MMCCV Den sekulära blicken svider en del

Jag såg verkligen fram emot att se minnesprogrammet om Magnus Härenstam på SVT Play i kväll. Det var bra, även om jag blev lite ledsen av att återigen matas med den där sanningen som är så osann och främmande i min värld, nämligen att Magnus Härenstam växt upp i ett hem med kristna föräldrar och att det innebar att hemmet var stelt och strängt. Jag kan bara anta att det stela och stränga hade att göra med föräldrarnas personlighet och därpå följande ideal, säkert påverkade av sin tid och omgivning och kanske en del teologiska missuppfattningar, vad vet jag.

Mönstret upprepas oavbrutet. Senast jag tittade på minnes-TV över en svensk avliden kulturpersonlighet var nog när jag såg dokumentärserien om Astrid Lindgren, som sändes i SVT tidigare i år. Den hade jag också sett fram emot, och den befäste tidigt att mamma Hanna och pappa Samuel August var troende och därför förhöll sig kalla och avvisande när deras tonårsdotter blev gravid.

Förresten kunde jag inte låta bli att opponera mig på två punkter när jag följde skildringen av hur Astrid blev mor. Att hon gjorde stora ansträngningar för att klara sitt mödraskap utan sina föräldrar framgår tydligt, och om det huvudsakligen handlade om skam från hennes sida, om att skydda föräldrarna från skam eller om hennes egen stolthet får vi väl aldrig veta. Inte heller hur föräldrarna hade agerat om de tillåtits vara mer involverade. Men av dokumentären var det lätt att dra slutsatsen att familjen ansåg sig vara för moraliskt högtstående för att kännas vid en sådan olycka. Vilket leder till den andra punkten, nämligen att det målas upp som så förlegat och förkastligt att över huvud taget uppfatta det som skedde som problematiskt. För i dag är det en lycklig tilldragelse när en artonårig tjej blir gravid med en man hon inte vill vara tillsammans med. Som är gift. 49 år. Har en stor barnaskara. Är hennes chef. Och som trots att hans fru vet hur det ligger till förnekar allt. Eller?

Förutom att erkännandet av den oplanerade graviditeten som problem kallas fördömelse lutar man förstås åt att stå på Astrids sida. Det är inget konstigt. Vi älskar ju Astrid! Vilket också gör att när hon senare i livet hamnar i chefens hustrus situation, då Astrids man Sture är otrogen, blir han inte det minsta försvarad i dokumentären, tvärtom.

Jag hade också sett fram emot att i kväll börja läsa Dödens dal av holländaren Frank Westerman, en bok som höjdes till skyarna när jag hörde en representant från förlaget berätta om den. Den handlar om en mystisk och tragisk händelse i Kamerun 1986, då nära 2000 människor och dessutom en mängd djur dör på ett oförklarligt sätt, eller rättare sagt om hur den historien hanterats, vad som är verkligt och vad som är myt. För att lägga en grund till resonemanget, antar jag, konstaterar författaren att majoriteten av jordens befolkning bekänner sig till en religion och väljer att handla därefter. ”Vilket slags djur gör så? När det gäller livsfrågor så förlitar sig större delen av världens befolkning hellre till fiktion än till fakta.” Det står Frank Westerman fullständigt fritt att vara ateist, men jag tycker det är tråkigt att han idiotförklarar de flesta av sina medmänniskor. Dels för att det är ganska ohyfsat. Dels för att han har fel – extremt få människor skulle hellre förlita sig till fiktion än till fakta. Men vad vi uppfattar som fakta varierar. Och de som delar uppfattning med Frank Westerman är som sagt i minoritet.

Citatet är från sidan 27 och jag har inte läst längre än så, inte ens bläddrat. Det ordnar förhoppningsvis upp sig och blir så pass intressant att jag kan bortse ifrån att jag just upplevt att min livsåskådning, mina värderingar och jag själv svartmålats, precis som de båda dokumentärerna, som jag ju såg med stor behållning.

