Etikettarkiv: Krig

Vägen på Oktoberteatern

Vi gjorde det till en helkväll, SB och jag, tog pendeln till Södertälje för att se pjäsen ”Vägen” på Oktoberteatern och åt dessförinnan på restaurangen intill, Caesar’s, med trevlig service, en tysk kanal med något slags bilsport på skärmar på väggen och enorma portioner.

Det enda vi kände till om pjäsen var det vi kunde läsa oss till på teaterns webbplats, och antingen har pjäsen gjorts om eller också har den korta beskrivningstexten skrivits av någon som sett de första minuterna av en repetition och sedan killgissat. Både de stora dragen och detaljerna var felaktiga, men som tur var hade texten ändå gett oss hyfsat rätt förväntan på innehållet. Enligt beskrivningen skulle det handla om fyra vänner som tillsammans flytt till Sverige över Medelhavet och nu ska börja ett nytt liv från noll, men i själva verket handlade det om en ensam man som flytt över Medelhavet till Sverige och som tänker tillbaka på sina tre vänner hemma i Homs och de hjältedåd de utförde i kampen för frihet. Annorlunda, men lika intressant.

Föreställningen var bara en timme lång, men det räckte för att sorgen och maktlösheten i historien skulle förmedlas till publiken, som snörvlade påtagligt när lamporna släcktes på slutet, innan de tändes igen för applåder, som ganska långsamt drog igång. En av medarbetarna på teatern – jag tror det var teaterchefen själv – kom sedan fram och sa att de öppnat dörrarna bakom läktaren, men att det gick bra att sitta kvar och hämta sig, vilket många gjorde.

Det var starkt, ingen tvekan på den punkten, men redan minuterna efteråt åkte kritikerglasögonen på och vissa märkligheter trädde fram. Huvudpersonen, vars namn jag inte uppfattade, säger sig ha varit god vän till de tre andra – de som inte flytt – och när dessa beskriver sig själva förstår man att de tre har starka band till varandra. Där finns den unga kvinnan som med informell utbildning blir områdets enda läkare, hennes syster som blir Homs proffsigaste dokumentärfilmare och journalisten som tack vare språkkunskaper och vältalighet blir revolutionärernas språkrör och reporter i västvärldens stora nyhetskanaler. Det övermänskliga modet har de gemensamt, deras olika personligheter och begåvning kompletterar varandra, de arbetar delvis tillsammans och ser upp till varandra. Ni var mina bästa vänner, säger huvudpersonen till de minnesbilder han målar upp av dem, men när vi följer de tre nämner de aldrig en fjärde i sitt gäng. Det är därför huvudpersonens namn aldrig nådde mig, det nämns bara en gång, snabbt, av honom själv.

Vad betyder detta? Är det ett medvetet eller omedvetet ologiskt inslag? Den rimliga tolkningen av upplägget är att vi ska lita på huvudpersonen – den numera nysvenska invandraren – när han säger att han nattetid hemsöks av sina tre modiga vänner, medan han dagtid äter den frukostmat han vant sig vid hemma i Syrien, tvättar sina få men snygga klädesplagg och söker jobb som han är överkvalificerad för och som han inte får, för svensk utbildning och referenser saknas. Det tröstlösa läget i det nya landet ställs mot kampen, gemenskapen och värdigheten som var hans.

Men i så fall, om vi ska tro på det som sägs, borde hans egen roll i kampen ha presenterats och vännerna inbegripit honom i sina historier. Och de borde nog inte ha framstått som superhjältar alla tre, var och en den absolut bästa inom sitt fält. Sådana ytterligheter är aldrig bra för trovärdigheten.

