Etikettarkiv: Evenemang

Kulturfestivalfinal 2025 – Operan på Gustav Adolfs torg

Tro det eller ej – jag läste inte ens Kulturfestivalens program i år. Jag ledde mina tre stadsvandringar och såg i Operans nyhetsbrev att de i vanlig ordning skulle stå för festivalens final på Gustav Adolfs torg. Och även förra året, när jag ändå kastade ett öga på programmet, var det bara Operans kavalkad jag tog del av. Då har man i alla fall valt en programpunkt med pålitlig kvalitet.

JF och jag gick. Vi möttes i utrymmet bakom bänkarna – som man väl får slå sig ner på någon gång på morgonkvisten om man vill ha sittplats – och framför den uppbyggda svarta lådan, hög som ett torn, där ljudet sköttes och, skulle det visa sig, ett antal trumpetare stod på en övervåning, redo att klämma i i Triumfmarchen ur Aida. Det var alltså smala, raka fanfartrumpeter, så kallade Aidatrumpeter. Vi hade dem nästan över oss.

Både JF och jag gillar ett gott Earl Grey, vilket jag hade med mig i termos. Ett från NK. Jag kallade det ”Royal Premium Supreme”, eftersom jag hade glömt vad det hette, men nu vet jag – ”NK Earl Grey Majestic”. Vi är också båda svaga för NK Mint, men några sådana hade jag inte, däremot ett paket med sex praliner som jag nu ser hette ”Mint Chocolate Royale” från Hotel Chocolat i Manchester, som jag inte hade provat tidigare. Lite mer godis än de eleganta NK Mint, kanske. Inte alls tokiga.

Jag vet inte om det hade med den väl tilltagna volymen från scenen att göra, men jag uppfattade omgivningen som väldigt tyst. Ingen störande trafik eller annat buller, ingen konkurrerande musik någonstans ifrån, inga gastande förbipasserande och en allmänt andäktig publik. Och stor var den, förstås, i den lite svala men fina sommarkvällen.

Hela programmet:

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91)
Uvertyr till Trollflöjten
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
Duett ur Trollflöjten
Solister Vivianne Holmberg och Ola Eliasson
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
»Voi che sapete« ur Figaros bröllop Solist Johanna Rudström
Kungliga Hovkapellet

Giuseppe Verdi (1813-1901)
Triumfmarschen ur Aida
Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet

Britta Byström (1977-)
Ur Jordens hjärta
Kungliga Hovkapellet

Antonín Dvořák (1841-1904)
Uvertyren till Rusalka
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
Inledning med tre skogsandar ur Rusalka
Solister Vivianne Holmberg, Annie Fredriksson och Maria Sanner
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
»Sången till månen« ur Rusalka
Solist Lauren Fagan
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini (1858-1924)
»Gira la cote« ur Turandot
Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet

Pjotr Tjajkovskij (1840-93)
Inledningen till Svansjön
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini
»Vogliateme bene – Vieni, vieni«, duett ur Madama Butterfly
Solister Oksana Nozatova och Milen Bozhkow
Kungliga Hovkapellet

Höstöppning på Dramaten 2025

AE och jag hade just lotsats av värdinnan till vårt lantligt gulliga rum en trappa upp i Ivy Guest House i Hawkshead i Lake District. Jag hade inte minutkoll på mejlen under resan, särskilt inte den dagen, som fram till ankomsten i den lilla byn hade bestått av brant och utmanande vandring, men råkade nu få syn på ett nyhetsbrev från Dramaten med inbjudan till dess ”Höstöppning”. Biljetterna var gratis, max två per person. Jag slog till, snabbt. Det fanns platser kvar uppe på tredje raden.

Den andra biljetten gick till JF, och när vi passerade kontrollen i entrén lite före ett i dag blev vi oförhappandes uppgraderade till finfina förstaradsplatser – återbud, kanske – varifrån vi fick höra i introduktionen på scenen att biljetterna tagit slut på någon timme under onsdagseftermiddagen för tio dagar sedan. Det förvånar mig inte. Vi kulturtanter är som gamar.