Bilden av troende som mindre vetande, förda bakom ljuset, glädjedödande, fördömande eller rentav farliga möts jag av hela tiden. Kanske inte riktigt dagligen, eftersom jag vet vilka kanaler och källor jag bör undvika när jag inte orkar mer. Jag överdriver inte, varken om innehållet eller frekvensen.

Skildringarna av kristen tro som något varmt och ljust finns naturligtvis, i stora mängder, och berättelser som inte bara handlar om att kristna kan vara riktigt trevliga och göra bra saker, utan om att tron förvandlar liv på de mest förbluffande sätt – de förekommer bara väldigt sällan i litteratur som det pratas om och väldigt, väldigt sällan i public service. När det inträffar är det en stor sak. De kristna i min bekantskapskrets som berättat inför TV-kameror om sina liv och verk, olika aspekter där deras tro är central, får i regel se resultat där uttalanden i den vägen klippts bort.

Men jag påminner mig om att mitt liv som troende ju går ut på att jag lutar mig mot Gud, som är större än jag och större än Dödens dal och SVT och hela världens böcker och TV-produktioner. Han står pall. Och vi kristna som i 2000 år försökt berätta att ett liv med Gud är en bra idé har aldrig haft bekymmersfrihet och popularitet som säljargument.

MMCCII Galet fint nere vid Norr Mälarstrand i eftermiddag

Och det var vi många som inte ville missa.

Innan jag gick ut tog jag fram ett cerat som jag köpte i Hershey’s-butiken på Times Square bara för att det var roligt, med Hershey’s-loggan på och chokladbrunt stift. Det var två i paketet, så min bror fick ett och jag ett. Det är bra att smörja in sig när det är kallt ute, så jag applicerade frikostigt, och som tur var såg jag mig i spegeln innan jag gick ut. Det mörkbruna stiftet gav en visserligen ganska transparent men tydligt rosa ton. Skickade genast ett varnande meddelande till brorsan.

MMCCI Julia Rothmans guide till New York och food tour på Lower East Side

I går kväll kom så äntligen snön och la sig i ett ganska tunt men ändå vitt skikt på balkongen och taken här utanför fönstren och jag la mig pladask på soffan med en seriebok och en knäckemacka med mammas lantpaté. För en dryg vecka sedan gick jag runt på Strand på Broadway och hittade tre böcker jag ville ha (och betalade också i kassan för en av böckerna i Lenas lite större hög, så att vi båda skulle komma upp i summan som krävdes för att böckerna skulle packas i en fin tygkasse), och en av dem var Hello NY av Julia Rothman. Utifrån sin egen uppväxt, personliga iakttagelser och intervjuer med några olika personer – pappa, vänner, yrkespersoner runtom i stan – presenterar hon New York och dess olika delar. En ganska välbalanserad blandning av unika uppgifter och det klassiskt välbekanta.

När jag öppnade uppslaget om Lower East Side (som syns här) fanns där fyra tips på ställen att besöka varav tre ingick i den food tour Lena och jag gick i det området. Ett av ställena fick vi bara beskrivet av guiden medan vi stod utanför, de andra två testade vi. Bläddrar man till slutet av boken finns tre Lower East Side-tips till, ett doughnutcafé och en butik som bara säljer pickles – båda ingick i touren – och ett dumplingställe där vi inte var. Men det enda stopp på matvandringen som inte tas upp i boken var ett dumplingställe.

