellen Ett enkelt hjärta av Gustave Flaubert har alltså funnits länge på biblioteken utbruten i en enskild tunn volym, men jag slår vad om att utlåningsstatistiken inte varit särskilt imponerande någon gång under de senaste trettio åren. Med papegojmönstret från förra året kan den ha en bättre chans.