Under programmet presenterades höstens smörgåsbord av klassiskt och nytt, gästspel och barnteater. Med så generös inramning, festlig stämning, till och med oväntat finfina platser, hade man ju velat vara entusiastiskt mottaglig för precis allt, men nu har vi ju olika smak och intressen. Kavalkaden fungerade delvis som varnande konsumentupplysning. I den allra första programpunkten, ett kort parti ur ”Så tuktas en argbigga”, ingick ett skruvat, strippklubbsbetonat nummer som Shakespeare kanske hade älskat, vad vet jag, men som var lika delar pinsamt och djupt obehagligt. De följande inslagen var i alla fall inte stötande, de bara lockade olika mycket, och även om allt inte var för mig var det absolut tilltalande att ta del av små teaterstycken och presentationer av väldigt olika karaktär. Korta uppspelade avsnitt varierades med manusläsning och koreografiövningar till pjäser som är på repetitionsstadiet, eller inte ens har hunnit dit. Hela publiken var delaktig i övningen ”teckna en bokstav med en kroppsdel”. Koreografen på scenen tecknade ett Ö med armbågen. Jag tecknade ett S med örat, JF ett J med näsan.

Men det allra mest underhållande interaktiva inslaget var förstås raden av huvudbonader att prova. Så enkelt, så roligt. Vi tog selfies med den ena looken efter den andra och började köa till fikat så sent att bullarna hann ta slut. Visst, vi var på gratisevenemang, men lockas det med fika i inbjudan ska det finnas fika till alla. Det blev en post på minuskontot med viss tyngd. Men för att inte sluta i moll – här är ett par hattar till.

Liza Alexandrova-Zorina om Imperiets barn

Jag minns att DN-artikeln om Liza Alexandrova (eller Liza Alexandrova-Zorina, som det står på hennes bok) gjorde mig lite provocerad, när jag läste den för en månad sedan. ”Svenskar har ingen aning om skuggsamhället”, lyder rubriken. Budskapet upprepas i ingressen – ingen aning. Men hur skulle det annars vara? Skuggsamhällets definition är att personer som håller sig undan – ljuger om sin tillvaro, skapar hemliga nätverk och begränsar kontakten med andra – lyckas med det.

När snarstuckenheten lagt sig läste jag med behållning – och sorg och förskräckelse – om hur Liza Alexandrova tagit sig in i skuggorna och intervjuat ryskspråkiga personer som av bättre eller sämre skäl befinner sig i Sverige och håller sig för sig själva. Här finns svartjobbarna i byggbranschen, kvinnorna som med vidrig förutsägbarhet aldrig är mer än sina kroppar och de politiskt aktiva med felpekande moralisk kompass. Som rysk journalist i Sverige, och sedan i höstas med en vunnen kamp om uppehållstillstånd bakom sig, har Liza Alexandrova fått en särskild åtkomst till dolda personer och miljöer, med och utan wallraffande metod.

Imperiets barn heter boken hon skrivit och hon och förläggaren från Volante pratade om den på Akademibokhandeln i dag. Det var fullsatt och publikfrågorna på slutet visade att engagemanget var stort. Vi fick höra om detaljer i det dråpliga facket, som när Liza och en svensk journalist fick helt motsatta svar från en intervjuperson beroende på vem av de två som ställde frågan, men mest brännande var bitarna som rörde svenska myndigheters rutiner och beslut. De migranter som luras gör det så bra att det är de som talar sanning som blir misstrodda, enligt Liza Alexandrova.

Jag har inte läst boken – har könummer 18 på biblioteket – och bävar lite inför en större dos av den hopplöshet som framkommit i både DN-artikeln och författarsamtalet. Jag kan inte påstå att jag skäms över att inte ha ”en aning” om just det ryskspråkiga skuggsamhället omkring mig, men det är klart att jag vill veta mer.

