Jag och 49 andra på Berwaldhallens parkett

Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.

Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s