MMCCXCVII Författaren nummer 1 2016

Tidskriften Författaren är Sveriges Författarförbunds medlemstidskrift som ”bevakar författarvillkor både inom och utom landet, upphovsrätt, yttrande- och tryckfrihet, kulturpolitik, bokbransch och biblioteksfrågor”.

I går var det release på Hedengrens för första numret för året. Det mest intressanta diskussionsämnet – för det blev faktiskt lite diskussion – var den om författaryrket och ålder. Kulturjournalisten Ylva Lagercrantz Spindler hade intervjuat några personer i branschen och kommit fram till att en mycket ung eller mycket gammal debutant är lättare för förlaget att sälja in än någon i medelåldern. Den gruppen är det lite synd om, sa hon, men en person i publiken (som hon uppenbarligen kände eftersom hon tilltalade henne med namn) sa emot med hjälp av andra uppgifter. Vanligast är tydligen att debutera som författare i 35-årsåldern och ser man till inkomst ligger medelålders författare bäst till. Jag som tveklöst håller på att själv bli tant på allvar tyckte att dessa två kvinnor, sannolikt i femtioårsåldern, var absolut mest givande att lyssna på. Det faktum att de var så verbala visade att de var pålästa, och det är mycket möjligt att de yngre kvinnorna (alla som öppnade munnen så länge jag var på plats var kvinnor) också hade koll på fakta och välgrundade åsikter, men stilen var en annan.

Som en av de första på plats (det trodde jag aldrig när jag kastade mig iväg från jobbet) fick jag ett exemplar av det nyutgivna numret och efter småläsning och bläddrande verkar blandningen lovande, från längre reportage till författartweets till goda skäl att läsa Strindberg.

MMCCLXXX Gamla stans historia, tisdag 19 april

WEBBILD_I-dina-kvarter-Gamla-stan---Tranströmer-2016-04-19-NY

Saker och ting har faktiskt inte stått alldeles still på Stockholms stadsbibliotek medan jag varit borta. Till exempel kan jag glädja mig åt att marknadsavdelningen har satt ihop den här affischen, som damp ner i inboxen i dag.

Det blir bara en Stockholmshistorisk föreläsning för min del den här terminen (förutom en som jag håller som privatperson senare i vår, om Östermalm, för äldre daglediga) och det blir första gången jag har program på Tranströmerbiblioteket. Jag vet inte om ombyggnationen börjat vid det laget, så själva lokalen är lite oklar. Men vill man höra mina högst personliga historiska nedslag, sannolikt påkomna natten innan som vanligt, så har man alltså chansen tisdag 19 april!

MMCCXV Sturevåren tar form

Helena är tillbaka på Sture bibliotek efter ett års bortavaro – nu blir det ordning på torpet! (Mer eller mindre bokstavligen, med tanke på att hon började dagen med att damma. Det behövdes.)

Vi planerar massor av kul grejer under våren, bland annat kring 2016 års Stockholm läser-bok – än så länge hemlig – och läsecirklar kring litteratur som anknyter till aktuella utställningar i stan. Det är ju sådant vi uppmuntrar privata läsecirklar till också, att koppla ihop cirklandet med något som förstärker och fördjupar läs- och cirkelupplevelsen – konceptet ”bokcirkel plus”, som vi själva är barnsligt förtjusta i.

Än så länge är inga evenemang offentliggjorda, men det sker inom kort. Vi hoppas förstås att folk vill vara med under våren och dela vår läsentusiasm (även om den är svårmatchad).

MMCCXIV Superkungligt

Mamma …

… och jag …

… var i dag och såg utställningen ”The Lilian Look” på slottet. Det var sista chansen att se ett urval av prinsessan Lilians klänningar och dräkter. De här har burits på Nobelfester.

Sedan gick vi vidare och tittade på representationsvåningarna, kollade vackra kakelugnar …

… vackra tak …

… vilket det även var här i trapphuset …

… och diverse vackra ljuskällor.

I Vita havet var julen kvar.

Som grädde på det kungliga moset gick vi på musikgudstjänst i Slottskyrkan där dess vokalensamble sjöng juliga och andra sånger, varav två skrivna av prinsessan Eugénie respektive prins Gustaf. Otroligt vackert.

Utsmyckningarna i den kungliga kyrkan går inte av för hackor de heller.

MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.

MMCLXV Emily Dickinson-frukost

För alldeles för länge sedan lånade jag hem en bok med Emily Dickinson-dikter och först i går, när jag via Lena hade en biljett säkrad till dagens frukostprogram på The English Bookshop om Emily Dickinsons författarskap, började jag läsa. Och lyssna, på inlästa dikter på Spotify.

Dikterna är ganska svåra, sa Ann-Marie Vinde, Dickinson-översättaren som var morgonens talare, och eftersom de flesta i publiken sannolikt hade svenska som modersmål läste hon dem både översatta och i original. Kommentaren fick mig att känna mig smart, det lilla jag läst skulle jag kalla … medelsvårt. Dikterna har korta rader och engelskan är förstås ålderdomlig – Emily Dickinson levde 1830-1886 – och jag förstår inte alla ord, men det är inte värre än att de går att slå upp. Själva innehållet är jämförelsevis rakt på sak. Uppläsningarna vi fick höra var också väldigt väl utförda, med en lugn och okonstlad stämma.