Vägen på Oktoberteatern

Vi gjorde det till en helkväll, SB och jag, tog pendeln till Södertälje för att se pjäsen ”Vägen” på Oktoberteatern och åt dessförinnan på restaurangen intill, Caesar’s, med trevlig service, en tysk kanal med något slags bilsport på skärmar på väggen och enorma portioner.

Det enda vi kände till om pjäsen var det vi kunde läsa oss till på teaterns webbplats, och antingen har pjäsen gjorts om eller också har den korta beskrivningstexten skrivits av någon som sett de första minuterna av en repetition och sedan killgissat. Både de stora dragen och detaljerna var felaktiga, men som tur var hade texten ändå gett oss hyfsat rätt förväntan på innehållet. Enligt beskrivningen skulle det handla om fyra vänner som tillsammans flytt till Sverige över Medelhavet och nu ska börja ett nytt liv från noll, men i själva verket handlade det om en ensam man som flytt över Medelhavet till Sverige och som tänker tillbaka på sina tre vänner hemma i Homs och de hjältedåd de utförde i kampen för frihet. Annorlunda, men lika intressant.

Föreställningen var bara en timme lång, men det räckte för att sorgen och maktlösheten i historien skulle förmedlas till publiken, som snörvlade påtagligt när lamporna släcktes på slutet, innan de tändes igen för applåder, som ganska långsamt drog igång. En av medarbetarna på teatern – jag tror det var teaterchefen själv – kom sedan fram och sa att de öppnat dörrarna bakom läktaren, men att det gick bra att sitta kvar och hämta sig, vilket många gjorde.

Det var starkt, ingen tvekan på den punkten, men redan minuterna efteråt åkte kritikerglasögonen på och vissa märkligheter trädde fram. Huvudpersonen, vars namn jag inte uppfattade, säger sig ha varit god vän till de tre andra – de som inte flytt – och när dessa beskriver sig själva förstår man att de tre har starka band till varandra. Där finns den unga kvinnan som med informell utbildning blir områdets enda läkare, hennes syster som blir Homs proffsigaste dokumentärfilmare och journalisten som tack vare språkkunskaper och vältalighet blir revolutionärernas språkrör och reporter i västvärldens stora nyhetskanaler. Det övermänskliga modet har de gemensamt, deras olika personligheter och begåvning kompletterar varandra, de arbetar delvis tillsammans och ser upp till varandra. Ni var mina bästa vänner, säger huvudpersonen till de minnesbilder han målar upp av dem, men när vi följer de tre nämner de aldrig en fjärde i sitt gäng. Det är därför huvudpersonens namn aldrig nådde mig, det nämns bara en gång, snabbt, av honom själv.

Vad betyder detta? Är det ett medvetet eller omedvetet ologiskt inslag? Den rimliga tolkningen av upplägget är att vi ska lita på huvudpersonen – den numera nysvenska invandraren – när han säger att han nattetid hemsöks av sina tre modiga vänner, medan han dagtid äter den frukostmat han vant sig vid hemma i Syrien, tvättar sina få men snygga klädesplagg och söker jobb som han är överkvalificerad för och som han inte får, för svensk utbildning och referenser saknas. Det tröstlösa läget i det nya landet ställs mot kampen, gemenskapen och värdigheten som var hans.

Men i så fall, om vi ska tro på det som sägs, borde hans egen roll i kampen ha presenterats och vännerna inbegripit honom i sina historier. Och de borde nog inte ha framstått som superhjältar alla tre, var och en den absolut bästa inom sitt fält. Sådana ytterligheter är aldrig bra för trovärdigheten.

Så länge jag satt kvar i salongen var jag tagen av de skildrade grymheterna, orättvisorna och uppoffringarna, som alla andra, skulle jag tro. Den narratologiska analysen är egentligen sekundär. Självklart pratade SB och jag vidare på hemvägen, om vad som rapporteras om den här konflikten och andra i svenska nyhetskanaler, vad vi över huvud taget vet om vår omvärld och våra medmänniskor, vi som är fast rotade i den tillvaro pjäsens huvudperson hamnat i, där – som han säger – den blå himlen döljs av moln och ingen dör utan alla blir vithåriga och kollar på Allsång på Skansen. Eller där man äter stora portioner amerikansk mat och går på teater.