Under mina kanske tio resor – jag har tappat räkningen – till New York i vuxen ålder har jag inte förrän den här gången gått någon stadsvandring eller annat slags guidad tur, inte ens på museum. Att jag inte gått någon museivisning beror på att museerna oftast blivit bortprioriterade i konkurrens med så mycket annat, före årets resa har det bara blivit ett besök på MoMa och ett på Guggenheim, båda ganska spontana. Stadsvandringar i Stockholm är ju bland det bästa jag vet, men på en sådan känner man sig inte som en turist i en skock turister. Det har ju en del att göra med att jag de facto inte är turist i Stockholm, men också att de vandringar jag går är på svenska och med andra ord i turistväg rimligen bara lockar till sig sådana som bor på andra håll i Sverige, och jag misstänker att de är i minoritet. Alltså är det framför allt vi lokalhistoriskt intresserade stockholmare som utgör skocken, med vissa inslag av stockholmsbesökare. I New York lär det vara helt annorlunda, jag skulle bli mycket förvånad om den stora mängd guidade turer som erbjuds drar till sig New Yorkers i någon större utsträckning – och jag ska inte låtsas att jag inte vet att mitt val att hoppa över dessa turer är ett uttryck för ren och skär resesnobbism, för många av dem är säkert bra.

Så vad fick mig att vilja gå en food tour på Lower East Side tillsammans med andra New York-besökare från olika delar av världen? Kanske har runt tio resor gett mig lite extra trygghet – det brukar bota snobbism – men ännu viktigare var det specifika ämnet. Ju smalare desto mer intressant och desto mindre hejigt kameraviftande turistigt. Och anledningen till att jag över huvud taget började göra research var att mamma häromsistens visade en artikel om just food tours i New York. Många lät fantastiska, de i artikeln och andra jag läste om – och var hur dyra som helst. Till slut fastnade jag för Free Tours By Foot och deras food tours, vilket förstås inte är gratis matvandringar, men man betalar bara för det man har lust att äta och ger valfri summa i dricks till guiden.

Lower East Side är immigrantkvarter som bara de senaste tio åren blivit gentrifierade. En rad olika grupper hamnade där genom åren, varav många från Östeuropa och många judar. Guiden, en mycket inspirerande sådan, stannade till på olika platser för att berätta valda delar av historien, som att många av de fattiga invandrarna försökte tjäna pengar på mat som de tillredde hemma och sålde från kärror, innan de eventuellt, och i så fall efter flera år, hade råd att skaffa en lokal. Vissa var först tvungna att tjäna ihop till kärran. Ett exempel på en verksamhet som började med försäljning från kärra är Yonah Schimmel Knish Bakery på East Houston Street, där vår vandring började. Den rumänska rabbinen Yonah Schimmel sålde sina potatisfyllda degknyten från 1890 och tjugo år framåt innan själva butiken kunde köpas, och den ligger kvar än i dag. Lena och jag var på plats ganska långt före guiden och Lena köpte en knish på en gång. Jag nöjde mig med att smaka lite, det var väldigt mäktigt, men gott.

Nästa anhalt var Prosperity Dumpling på Eldridge Street, ett hål i väggen med några sittplatser och ytterligare ett hål in till köket. Jag var först i kön, men de som stod där inne och lagade mat reagerade inte på en lång stund, trots att de omöjligt kan ha missat att en stor grupp just ramlat in. Till slut fick jag ögonkontakt, bad om ”chives and pork dumplings”, de godaste enligt guiden, och dessutom oförskämt billiga. Nu var jag ganska säker på att min beställning blivit uppfattad, men jag fick inget svar och kunde bara iaktta hur killen där inne började förbereda ett antal frigolitlådor, varav jag hoppades att en skulle vara till mig. Till slut fick jag mina dumplings och kunde sätta mig i fönstret och äta, och efter en stund hörde jag guiden säga till någon i gruppen att man får stirra på dem tills man får respons. Av flera skäl var alltså de här mycket goda och mycket prisvärda dumplingsarna mycket lätta att gå miste om. Jag hade inte valt att gå in om jag inte kände till stället och hade jag ändå gått in kanske jag hade vänt i dörren för att jag känt mig ovälkommen. Men nu vill jag gärna återkomma.