Vi i publiken fick frågan om någon av oss ville höra en favoritdikt och jag kom på för sent att jag faktiskt hunnit få en, ”In a library”. Här är de första tre verserna av sju.

A precious, mouldering pleasure ‘t is
To meet an antique book,
In just the dress his century wore;
A privilege, I think,

His venerable hand to take,
And warming in our own
A passage back, or two, to make
To times when he was young.

His quaint opinions to inspect,
His knowledge to unfold
On what concerns our mutual mind,
The literature of old;

I går kväll hörde jag berättas om en 1800-talspoet från Massachusetts på biblioteket, morgonen efter om en annan i bokhandeln.

MMCLXIV Lotta Lundgren om Edgar Allan Poe

Gäst i kvällens program i Själsfrände-serien i rotundan var Lotta Lundgren och själva själsfränden var Edgar Allan Poe. Lotta berättade om hur hon som liten träffade ”tanterna på biblioteket” mer än sina jämnåriga och hur hon föll för Edgar Allan Poes skräckberättelser som sjuåring och till och med memorerade någon text som hon sedan återgav inför några vänner.

Novellen Morden på Rue Morgue har jag läst och den långa dikten KorpenThe Raven – citeras i så många sammanhang att jag inte kan säga helt tvärsäkert om jag verkligen läst hela tidigare eller bara tror att jag måste ha gjort det många gånger om. Men nu har jag åtminstone hört den i sin helhet på Spotify och har den nedladdad som e-bok i mobilen.

Lotta Lundgren berättade om det lockande hos de gamla skräckberättelserna – och om sitt eget i princip okända författarskap i samma genre –  på sitt oefterhärmliga vis. Samma litterära smak har vi inte, men det är alltid intressant att höra vad andra gillar att läsa och varför. Eller nästan alltid. Som mest intressant blir det när någon faktiskt har förmågan att prata om sin favoritlitteratur på ett personligt och inbjudande sätt, och det kan Lotta Lundgren.

MMCLIX Stockholmsquiz Downton Abbey Style

Eftersom det är ett antal år sedan jag senast höll i ett Stockholmsquiz på Stadsbiblioteket – och jag har heller inte varit på plats och sett något genomföras på senare tid – visste jag inte om det quiz jag satt ihop till i dag skulle bli likt eller olikt quizerna mina kolleger haft. Skulle frågorna vara annorlunda, fler eller färre, skulle poängräkningen, fikat och svarsgenomgången gå till på avvikande sätt?

Det spelar väl ingen större roll, kan man tycka, quizet är ett gratisevenemang som intresserade personer kommer på för nöjes skull, men tävlingen tas av flertalet deltagare på största allvar. Därför blev också en och annan lite störd av den här frågan och ytterligare någon i samma stil:

Screen Shot 2015-11-22 at 23.08.57 PM

Frågan är ju i princip omöjlig att besvara på kunskapsbasis. Det rätta svaret? ”De flintskalligas klubb vid Spårvägens vagnhall i Råsunda.” Så lyder nämligen fotobeskrivningen i Stockholmskällan och trots att jag inte har någon som helst bakgrundsinformation kunde jag inte låta bli att ta med bilden.

Temat var nämligen Stockholm på 1910- och 1920-talen och rubriken ”Stockholmsquiz Downton Abbey Style”. Jag hade valt vissa frågor utifrån referenser till TV-serien, men utan att Downton Abbey-kunskaper hade någon betydelse alls, eftersom det trots allt skulle handla om Stockholm.

Jag lärde mig en hel del av att knåpa ihop frågorna och tror att alla åhörare också fick sig lite ny information till livs, för ingen hade alla rätt. Men pristagarna var glada, ljudet sköttes utmärkt av Helena och flera ville gärna stanna och prata efteråt. Engagemanget och lokalpatriotismen är stor.

MMCXXIII Augustpriset Live

Det dök upp en specialinbjudan till Stockholms stadsbiblioteks personal till kvällens Augustprisevenemang i Kulturhuset och jag var inte sen att haka på. Några timmar efter att årets nominerade titlar avslöjats arrangerades alltså ”Augustpriset Live”, med sändning i Expressens TV-kanal och förmodligen på Augustprisets sajt och kanske någon annanstans.

Upplägget såg riktigt proffsigt ut, med Daniel Sjölin som programledare vid författarpanelen som byttes ut flera gånger tills alla närvarande författare varit med i samtalen. Bara några få av de nominerade böckernas författare saknades. Under panelbytena intervjuade Parisa Amiri bokbloggare och andra vid ett mingelbord i en annan del av lokalen, som på skärmen framme vid scenen – alltså det som tittare på distans kunde se – mycket väl kunde uppfattas som tre gånger så stor, med klippen mellan scen och mingelmiljö, och även lite stockholmsk citytrafik förbiblänkande i glasväggarna ut mot Sergels torg.