Jag och 49 andra på Berwaldhallens parkett

Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.

Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:

Nobelprissamtal på jobbet

Det är inte en självklarhet att man älskar att smälla upp sin arbetsplats på TV-skärmen hemma, men det gör jag! Här pågår ett samtal, som en del av ”Nobel Calling”, om att årets mottagare av Nobelpriset i litteratur är Louise Glück …

… och här kan samtalet ses i sin helhet.

Merkels väg till makten och en bretzel

Jag höll på att säga att man efter alla dessa införda coronabegränsningar upplever ett visst lyckorus av att kunna gå in i föreläsningssalen innanför Goethe-institutets bibliotek, tugga i sig sin bjudbretzel och lyssna på något intressant med tysk anknytning – men så är det ju varje gång! Stolarna var separerade, antalet åhörare var lägre än normalt, bretzlarna låg i papperspåsar, stämningen var den vanliga. SVT:s tidigare Europakorrespondent Rolf Fredriksson pratade om Angela Merkel och hennes väg fram till den position hon har i dag – en av världens mäktigaste politiker, med lågmäld utstrålning och bakgrund som forskare i kvantkemi – och personporträttet fick en extra dimension i och med de personliga anekdoterna från nyhetsrapportering under tidigare decennier och bildkollage som gav ett nostalgiskt skimmer. Åhörarna var imponerande pålästa och ställde initierade frågor. Allt är väl i kultur-Sverige, just i kväll, i alla fall.

Poesi i parken – formatet som funkar i en pandemi

  • En tidig besökare har valt plats på första parkett under soundcheck.
  • Eva Runefelt läser sina dikter.

Man tror knappt att det är sant – ”Poesi i parken” coronaåret 2020 blev av, nästan som vanligt! Förra året hade vi tyvärr lite stök i slänten utanför Stadsbiblioteket – inte något allvarligt, men det krävs inte mer än en överförfriskad, störande förbipasserande för att poesiläsning ska komma av sig – så den här gången fanns ett bättre förberett bevakningstänk. Biblioteket ansvarade också för att det inte skulle samlas över femtio personer. Att begränsa marknadsföringen och markera ett litet antal, väl utspridda sittplatser går emot alla instinkter, men ett fint program blev det, i coronaanpassad skala. Jag var inte involverad som funktionär, utan valde helt enkelt en av de utplacerade fruktmönstrade kuddarna i gräset och satt och lyssnade på uppläsningarna och musiken. Bäst var rutinerade Eva Runefelt, som kan höras i Lundströms bokradio från i juni.

Livesändningspremiär för Sporrenstrand & Thorburn

Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.

Allt jag fick med mig från Tensta konsthall

För en dryg månad sedan (pre-corona, ni vet, när man fortfarande kunde träffa folk) var jag i Tensta konsthall på ett program med rubriken ”Arabiska våren 2.0 och kulturens roll i Irak”. Det började med ett moderatorlett samtal med en programchef på Utrikespolitiska institutet och en sociolog vid Uppsala universitet, om det pågående ”folkliga demokratiutbrott” som uppstått efter att den arabiska våren till synes blåst över. Fokus låg på gatudemonstrationer i Irak, där företrädesvis unga akademiker protesterar mot arbetslöshet och brist på livsnödvändigheter som vård och rent vatten. Om jag förstod talarna rätt menade de att ”bröd går före val” – korruptionen bland makthavare och orättvisorna mellan länderna i regionen måste stävjas för att människor ska få mat på bordet och grundläggande samhällsservice, men kampen för demokrati ligger fortfarande en bit bort. Revolution är svårt att uppnå. Man kan aldrig ersätta alla i en statsapparat. Men proteströrelsen är enad och nationell och består av både kvinnor och män med olika religiös bakgrund.