Så länge jag satt kvar i salongen var jag tagen av de skildrade grymheterna, orättvisorna och uppoffringarna, som alla andra, skulle jag tro. Den narratologiska analysen är egentligen sekundär. Självklart pratade SB och jag vidare på hemvägen, om vad som rapporteras om den här konflikten och andra i svenska nyhetskanaler, vad vi över huvud taget vet om vår omvärld och våra medmänniskor, vi som är fast rotade i den tillvaro pjäsens huvudperson hamnat i, där – som han säger – den blå himlen döljs av moln och ingen dör utan alla blir vithåriga och kollar på Allsång på Skansen. Eller där man äter stora portioner amerikansk mat och går på teater.

Allt jag fick med mig från Tensta konsthall

För en dryg månad sedan (pre-corona, ni vet, när man fortfarande kunde träffa folk) var jag i Tensta konsthall på ett program med rubriken ”Arabiska våren 2.0 och kulturens roll i Irak”. Det började med ett moderatorlett samtal med en programchef på Utrikespolitiska institutet och en sociolog vid Uppsala universitet, om det pågående ”folkliga demokratiutbrott” som uppstått efter att den arabiska våren till synes blåst över. Fokus låg på gatudemonstrationer i Irak, där företrädesvis unga akademiker protesterar mot arbetslöshet och brist på livsnödvändigheter som vård och rent vatten. Om jag förstod talarna rätt menade de att ”bröd går före val” – korruptionen bland makthavare och orättvisorna mellan länderna i regionen måste stävjas för att människor ska få mat på bordet och grundläggande samhällsservice, men kampen för demokrati ligger fortfarande en bit bort. Revolution är svårt att uppnå. Man kan aldrig ersätta alla i en statsapparat. Men proteströrelsen är enad och nationell och består av både kvinnor och män med olika religiös bakgrund.

Jag ska inte ge mig på att återge det som sades om de ekonomiska och politiska konflikterna mellan Irak och Iran, som lär vara centrala i sammanhanget. Det är det här som är så besvärande – en betydelsefull politisk rörelse pågår och när jag hör den diskuteras så här på en grundläggande nivå blir jag dels upplyst (”naturligtvis, alla i statsapparaten kan inte ersättas på en gång, jag fattar”) och dels bortkollrad (”relationen mellan Iran och Irak är komplex, jag begriper den inte och kan heller inte avgöra om information jag hör är partisk”). Utöver den ytliga nya kunskapen får man nöja sig med att förstå att man inte förstår. Därmed inte sagt att talarna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Att göra en stor fråga enkel är svårt, ibland omöjligt.

Efter en andningspaus (bokstavligen, vi var många och satt tätt, som man kunde på den tiden) började kulturdelen av programmet. En ny utställning i konsthallen hade invigts samma dag, med titeln ”The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G)”. Assurnasirpal II:s palats, som byggdes för omkring 2800 år sedan i nuvarande Irak, demolerades 2015 av IS, eller rättare sagt det som återstod av palatset efter att de västerländska arkeologer som grävde fram det på 1840-talet tagit med sig delar därifrån. I utställningen har den irakisk-amerikanska konstnären Michael Rakowitz byggt upp de delar av palatsets bankettsal – rum G – som arkeologerna lämnade kvar och materialet han använt är papier-maché bestående av arabiska tidningar och förpackningar till irakiska produkter. Effektfullt.

Tolken, poeten, konstnären.

En ny moderator pratade nu med konstnären, den irakiska poeten och journalisten Rasha Alqasim och hennes tolk från arabiska till engelska och samtalet flödade från estetik och språk till krig och världspolitik. Konstnären flyttade ner internationella konflikter till en mänsklig nivå när han berättade om den irakiska dadelsirap hans mamma tycker så mycket om. Den är omöjlig att få tag på i USA som en följd av FN:s sanktioner, men så kom han över en burk ändå. Hur då? Jo, sirapen kokas i Bagdad, hälls i burkar i Syrien, etiketteras i Libanon och säljs som libanesisk.