Jag har inte hunnit läsa en enda av de nominerade böckerna, det närmaste jag kommer är Stina Stoors novellsamling, som jag läst en novell ur. Men först på tur (när jag betat av min gigantiska hög här hemma alternativt tröttnar på den och sticker in något nytt) är definitivt Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Alla nominerade titlar hittas här.

MMCXVI Evenemangsarrangörens utmaningar

Screen Shot 2015-10-14 at 19.33.06 PM
Det har så länge legat framför oss och plötsligt är det gjort, experimentet ”litterär matchmaking” på Stadsbiblioteket.

Om jag inte tyckte att det var kul – hejdlöst kul – med biblioteksevenemang hade jag inte låtit det uppta så här stor del av min tid och energi, men det finns aspekter som kastar skuggor över härligheten. Om man vill eller inte vill delta i ett biblioteksevenemang är helt och hållet upp till var och en, men två krav ställer vi, som alldeles för sällan blir uppfyllda. Det ena är att man kommer om man anmält sig. Det andra är att man har läst evenemangsbeskrivningen tillräckligt noga för att förstå vad man anmält sig till.

Den här gången var de villkoren viktiga på alla möjliga sätt. För att det skulle bli som vi tänkt och utlovat, nämligen att bokcirkelintresserade personer skulle hitta andra bokcirkelintresserade personer att bilda bokcirklar med, behövde vi ha tillräckligt många personer på plats. Vi ville också att intresset skulle vara genuint, så att inte hälften av de församlade dykt upp för att passivt kolla läget. Som alltid ville vi, för vår egen och vår arbetsgivares skull, att det nedlagda arbetet skulle betala sig i form av deltagarnas engagemang. Och för allt i världen ville vi inte ha en skara framför oss som bara sett ordet ”matchmaking” och räknade med dejtinghjälp.

På det stora hela tyckte Helena och jag att den här kvällen föll väl ut. Intresset och engagemanget fanns där och vi tror och hoppas att de som efteråt sa att de uppskattat kvällen också menade det. Mingeldelen fungerade över förväntan, det är visserligen svårt att veta om precis alla tyckte att det var trevligt, men av sorlet att döma var stämningen god och till och med uppsluppen emellanåt.

Ingen skugga ska alltså falla över de trevliga och entusiastiska deltagarna som visste vad de gjorde där och förhoppningsvis fick med sig det de skulle, och inte heller över de eventuella personer som kommit av rätt anledning men faktiskt inte fick ut vad de önskade, så kan det bli, men kanske 7 av 29 anmälda uteblev, ett par av de som satt sig smög ut de första minuterna av okänd anledning och i vanlig ordning ställdes frågor kring anmälan och innehåll som visade att vissa missförstånd uppstått.

Det fina i kråksången är att det nu är upp till deltagarna att avgöra vad själva matchmakingen resulterar i. Så här gick det hela till. Helena och jag, båda hängivna cirklare, pratade i en halvtimme på rotundans scen med deltagarna på bänkarna framför oss, om bokcirklars form och innehåll, några egna erfarenheter och reflektioner, tips och tricks och slutligen instruktioner inför minglet vi förberett. Sedan eskorterade vi gänget – uppmärkta med ganska stora röda klistermärken med texten ”EJ HEMLÅN” – in till Poesibazaren, det smala, trånga rummet där vi flyttat undan en del av poesiböckerna och ställt upp tio böcker under fem olika kategorier, nämligen klassiker, spänning, relationer, prisbelönta böcker och våra egna favoriter (på bilden ovan syns de i just den ordningen). De flesta har vi cirklat om, den ena av oss eller båda två, och alla bedömer vi vara utmärkta cirkelböcker. Vilket är lätt att säga, för man kan faktiskt cirkla om i princip allt. Vid varje bok hängde ett papper att skriva upp namn och mailadress på. På max två papper fick man skriva upp sig och det var viktigt att man bara skrev upp sig om man faktiskt hade för avsikt att träffa och cirkla med de andra som gjorde detsamma – kanske lät vi som de stränga tanter vi är när vi pratade om de regler vi hittat på, men vi gjorde vad vi kunde för att också i det här sammanhanget motverka okynnesanmälningar. Sedan samlade vi ihop alla vid scenen igen och delade med oss av ännu fler tips, framför allt webbresurser, och smörade lite på slutet genom att dela ut goodie bags, svarta tygpåsar från bokcirklar.se, som förutom diverse information innehöll en Novellix-novell, en tepåse och två chokladbitar – väcker inte det läslust så … ja, då har vi inga bättre idéer. Och snart får deltagarna mail med varandras adresser, så att de kan komma överens om tid och plats för cirklande om de böcker de valt att prata om. Om tycke och smak och personligheter och praktiska omständigheter råkar stämma kanske bestående grupper uppstår. Om inte får de förhoppningsvis i alla fall en trevlig kväll med ett intressant samtal.