Jag ska inte ge mig på att återge det som sades om de ekonomiska och politiska konflikterna mellan Irak och Iran, som lär vara centrala i sammanhanget. Det är det här som är så besvärande – en betydelsefull politisk rörelse pågår och när jag hör den diskuteras så här på en grundläggande nivå blir jag dels upplyst (”naturligtvis, alla i statsapparaten kan inte ersättas på en gång, jag fattar”) och dels bortkollrad (”relationen mellan Iran och Irak är komplex, jag begriper den inte och kan heller inte avgöra om information jag hör är partisk”). Utöver den ytliga nya kunskapen får man nöja sig med att förstå att man inte förstår. Därmed inte sagt att talarna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Att göra en stor fråga enkel är svårt, ibland omöjligt.

Efter en andningspaus (bokstavligen, vi var många och satt tätt, som man kunde på den tiden) började kulturdelen av programmet. En ny utställning i konsthallen hade invigts samma dag, med titeln ”The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G)”. Assurnasirpal II:s palats, som byggdes för omkring 2800 år sedan i nuvarande Irak, demolerades 2015 av IS, eller rättare sagt det som återstod av palatset efter att de västerländska arkeologer som grävde fram det på 1840-talet tagit med sig delar därifrån. I utställningen har den irakisk-amerikanska konstnären Michael Rakowitz byggt upp de delar av palatsets bankettsal – rum G – som arkeologerna lämnade kvar och materialet han använt är papier-maché bestående av arabiska tidningar och förpackningar till irakiska produkter. Effektfullt.

Tolken, poeten, konstnären.

En ny moderator pratade nu med konstnären, den irakiska poeten och journalisten Rasha Alqasim och hennes tolk från arabiska till engelska och samtalet flödade från estetik och språk till krig och världspolitik. Konstnären flyttade ner internationella konflikter till en mänsklig nivå när han berättade om den irakiska dadelsirap hans mamma tycker så mycket om. Den är omöjlig att få tag på i USA som en följd av FN:s sanktioner, men så kom han över en burk ändå. Hur då? Jo, sirapen kokas i Bagdad, hälls i burkar i Syrien, etiketteras i Libanon och säljs som libanesisk.

Poeten berättade också om personliga erfarenheter i skuggan av högre instansers beslut, men med grymmare konsekvenser. En stark detalj var kommentaren om hur hon skulle duka för familjen och tog fram sex skedar, men familjen bestod inte längre av sex personer. Så kan ett krig blixtbelysas av en poet.

När jag tog tunnelbanan hem var jag uppfylld av alla intryck och så glad att jag hade åkt ut till Tensta och fått lyssna på dessa briljanta människor, kloka, verbala och kvicka i tanken, och eftersom jag har lyckan att jobba på ett bibliotek med ett bra poesibestånd kunde jag inom kort få tag på ett exemplar av Jag matar kriget med dem jag älskar, dikter av Rasha Alqasim i svensk översättning.

Jag hade kunnat välja ut många träffande rader som beskriver maktlöshet, sorg och små glimtar av distans mitt i krigets mörker. Här är några utklippta stycken ur en längre dikt.

Min far tycker om stora trädgårdar
Min mor önskar sig ett uppvärmt hem
Vi drömmer var och en för sig
och inte tillsammans
Själv fantiserar jag bara om att fly
och inte längre om ett eget bibliotek
…
Min far gifte sig i hemlighet med politiken
Hans enda umgänge var TV:n
Han låste ute allt
täppte noggrant igen alla öppningar
för att undvika stickspår och irrläror
…
Min mor tittade på TV-serier om dysfunktionella familjer
Min syster var besatt av skräckfilm
Min far följde krigets nyheter med en obegriplig nyfikenhet
…
Jag kan berätta för dig
att fars TV glädjande nog träffades
av en missriktad kula
medan han putsade sitt gevär
och beredde sig på de krig som ännu inte brutit ut