MMCDLII Something New av Lucy Knisley (eller: Ytterligare en övning i att tycka om utan att hålla med)

9781626722491Av någon anledning har jag blivit störtförtjust i Lucy Knisleys självbiografiska grafiska romaner. Det är väl kombinationen av snygga och lättillgängliga bilder, fyndig text i välfördelade och lagom stora doser och den guilty pleasure man får ut av historier där berättaren lämnar ut både sig själv och i viss mån sin omgivning. Inte på ett gränslöst sätt, men ändå starkt personligt. Valen av huvudspår i hennes böcker tilltalar mig också. Den första jag läste var Relish: My Life in the Kitchen (som jag skrev om här), om att växa upp med foodieföräldrar, och den senaste var Displacement: A Travelogue, om kryssningen hon följde med sina skröpliga farföräldrar på. Det låter lite knashumoristiskt sådär, och roligt är det, men allvarligt också. Om hur mat kan vara stor passion respektive den svåra upptäckten att ens äldre släktingar inte längre klarar sig på egen hand.

Och nu har jag just läst Something New: Tales From a Makeshift Bride, om Lucys och Johns bröllop, från förlovning till bröllopsresa, nästan 300 sidor. Det är underhållande från början till slut, och det är klart att läsningen får en extra dimension av att man redan mött John som en före detta pojkvän i An Age of License, där Lucy har ett inte särskilt långvarigt förhållande med en svensk.

Som ämne betraktat är bröllopsbestyr betydligt mer konventionellt än säg en kryssning med urgamla farmor och farfar, och ändå handlar Something New till stora delar om att brudparet aktar sig noga för konventioner. Visst, vissa traditioner är fina och de väljer ut några de gillar, men i övrigt ska vigsel och fest vara högst personligt arrangerade och – viktigast av allt – spegla deras politiska övertygelser och ateism.

Min första iakttagelse är att den starkt – alltså hytta-med-näven-starkt – normkritiska bröllopsplaneringen resulterar i en stor baluns med rikligt med bridesmaids och groomsmen, två söta små flickor som flower girls, två något äldre pojkar som ring bearers och ett traditionellt klätt brudpar, där bruden före bröllopet har lyckats övertyga den tveksamma brudgummen om att de absolut måste skaffa barn. Min tolkning är inte att de slutligen gav efter för de sociala förväntningar som kritiserades med sådan glöd, utan att det helt enkelt visade sig att de existerande bröllopstraditionerna i deras kultur (kanske förutom det där med familjebildningstjat) existerar av rätt fina anledningar och att de sannolikt inte skadar någon. Men säg inget till Lucy och John om den slutsatsen, de drog den aldrig själva.

Min andra iakttagelse – som egentligen är min första, den brukar visa sig snabbt – är det väldigt lilla toleransutrymme ateismen lämnar. Religiösa vigselinslag behandlas som smuts som till varje pris ska tvättas bort, en hållning som jag visserligen kan sätta mig in i – att vara ateist är också en stark religiös övertygelse – men som jag som kristen förstås har ett annat perspektiv på, nämligen att det är så tråkigt att varje trosrelaterad handling tycks ha missuppfattats. För att illustrera mina känslor under läsningen kan jag jämföra med ett annat skildrat område som jag liksom tro är ganska väl insatt i, nämligen sådant som är svenskt. Av släktskäl vill Lucy och John inkorporera en svensk bröllopstradition och väljer den att bruden har ett silvermynt i ena skon och ett guldmynt i den andra (det här har jag aldrig hört talas om, så det kan inte vara alltför obligatoriskt i vårt land). Lucy berättar om detta för sina blivande svärföräldrar och får snart därefter två mynt av dem, dels en silvrig nickel, alltså ett amerikanskt 5-centsmynt, och dels ”a tiny golden Swedish crown” (?) med en bild av ”a fluffy cat” (?). Med tanke på att paret inte vill ha brudöverlämning från far till brudgum bestämmer de sig för att också härma det svenska tillvägagångssättet att både brud och brudgum ”walk down the aisle”, till skillnad från traditionen att den ena parten alltså väntar där framme. När denna tradition visas i tecknad form ser man att brud och brudgum går på led, bruden först och brudgummen en bit bakom, istället för bredvid varandra, och jag undrar om någon av dem varit på ett svenskt bröllop, med svenskar. Vem vet – kanske inte heller ett kristet bröllop med kristna?

Någon gång, helst snart, skulle jag vilja läsa ett modernt skönlitterärt verk om vilket jag inte behöver säga att det här är jättebra – kristna framställs visserligen som idioter, men i övrigt – jättebra!