Poeten berättade också om personliga erfarenheter i skuggan av högre instansers beslut, men med grymmare konsekvenser. En stark detalj var kommentaren om hur hon skulle duka för familjen och tog fram sex skedar, men familjen bestod inte längre av sex personer. Så kan ett krig blixtbelysas av en poet.

När jag tog tunnelbanan hem var jag uppfylld av alla intryck och så glad att jag hade åkt ut till Tensta och fått lyssna på dessa briljanta människor, kloka, verbala och kvicka i tanken, och eftersom jag har lyckan att jobba på ett bibliotek med ett bra poesibestånd kunde jag inom kort få tag på ett exemplar av Jag matar kriget med dem jag älskar, dikter av Rasha Alqasim i svensk översättning.

Jag hade kunnat välja ut många träffande rader som beskriver maktlöshet, sorg och små glimtar av distans mitt i krigets mörker. Här är några utklippta stycken ur en längre dikt.

Min far tycker om stora trädgårdar
Min mor önskar sig ett uppvärmt hem
Vi drömmer var och en för sig
och inte tillsammans
Själv fantiserar jag bara om att fly
och inte längre om ett eget bibliotek
…
Min far gifte sig i hemlighet med politiken
Hans enda umgänge var TV:n
Han låste ute allt
täppte noggrant igen alla öppningar
för att undvika stickspår och irrläror
…
Min mor tittade på TV-serier om dysfunktionella familjer
Min syster var besatt av skräckfilm
Min far följde krigets nyheter med en obegriplig nyfikenhet
…
Jag kan berätta för dig
att fars TV glädjande nog träffades
av en missriktad kula
medan han putsade sitt gevär
och beredde sig på de krig som ännu inte brutit ut

MDCXLI Tomtebogatan i solnedgång och fred

20140803-232149-84109792.jpg
Det blev kvällsgudstjänst i Filadelfiakyrkan i kväll. Att ha 19.00 som gudstjänsttid är ju inte det brukliga, men det verkade inte direkt hindra någon från att komma. På fria ytor i den underjordiska, mindre kyrksalen stod både barnvagnar och rollatorer parkerade, framför mig intogs ett par rader av tjejer på 20 plus och framför dem smet föreståndare Piensoho in en aning sent, mötesvärdarna såg ut att vara pigga pensionärer och min egen ålder (fortfarande närmare 20 plus än pigg pensionär) verkade också vara välrepresenterad. Temat för ”sommarpastor” Gustav Jannerlands predikan var ”Att vända personlig svaghet till välsignelse” och den utgick ifrån hur Gideon kallades till domare. Bra att påminna sig om de gammaltestamentliga berättelserna emellanåt.

Man har nästan börjat vänja sig vid den extremt kvava sommarluften vid det här laget, men vad skönt det var att komma ut i närapå sval luft på Rörstrandsgatan vid halv niotiden. Innan jag gick hemåt tog jag en extra Vasastadsrunda, för att insupa stenstaden i blandade pastellnyanser i kvällsljus, och det var lätt att återigen tänka på krig och fred. På gudstjänsten bad vi för våra trossyskon i Mosul och på andra platser där skoningslös förföljelse av kristna pågår, medan det hos oss i Filadelfiakyrkan i Stockholm pågick riskfri bibelläsning och lovsång med efterföljande servering av kaffe och glass. Och utanför väntade ingen ISIS-patrull, bara sommarklädda stockholmare på de tätt liggande uteserveringarna.

Precis som jag sagt tidigare så menar jag inte att vi som lever i fred och frihet behöver jubla av tacksamhet varje stund. Vi skulle kunna göra det, med tanke på vad så många av våra medmänniskor får erfara i detta nu, men det är också viktigt att låta fred vara norm och krig, förföljelse och all annan terror de olyckliga undantagen.

MXX Only doing their duty

Min bror skickade häromdagen en länk till George Orwells essä The Lion and the Unicorn från 1941. Första stycket är oemotståndligt och bara ber om att citeras.

As I write, highly civilized human beings are flying overhead, trying to kill me.