Vädret var inte särskilt promenadvänligt, men vi höll ut. Här har vi stannat utanför en lokal som fram till nyligen varit ett bageri, vars historia guiden berättade om, inklusive sina personliga minnen från det. Men det bästa med stoppet var ugglan. Dagen innan hade vi passerat den på väg mellan Koneko Cat Cafe och tunnelbanan som skulle ta oss till Brooklyn. Jag fotade ugglan och la upp bilden på Facebook och ångrade att jag inte noterat vilken gata jag sett den på. Hur stor är chansen att nästa dags food tour slingrar sig runt i precis samma kvarter och att ett av stoppen görs exakt vid ugglan? Manhattan blev plötsligt oändligt litet. Ugglan finns för övrigt på Suffolk Street nära korsningen med Rivington Street.

Jag vet inte hur jag fick nys om Pickle Guys, den märkliga butiken som mer eller mindre utgörs av tunnor med syrade grönsaker, men den har stått på min lista ett tag och det var väldigt kul att i det här sammanhanget bli lotsad just dit. Jag köpte en decimeterlång syrad gurka som jag knaprade i mig på en gång och en annan i gruppen köpte ananas, som man oväntat nog också kunde få syrad, och jag fick smaka en bit. Skulle vilja testa allt möjligt egentligen, jag älskar ju inlagda grejer.

Det här bilden blev inte särskilt aptitlig, men nästa stopp var Doughnut Plant, betydligt mer stylish än Dunkin’ Donuts och andra kedjor av det mer grälla slaget, och där fastande både jag och Lena för smaken ”marzipan” på julmenyn, så vi delade en doughnutstjärna med marsipansmak. Mums.

Sista stoppet var sugar Sweet sunshine Bakery (ja, versalt S bara i Sweet), där vi åt smarriga cupcakes, småpratade lite med trevlig personal och kollade in fotoväggen med stamkunders hundar. Jag som ränner på caféer och konditorier oavbrutet tyckte faktiskt att det var roligare att få tips på ställen som inte hade just sötsaker, men vill man ha cupcakes med kaka som faktiskt smakar något är det här stället ett bra val.

Och vill man läsa Hello NY, där alltså fyra av de här fem tipsen ingår, bland mycket annat, så kommer man inom kort att kunna låna den på Sture bibliotek, dit jag kommer att skänka den. Vi kommer sannolikt inte att ha den i beståndet så länge, det är ju de tre senaste årens litteratur som gäller och boken är från 2014, men när vi släpper den går den förmodligen vidare till ett annat bibliotek. De allra flesta av Sturebibblans grafiska romaner hamnar där på mitt önskemål och för böcker om New York gäller samma sak. Grafiska romaner om New York kan man vara nästan helt säker på att jag ligger bakom.

MMCC The power of sociala medier

Screen Shot 2015-12-28 at 3.06.04 AM

Facebook påminde mig i dag om att det är precis sex år sedan jag la upp den här statusen och fick den här kommentaren, som ledde till att jag ett knappt år senare var en av sex svenskar som kuskade runt i norra Indien på en resa arrangerad av Evangeliska Frikyrkan. Tack, Maria, för informationen! Upplevelserna från Delhi, Agra, Varanasi och Gorakhpur vill jag inte vara utan.

Screen Shot 2015-12-28 at 2.47.08 AM

MMCXCIX En servicegruppssöndag

Senast jag var i Korskyrkan, för två veckor sedan, var också dagen då jag missade två och ett halvt luciatåg. Eftersom jag min vana trogen släntrade in sent till gudstjänsten hade luciatåget med kyrkans barn redan börjat, men jag hann i alla fall se och höra det mesta. Därefter hade jag stämt träff med mamma på Stadsbiblioteket för det traditionella lussandet på första galleriet, men tiden var inte densamma som under – åtminstone – de senaste fjorton åren, så vi var två timmar sena. En googling visade att det snart skulle vara luciakonsert i Engelbrektskyrkan, så vi gick dit, men möttes av kanske hundra besvikna köare som tvingats vända för att kyrkan redan var full. Så det lilla lussandet i Korskyrkan fick alltså utgöra mitt luciafirande för året. När gudstjänsten var slut fick de medverkande barnen godispåsar och Jenny H och jag höll oss lägligt framme för att få varsin av de påsar som blivit över, som enda vuxna, med andra vuxnas avundsjuka blickar och kommentarer som naturlig följd.

