Jag vill läsa mer om Indien

I måndags gick jag till Söderbokhandeln på jakt efter deckaren The Silent Patient och kom ut med Dagar i Mahuldiha, berättelser och reportage från östra Indien. Den förstnämnda hade de inte, den andra frestades jag att köpa efter att Mumbai-skildringen Last Man in Tower gett mersmak.

Jag gick vidare till Södermannagatan och The English Bookshop, där de inte heller hade The Silent Patient, men kunde beställa ett exemplar åt mig. Så vad hade de om Indien? Inte så mycket, varken fack- eller skönlitterärt, men i bokkatalogen kunde tjejen bakom disken få fram alla möjliga titlar som fanns i hyllorna på The English Bookshop i Uppsala. Hon vred på skärmen och visade en tabell där det i en av kolumnerna stod korta innehållsbeskrivande texter och jag fastnade för två romaner, i övrigt helt okända för mig. De levererades snabbt och i dag gick jag dit och hämtade dem, The Windfall av Diksha Basu och We That Are Young av Preti Taneja. Jag har nog aldrig tidigare köpt en bok som på omslaget skyltar med att Vogue kallat den ”ultra-charming”. Jag ser oväntat mycket fram emot att läsa den – det var den glassigt utformade The Windfall – och även den andra förstås, en omskrivning av Kung Lear med New Delhi som spelplats.

Åberg berättar – jag sitter klistrad

Jag har varit fascinerad av ”Sällskapsresan” under större delen av livet, på senare år har intresset ökat ytterligare och inför, under och efter Teneriffaresan i februari blev kurvan brantare än någonsin. Det har länge varit en sport i familjen att upptäcka nya detaljer i filmen – något som trots allt blir svårare och svårare när man har sett den en miljon gånger – och jag är förstås störtförtjust i extramaterialet på dvd:n. Så här långt efteråt, nu när flera av huvudrollsinnehavarna gått bort, har jag inte precis förväntat mig nyproducerad behind-the-scenes-information, så lyckan var stor när det visade sig att dokumentären ”Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer” i två delar innehåller ett samtal om inspelningen 1979 med Sven Melander (Berra), Lottie Ejebrant (Majsan) och Lasse Åberg själv (Stig-Helmer) och kommentarer från Ted Åström (Lasse) och filmmusikens upphovsman Bengt Palmers. Mest generella reflektioner, men ändå.

Screen Shot 2020-06-21 at 20.00.07 PM

Därefter behandlas övriga Sällskapsresefilmer, som jag tycker nästan lika mycket om (minus ”Hälsoresan”, som jag inte gillar alls). Här ses Nalle – Jan Waldekranz – från ”Snowroller”, som han hade tagit sig ut om han fortfarande jobbade med vintersportcharter och hamnat på fel plats under fel säsong.

God fredagskväll från mig och räven

Den här fredagskvällen på bibblan avrundades med en timme på barnavdelningen, där höjdpunkten var att hjälpa en väldigt lässugen, engagerad och belevad pojke som talade indisk engelska och var på biblioteket med sin pappa.

En annan som brukar vistas på barnavdelningen är den här räven, men när vi stängt för dagen och jag tog hissen upp till övervåningen och arbetsrummet hade min skrivbordsgranne J lämnat den vid min dator tillsammans med ett brev – en hälsning inför hennes semester och en gratulation till ett kommande jobbuppdrag i höst. Ett jag ser mycket fram emot.

Själv går jag inte på semester. Jag är tillbaka redan i morgon förmiddag.

Distansfilmklubb: Jane

”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.

I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.

Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.

I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har HA och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är HA:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

USA-feeling på Norr- och Södermalm

Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.

Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.