Sara Lidman-noveller

Senast hade vi läst japanskt och åt norrländskt, nu hade vi läst norrländskt och åt spanskt. Till nästa gång ska vi ha sett en spansk film och träffas på en fransk bistro. Den lilla kulturföreningen – två bibliotekarier och en ljudtekniker – har hittat sin form.

Vi hade valt Sara Lidman-Novellixen, som innehåller två berättelser, ”Fröken” (1954) och ”Moster Evelina och Anton” (1986), båda i lantlig miljö, jag misstänker västerbottnisk.

Den förstnämnda beskriver en by där vägfarande av olika slag ber om nattlogi emellanåt. Samma personer återkommer med ett eller ett par års mellanrum och välkomnas för sina spännande historier från andra platser i landet, kanske sanna, kanske påhittade. Den ambulerande frisören står i berättelsens centrum – en man kallad ”Fröken” för sina kråmande manér, med spretande lillfinger och en rock som sveps omkring som en mantel – och vi får följa med in till Skrattars, en trångbodd familj där han erbjuder sina tjänster. Att ha roligt åt och med Fröken är, förstår man, ett sällsynt nöje, men helst, ännu hellre än att förhöra honom om hans påstådda besök på Stockholms slott, vill de höra honom berätta en fruktansvärd historia från hans barndom som de hört förr men inte får nog av.

”Moster Evelina och Anton” är ännu mer drastisk och dråplig. Evelina, en fattig ung flicka med ett barn, blir piga hos en änka som tussar ihop henne med den hemmaboende men alldeles för gamla sonen. Evelina vistas mestadels i ladugården, där hon också upplåter plats för nasare och luffare, vilket inte ses med blida ögon av änkan: ”En gång när hon kom in i ladugården stod Evelina på en Allas Veckotidning utbredd där på cementgolvet och provade ett par lackpumps framför nosen på frommaste kon. Och skoagenten på knä framför henne med ena handen över vristen och den andra under hålfoten för att känna efter om skon passade och då fick svärmodern ett sådant raserianfall att hon stöp där och dom måste bära in henne i stugan och hon blev sängliggande i tio år.” Men själva historien handlar om att Evelina, innan hennes gamla make dör, träffar skogsarbetaren Anton. ”En sån där karl som när han går in i en skog – då viker sig tallarna.”

Vi åt tapas på Aqui och pratade om originalet Fröken och om Evelinas och Antons ödesmättade dans, vilket var den dramatiska avslutningen av deras historia, men inte fullt lika länge som vi diskuterade vilken spansk film vi ska se till nästa möte samt namnet på vår konstellation. Vi ska se Almodovars ”Att återvända” och vi heter Flätan.

Palt, lingon och en japansk novell

Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.

Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.

Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.

Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.

Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.

Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.

MMCCCL Hjalmar Söderberg i fyra doser

För två och en halv vecka sedan gjorde jag ett snabbt besök hos Novellix på Tjärhovsgatan, framför allt för att köpa ett exemplar av en novell som vi hade en för lite av till deltagarna i läsecirkelledarkursen samma kväll, men dessutom pågick ett välbesökt releaseevenemang för de nya Hjalmar Söderberg-Novellixerna. Vi på Sture bibliotek har blivit bortskämda av Novellix i åratal. Den novell jag tänkt köpa skänktes istället till biblioteket och själv fick jag den sprillans nya fina asken med Söderberg-novellerna.

Och nu är det grundlig läsning som gäller, inför våra aktiviteter kring samtliga berättelser i asken, tre noveller och en samling med fyra historietter. I praktiken, för oss som jobbar med detta, blir det cirklande om allihop, även om det utförs i olika former – två gånger som podd, en gång som läsecirkel inför publik (17 maj) och så en vanlig hederlig läsecirkel, förhoppningsvis utomhus (26 maj).

Vad gäller livsåskådning står jag och den käre Hjalmar långt ifrån varandra, jag har svårt att förhålla mig till hans ståndpunkter och möjliga budskap, men hans språk, det är ljuvligt. Och Stockholmsskildringarna. Så länge jag betraktar hans verk som rena skönlitterära produkter går det bra, och att få fördjupa sig i texterna och tiden – 1890-tal till 1920-tal – är riktigt härligt.

MCMLIX Benjamin Button

”This is a fine place to keep a youngster of quiet tastes. With all this yelling and howling, I haven’t been able to get a wink of sleep. I asked for something to eat” — here his voice rose to a shrill note of protest — ”and they brought me a bottle of milk!”

Stackars Benjamin Button föds som 70-åring, en gnällig gammal gubbe som inte alls trivs tillsammans med de gastande små nyfödda på sjukhuset i Baltimore vid 1800-talets mitt.

I morgon står bland annat novellen om denne herre, Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, på programmet för läsecirkelkursens fjärde och sista träff och nu läser jag om den, på engelska den här gången. Den är otroligt skruvad och jag vet inte riktigt själv vad jag ska tycka om den. Idén är nog roligare än själva utförandet. Men jag kan ändra mig efter att ha manglat berättelsen tillsammans med kursdeltagarna.