MMCCCXCV Patience, äntligen

PATIENCE_FC_Colors2 copy

Så kom den äntligen, Patience på engelska till Sture bibliotek, ett bra tag efter att den svenska översättningen anlänt, märkligt nog. Av Daniel Clowes har jag tidigare bara läst Ice Haven och Ghost World (och sett filmen med samma namn), men när den kommande utgivningen av Patience blev uppmärksammad på olika håll sveptes jag med och började längta jag också.

Det är småstads-USA, som tidigare, och jag måste säga att jag är glad att jag inte läste några recensioner, för det dramatiska genrebytet några sidor in i berättelsen blev en chock. Det är fortfarande inte klassisk superhjälteserie, en inriktning jag i allmänhet hoppar över, men ändå långt ifrån diskbänksrealism. Jag började i morse, har läst stötvis i informationsdisken och blev klar i kväll. Nu säger jag inte mer. Läs den, om du törs!

MMCCI Julia Rothmans guide till New York och food tour på Lower East Side

I går kväll kom så äntligen snön och la sig i ett ganska tunt men ändå vitt skikt på balkongen och taken här utanför fönstren och jag la mig pladask på soffan med en seriebok och en knäckemacka med mammas lantpaté. För en dryg vecka sedan gick jag runt på Strand på Broadway och hittade tre böcker jag ville ha (och betalade också i kassan för en av böckerna i Lenas lite större hög, så att vi båda skulle komma upp i summan som krävdes för att böckerna skulle packas i en fin tygkasse), och en av dem var Hello NY av Julia Rothman. Utifrån sin egen uppväxt, personliga iakttagelser och intervjuer med några olika personer – pappa, vänner, yrkespersoner runtom i stan – presenterar hon New York och dess olika delar. En ganska välbalanserad blandning av unika uppgifter och det klassiskt välbekanta.

När jag öppnade uppslaget om Lower East Side (som syns här) fanns där fyra tips på ställen att besöka varav tre ingick i den food tour Lena och jag gick i det området. Ett av ställena fick vi bara beskrivet av guiden medan vi stod utanför, de andra två testade vi. Bläddrar man till slutet av boken finns tre Lower East Side-tips till, ett doughnutcafé och en butik som bara säljer pickles – båda ingick i touren – och ett dumplingställe där vi inte var. Men det enda stopp på matvandringen som inte tas upp i boken var ett dumplingställe.

Under mina kanske tio resor – jag har tappat räkningen – till New York i vuxen ålder har jag inte förrän den här gången gått någon stadsvandring eller annat slags guidad tur, inte ens på museum. Att jag inte gått någon museivisning beror på att museerna oftast blivit bortprioriterade i konkurrens med så mycket annat, före årets resa har det bara blivit ett besök på MoMa och ett på Guggenheim, båda ganska spontana. Stadsvandringar i Stockholm är ju bland det bästa jag vet, men på en sådan känner man sig inte som en turist i en skock turister. Det har ju en del att göra med att jag de facto inte är turist i Stockholm, men också att de vandringar jag går är på svenska och med andra ord i turistväg rimligen bara lockar till sig sådana som bor på andra håll i Sverige, och jag misstänker att de är i minoritet. Alltså är det framför allt vi lokalhistoriskt intresserade stockholmare som utgör skocken, med vissa inslag av stockholmsbesökare. I New York lär det vara helt annorlunda, jag skulle bli mycket förvånad om den stora mängd guidade turer som erbjuds drar till sig New Yorkers i någon större utsträckning – och jag ska inte låtsas att jag inte vet att mitt val att hoppa över dessa turer är ett uttryck för ren och skär resesnobbism, för många av dem är säkert bra.

Så vad fick mig att vilja gå en food tour på Lower East Side tillsammans med andra New York-besökare från olika delar av världen? Kanske har runt tio resor gett mig lite extra trygghet – det brukar bota snobbism – men ännu viktigare var det specifika ämnet. Ju smalare desto mer intressant och desto mindre hejigt kameraviftande turistigt. Och anledningen till att jag över huvud taget började göra research var att mamma häromsistens visade en artikel om just food tours i New York. Många lät fantastiska, de i artikeln och andra jag läste om – och var hur dyra som helst. Till slut fastnade jag för Free Tours By Foot och deras food tours, vilket förstås inte är gratis matvandringar, men man betalar bara för det man har lust att äta och ger valfri summa i dricks till guiden.

