En premiärafton på Operan stillar glamourbehovet för en stund. Röd matta, upplyst, finklätt. Nu skulle vi få se en ny variant av Raymonda, rysk sekelskiftesklassiker, med alternativ handling och 2,1 kilometer tyll.

Jenny och jag köpte våra biljetter i juli och har sedan dess haft den här kvällen att se fram emot en vecka efter hemkomsten från Hongkong.

Jag lämnade en vikarie ensam bakom informationsdisken på Sture bibliotek (det var okej, tyckte hon) och skyndade iväg till Operan och Guldfoajén, där jag fick plats mellan två damer, varav minst en sprejat håret med Elnett, i lagom tid till kvällens premiärsamtal. Dramaturg Katarina Aronsson ledde samtalet med Johannes Öhman, chef för Kungliga Baletten, Pontus Lidberg, som stått för koreografi, och Patrick Kinmonth, scenografi och kostym. Av de få premiärsamtal jag varit på var det här bland de bättre, riktigt begripligt för den som ännu inte sett föreställningen – alltså i princip alla – där de tidigare hållit sig på en så abstrakt nivå att man först vid kvällens och föreställningens slut börjar ana vad de pratade om, något jag inte tror beror på att samtalsdeltagarna är alltför pretentiösa, men kanske en smula opedagogiska.

Här fick vi höra om balettens bakgrund och sammanhang, musikens starka och svaga sidor och kostymernas tillkomst i husets ateljé. Irländaren Patrick Kinmonth höjde inte bara kostymmakarna utan hela Sverige till skyarna, som ett genomestetiskt land. Men först efteråt, när jag läst på litegrann, förstår jag höjden av politisk korrekthet à la Stockholm 2014 i beskrivningen av balettens ursprungliga och nu omskrivna handling. Pontus Lidberg summerade att figuren Raymonda i originalet hade ett förhållande med en kristen man och blev uppvaktad av en muslimsk man, varpå den kristne dödade muslimen med svärd, bröllop firades och Raymonda själv hade aldrig haft något att säga till om. Nu för tiden skulle man aldrig berätta en sådan både tunn och usel historia, och förresten skulle en kvinna uppvaktad av två män inte behöva välja bara den ena. Där skrattade åhörarna, som väl tyckte att det mest var en lustigt överdriven kommentar, men jag misstänker att hela perspektivet på Raymonda är överdrivet, åtminstone det som kom fram i samtalet. Inte för att Wikipedia-artikeln om baletten lär vara heltäckande, men i dess ganska utförliga beskrivning läser jag om Raymondas fästman, en korsriddare, och om en främmande österländsk riddare som blir blixtförälskad i Raymonda och med fula knep och slutligen våld försöker föra bort henne, då fästmannen dyker upp och ingriper. I en duell mellan de båda dödas förövaren och alltihop slutar med bröllop. Visst har österlänningen skurkens roll, men på Pontus Lidberg lät det som att hans skurkaktighet bestod i att han var muslim.

I den här versionen (fast Pontus Lidberg betonade att ”version” var fel ord, det här är ett helt nytt verk) utspelar sig triangeldramat istället på själva Operan och bland dess dansare under husets invigningsår 1898, samma år som det ursprungliga verket hade premiär i Sankt Petersburg. ”Raymonda ställs inför ett existentiellt val: femton års relation mot stundens dragningskraft?” säger koreografen i en Svenska Dagbladet-artikel där man kan läsa sig till hur han tänkt sig att ballerinan ska slitas mellan två dansares kurtis.

Förhandsinformationen påverkade förstås våra förväntningar, men det vi såg var något ganska annorlunda. Triangeldramat fanns där, men tog inte upp speciellt mycket utrymme i förhållande till alla nummer som berättelsens balettensemble dansade för en tänkt publik, som alltså blev vi. Formspråket var så klassiskt det bara kan bli, både i dansen och kostymerna, och hejdlöst njutbart. Patrick Kinmonth kommenterade att moderatorn under premiärsamtalet kallade uppsättningen ”beautiful”, ett ord som för inte så många år sedan uppfattades av konstutövare som en skymf, men som i det här fallet givetvis var en komplimang, och det är bara att stämma in. Glöm berättelsen, som ändå bitvis var så otydlig att publiken började applådera på fel ställen, och se bara på den synkroniserade dansen som trotsar tyngdlagen och bär upp den illusion av lätthet som verket, enligt koreografen, skulle slå hål på genom att visa ensemblens hårda arbete i replokalen. Det hjälpte inte. Dansarna var under av styrka, flexibilitet och tyngdlöshet från början till slut.

”För lite dans och för mycket paus!” klagade vi när första akten var över på ett ögonblick, men så hade vi vårt förhandsbeställda fika att se fram emot. Höjden av lyx är att gå ut genom salongsdörren och några meter längre fram slå sig ner vid sitt personliga dukade bord.

Klart man gör sitt bästa för att bidra till elegansen.