Nästan femhundra sidor om hur det är att vara afrikan utanför Afrika och nästan omöjligt att tröttna på vägen. (Men läser man dygnets alla timmar inför cirkelledning kan man hålla sig vaken med kinesiska riskakor.)

Tråkigt nog har kyrkan och kyrkans män och kvinnor samma onyanserade roller i Americanah som i den förra Adichie-boken jag läste, Lila hibiskus – en kristen är antingen en riktigt vidrig hycklare eller harmlös men lättledd, ointelligent och gärna smått galen – men bortsett från det temat köpte jag allt. Det är bara en enda författares iakttagelser kring hudfärg och ursprung, och dessutom en roman och inte en debattbok, men så oerhört många aspekter hon får in, politiskt, moraliskt, historiskt. När jag läser om livet som nigerian i USA får jag samma känsla som när jag läser Jhumpa Lahiri-noveller om att leva som indier i USA – jag har levt som svensk i USA en begränsad tid och vet att jag inte kommer i närheten av minsta chans till insikt i de immigrationsrelaterade svårigheter som beskrivs, och ändå upplever jag att jag förstår precis. Till en extremt liten del på grund av erfarenheter och till en extremt stor del på grund av skickligt litterärt hantverk.

Cirkeldeltagarna på Sturebibblan gav alla ett gott omdöme och jag tipsade om att huvudpersonen, bloggaren Ifemelu, går att följa på americanahblog.com. Meta så det förslår.