I förmiddags var det Jenny och jag som utgjorde dagens servicegrupp i Korskyrkans kök. Vanligtvis är vi betydligt fler, men till en mellandagsgudstjänst, där man inte räknade med jättemånga deltagare och därför höll till i kyrkkaffesalen, var det helt okej att bara vara två. Vi kokade kaffe, skar saffranslängder och kanellängder, la upp pepparkakor, ställde fram koppar, fixade blommor och allt annat som skulle göras och kom ut från köket lagom till gudstjänstens början. Salen var i princip fullsatt. Förutom julig psalmsång och predikan om den gudfruktiga mannen Symeon och profetissan Hanna kom en kvinna fram till mikrofonen för att hon hade något viktigt att säga. Jag kände igen henne, vi har bara hälsat helt kort en gång, men jag vet att hon pratat en del med mina föräldrar. Efter att ha vinkat fram sin vuxna dotter berättade hon på lite tvekande engelska att hon flytt från Syrien där hon fick lämna allt, hem, arbete och pengar, och hamnat i Sverige utan bostad. Ett par i församlingen har nu henne som inneboende. Nu hade också dottern kommit till Sverige, via Grekland dit hon åkt med båt, och trots mammans vädjan till Migrationsverket hade hon inte fått komma till Stockholm utan till norra Sverige, men efter att värdarna bekostat tågbiljetter hade de nu äntligen fått träffas. Kvinnan ville helt enkelt uttrycka sin tacksamhet för den vänlighet hon mött, i synnerhet hos dem hon fått bo hos förstås, men också hos resten av församlingen.

Förutom ett litet gäng som hade församlingsbön var Jenny och jag sist kvar. Det var dags för mat, vi stannade och handlade på Hemköp och svängde ihop fajitas hemma hos mig som vi åt medan vi ägnade några eftermiddagstimmar åt att diskutera viktiga saker för det kommande året, bland annat resmål. Vi har egentligen inte rest tillsammans, utöver vår dygnslånga vistelse i Boston för två och ett halvt år sedan, dit jag tog en avstickare från New York och där Jenny var för att träffa andra vänner, men det kan bli ändring på den saken. Hur som helst är det ett märkligt faktum att man tillhör den lilla, lilla andel människor i den här världen som kan sitta och överväga närapå vilka länder och orter som helst för möjliga framtida resor. Inte för att vi har privatjet och är ekonomiskt oberoende, men alla nödvändiga förutsättningar finns. Vi kan spara ihop pengarna. Vi kan ta ut ett antal semesterdagar. Vår nationalitet är välkommen mer eller mindre överallt. Vi talar dessutom engelska, har vänner och bekanta i alla möjliga länder och inte sällan är kristna församlingar ett utmärkt nätverk för att komma in under skinnet på en främmande plats. Sammantaget är möjligheterna så stora och spännande att det svindlar.

MMCXCVII Traditionell juldag

Gått omkring i Fåret Shaun-julklappstofflorna hela dagen.

Släktfika under eftermiddagen.

Mormor är nere i Stockholm över jul. Pappa hävdar att han är hennes favoritmåg (”ja, det är du, jag har ju haft dig längst”, sa mormor) och drar en rolig historia om en busschaufför.

Edith höll sig sysselsatt med målarboken jag köpte i New York.

Och nu i kväll har vi sett Sjunde himlen med Sickan Carlsson, precis som vanligt, och lagt klart ett tusenbitarspussel före midnatt, påbörjat i förrgår. Det kan vara rekord.