They do not feel any enmity against me as an individual, nor I against them. They are ‘only doing their duty’, as the saying goes. Most of them, I have no doubt, are kind-hearted law-abiding men who would never dream of committing murder in private life. On the other hand, if one of them succeeds in blowing me to pieces with a well-placed bomb, he will never sleep any the worse for it. He is serving his country, which has the power to absolve him from evil.

CDXIII Onödigt elände nu, onödigt elände på 1700-talet

Ibland aktualiserar sig saker från flera håll på ett intressant sätt, och just nu handlar det för min del om orättfärdigt krigande vid 1700-talets slut.

Då och då tittar jag på gamla Hermans historia-avsnitt, både för den sköna 90-talskänslan och för att helt enkelt putsa på mina historiekunskaper. Ofta handlar det om kungligheter, och eftersom hela kunglighetens liv ska få plats i ett program på någon knapp timme hinner man sällan få någon djupare förståelse för de händelser som beskrivs. Ena minuten ändrar kungen lite lagar och nästa låter han avrätta en vän, sedan ställer han till med kalas, bråkar med kyrkan, råkar ut för en sjukdom, avvärjer en statskupp, skaffar sig en älskarinna och startar ett krig.

I somras såg jag Hermans historia om Gustav III och blev lite förskräckt. Jag har alltid tänkt mig honom som en trevlig men lite fjantig beskyddare och utövare av de sköna konsterna som var regent varannan onsdag, om det inte spelades något bra på Dramaten. Så var det tydligen inte. Mest upprörd blev jag när det berättades om hur kungen såg sig om efter något land att kriga mot under 1780-talets slut, för att ett krig skulle öka hans popularitet i somliga kretsar. Svenska och i det här fallet ryska individer och familjer fick betala ett högt pris för regentens nyck.

(Frustrationen över hur krig startas av män – för det allra mesta – med självhävdelsebehov ventilerades på en buss i augusti.)

Så häromdagen sändes första avsnittet av SVT:s nya kostymdrama Anno 1790. Självklart ville jag se det, med tanke på att Anna var inspelningsassistent under seriens tillkomst och har berättat en hel del om vad som försiggick bakom kulisserna. Och vad är avsnittets första konflikt? Jo, huvudpersonen arbetar som fältskär just under Gustav III:s ryska krig, lik staplas på lik, kanoner smäller och ännu fler skadas och dör, och både huvudpersonen och flera andra uttrycker den självklara men livsfarliga kritiken – kungens krig är onödigt.

Till det här kopplas också det fokus jag haft de senaste dagarna på tecknade serier och hur till exempel klassiska romaner kommer ut som seriealbum. Även facklitteratur finns i serieform – om några veckor har vi läsecirkel om Gaza, tecknad journalistik av Joe Sacco, på Sturebibblan – och i lunchrummet i går pratade vi om att underlätta för elever genom att ha vissa läromedel i form av bildrutor och pratbubblor. Då kom jag att tänka på en liten bok om Tudor-släkten, vill jag minnas, som jag bläddrade i för länge sedan. Där kom den engelska flottan och det stod ”BOOM!” i pratbubblorna, och så kom den spanska flottan och lät istället ”EL BOM!”. Skojigt, på sitt sätt. Tanken var väl att man skulle lägga det där med engelska och spanska flottan på minnet, och det funkade uppenbarligen i mitt fall. Men just nu är jag skeptisk. Varken seriealbum eller Hermans historia gör eländet någon som helst rättvisa. Likhögarna i TV-serien var faktiskt i det här avseendet mycket bättre. Eller ännu hellre – gå till Livrustkammaren och titta på Karl XII:s hatt med skotthål och handskar med blodfläckar. Det är det som är 1700-talskrigen, inte årtal att rabbla och kungar att hålla ordning på, utan blod och vapen och lidande, precis som i krigen som livesänds på CNN.