MMCCCX ”Månadens diktsamling” i Poesibazaren

Ett nytt återkommande inslag i Stadsbibliotekets programkalender är ”Månadens diktsamling”, ett mycket opretentiöst och trivsamt litet evenemang i Poesibazaren.

Januari månads diktsamling var Kära fru Schubert av Ewa Lipska (läs om den på Ellerströms förlags sajt – och varför inte låna ett exemplar?).

Här ses mitt låneex ihop med en äppel-mynta-ingefärsjuice.

Och här en spännande iakttagelse av enfald.

I februari kunde jag dessvärre inte vara med, men här pratar mina glada kolleger Alice, Lars och Elias om mars månads diktsamling, Skuggorna tänds, haikudikter av Ola Lindberg (smakprov hittas här).

Har du möjlighet att komma till Stadsbiblioteket vid lunchtid rekommenderas vårens två återstående diktsamlingspresentationer.

MMCCXCVII Författaren nummer 1 2016

Tidskriften Författaren är Sveriges Författarförbunds medlemstidskrift som ”bevakar författarvillkor både inom och utom landet, upphovsrätt, yttrande- och tryckfrihet, kulturpolitik, bokbransch och biblioteksfrågor”.

I går var det release på Hedengrens för första numret för året. Det mest intressanta diskussionsämnet – för det blev faktiskt lite diskussion – var den om författaryrket och ålder. Kulturjournalisten Ylva Lagercrantz Spindler hade intervjuat några personer i branschen och kommit fram till att en mycket ung eller mycket gammal debutant är lättare för förlaget att sälja in än någon i medelåldern. Den gruppen är det lite synd om, sa hon, men en person i publiken (som hon uppenbarligen kände eftersom hon tilltalade henne med namn) sa emot med hjälp av andra uppgifter. Vanligast är tydligen att debutera som författare i 35-årsåldern och ser man till inkomst ligger medelålders författare bäst till. Jag som tveklöst håller på att själv bli tant på allvar tyckte att dessa två kvinnor, sannolikt i femtioårsåldern, var absolut mest givande att lyssna på. Det faktum att de var så verbala visade att de var pålästa, och det är mycket möjligt att de yngre kvinnorna (alla som öppnade munnen så länge jag var på plats var kvinnor) också hade koll på fakta och välgrundade åsikter, men stilen var en annan.

Som en av de första på plats (det trodde jag aldrig när jag kastade mig iväg från jobbet) fick jag ett exemplar av det nyutgivna numret och efter småläsning och bläddrande verkar blandningen lovande, från längre reportage till författartweets till goda skäl att läsa Strindberg.

MMCCLXXX Gamla stans historia, tisdag 19 april

WEBBILD_I-dina-kvarter-Gamla-stan---Tranströmer-2016-04-19-NY

Saker och ting har faktiskt inte stått alldeles still på Stockholms stadsbibliotek medan jag varit borta. Till exempel kan jag glädja mig åt att marknadsavdelningen har satt ihop den här affischen, som damp ner i inboxen i dag.

Det blir bara en Stockholmshistorisk föreläsning för min del den här terminen (förutom en som jag håller som privatperson senare i vår, om Östermalm, för äldre daglediga) och det blir första gången jag har program på Tranströmerbiblioteket. Jag vet inte om ombyggnationen börjat vid det laget, så själva lokalen är lite oklar. Men vill man höra mina högst personliga historiska nedslag, sannolikt påkomna natten innan som vanligt, så har man alltså chansen tisdag 19 april!

MMCCXV Sturevåren tar form

Helena är tillbaka på Sture bibliotek efter ett års bortavaro – nu blir det ordning på torpet! (Mer eller mindre bokstavligen, med tanke på att hon började dagen med att damma. Det behövdes.)

Vi planerar massor av kul grejer under våren, bland annat kring 2016 års Stockholm läser-bok – än så länge hemlig – och läsecirklar kring litteratur som anknyter till aktuella utställningar i stan. Det är ju sådant vi uppmuntrar privata läsecirklar till också, att koppla ihop cirklandet med något som förstärker och fördjupar läs- och cirkelupplevelsen – konceptet ”bokcirkel plus”, som vi själva är barnsligt förtjusta i.

Än så länge är inga evenemang offentliggjorda, men det sker inom kort. Vi hoppas förstås att folk vill vara med under våren och dela vår läsentusiasm (även om den är svårmatchad).

MMCCXIV Superkungligt

Mamma …

… och jag …

… var i dag och såg utställningen ”The Lilian Look” på slottet. Det var sista chansen att se ett urval av prinsessan Lilians klänningar och dräkter. De här har burits på Nobelfester.

Sedan gick vi vidare och tittade på representationsvåningarna, kollade vackra kakelugnar …

… vackra tak …

… vilket det även var här i trapphuset …

… och diverse vackra ljuskällor.

I Vita havet var julen kvar.

Som grädde på det kungliga moset gick vi på musikgudstjänst i Slottskyrkan där dess vokalensamble sjöng juliga och andra sånger, varav två skrivna av prinsessan Eugénie respektive prins Gustaf. Otroligt vackert.

Utsmyckningarna i den kungliga kyrkan går inte av för hackor de heller.

MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.

MMCLXV Emily Dickinson-frukost

För alldeles för länge sedan lånade jag hem en bok med Emily Dickinson-dikter och först i går, när jag via Lena hade en biljett säkrad till dagens frukostprogram på The English Bookshop om Emily Dickinsons författarskap, började jag läsa. Och lyssna, på inlästa dikter på Spotify.

Dikterna är ganska svåra, sa Ann-Marie Vinde, Dickinson-översättaren som var morgonens talare, och eftersom de flesta i publiken sannolikt hade svenska som modersmål läste hon dem både översatta och i original. Kommentaren fick mig att känna mig smart, det lilla jag läst skulle jag kalla … medelsvårt. Dikterna har korta rader och engelskan är förstås ålderdomlig – Emily Dickinson levde 1830-1886 – och jag förstår inte alla ord, men det är inte värre än att de går att slå upp. Själva innehållet är jämförelsevis rakt på sak. Uppläsningarna vi fick höra var också väldigt väl utförda, med en lugn och okonstlad stämma.

Vi i publiken fick frågan om någon av oss ville höra en favoritdikt och jag kom på för sent att jag faktiskt hunnit få en, ”In a library”. Här är de första tre verserna av sju.

A precious, mouldering pleasure ‘t is
To meet an antique book,
In just the dress his century wore;
A privilege, I think,

His venerable hand to take,
And warming in our own
A passage back, or two, to make
To times when he was young.

His quaint opinions to inspect,
His knowledge to unfold
On what concerns our mutual mind,
The literature of old;

I går kväll hörde jag berättas om en 1800-talspoet från Massachusetts på biblioteket, morgonen efter om en annan i bokhandeln.