Lower East Side är immigrantkvarter som bara de senaste tio åren blivit gentrifierade. En rad olika grupper hamnade där genom åren, varav många från Östeuropa och många judar. Guiden, en mycket inspirerande sådan, stannade till på olika platser för att berätta valda delar av historien, som att många av de fattiga invandrarna försökte tjäna pengar på mat som de tillredde hemma och sålde från kärror, innan de eventuellt, och i så fall efter flera år, hade råd att skaffa en lokal. Vissa var först tvungna att tjäna ihop till kärran. Ett exempel på en verksamhet som började med försäljning från kärra är Yonah Schimmel Knish Bakery på East Houston Street, där vår vandring började. Den rumänska rabbinen Yonah Schimmel sålde sina potatisfyllda degknyten från 1890 och tjugo år framåt innan själva butiken kunde köpas, och den ligger kvar än i dag. Lena och jag var på plats ganska långt före guiden och Lena köpte en knish på en gång. Jag nöjde mig med att smaka lite, det var väldigt mäktigt, men gott.

Nästa anhalt var Prosperity Dumpling på Eldridge Street, ett hål i väggen med några sittplatser och ytterligare ett hål in till köket. Jag var först i kön, men de som stod där inne och lagade mat reagerade inte på en lång stund, trots att de omöjligt kan ha missat att en stor grupp just ramlat in. Till slut fick jag ögonkontakt, bad om ”chives and pork dumplings”, de godaste enligt guiden, och dessutom oförskämt billiga. Nu var jag ganska säker på att min beställning blivit uppfattad, men jag fick inget svar och kunde bara iaktta hur killen där inne började förbereda ett antal frigolitlådor, varav jag hoppades att en skulle vara till mig. Till slut fick jag mina dumplings och kunde sätta mig i fönstret och äta, och efter en stund hörde jag guiden säga till någon i gruppen att man får stirra på dem tills man får respons. Av flera skäl var alltså de här mycket goda och mycket prisvärda dumplingsarna mycket lätta att gå miste om. Jag hade inte valt att gå in om jag inte kände till stället och hade jag ändå gått in kanske jag hade vänt i dörren för att jag känt mig ovälkommen. Men nu vill jag gärna återkomma.

Vädret var inte särskilt promenadvänligt, men vi höll ut. Här har vi stannat utanför en lokal som fram till nyligen varit ett bageri, vars historia guiden berättade om, inklusive sina personliga minnen från det. Men det bästa med stoppet var ugglan. Dagen innan hade vi passerat den på väg mellan Koneko Cat Cafe och tunnelbanan som skulle ta oss till Brooklyn. Jag fotade ugglan och la upp bilden på Facebook och ångrade att jag inte noterat vilken gata jag sett den på. Hur stor är chansen att nästa dags food tour slingrar sig runt i precis samma kvarter och att ett av stoppen görs exakt vid ugglan? Manhattan blev plötsligt oändligt litet. Ugglan finns för övrigt på Suffolk Street nära korsningen med Rivington Street.

Jag vet inte hur jag fick nys om Pickle Guys, den märkliga butiken som mer eller mindre utgörs av tunnor med syrade grönsaker, men den har stått på min lista ett tag och det var väldigt kul att i det här sammanhanget bli lotsad just dit. Jag köpte en decimeterlång syrad gurka som jag knaprade i mig på en gång och en annan i gruppen köpte ananas, som man oväntat nog också kunde få syrad, och jag fick smaka en bit. Skulle vilja testa allt möjligt egentligen, jag älskar ju inlagda grejer.

Det här bilden blev inte särskilt aptitlig, men nästa stopp var Doughnut Plant, betydligt mer stylish än Dunkin’ Donuts och andra kedjor av det mer grälla slaget, och där fastande både jag och Lena för smaken ”marzipan” på julmenyn, så vi delade en doughnutstjärna med marsipansmak. Mums.

Sista stoppet var sugar Sweet sunshine Bakery (ja, versalt S bara i Sweet), där vi åt smarriga cupcakes, småpratade lite med trevlig personal och kollade in fotoväggen med stamkunders hundar. Jag som ränner på caféer och konditorier oavbrutet tyckte faktiskt att det var roligare att få tips på ställen som inte hade just sötsaker, men vill man ha cupcakes med kaka som faktiskt smakar något är det här stället ett bra val.

Och vill man läsa Hello NY, där alltså fyra av de här fem tipsen ingår, bland mycket annat, så kommer man inom kort att kunna låna den på Sture bibliotek, dit jag kommer att skänka den. Vi kommer sannolikt inte att ha den i beståndet så länge, det är ju de tre senaste årens litteratur som gäller och boken är från 2014, men när vi släpper den går den förmodligen vidare till ett annat bibliotek. De allra flesta av Sturebibblans grafiska romaner hamnar där på mitt önskemål och för böcker om New York gäller samma sak. Grafiska romaner om New York kan man vara nästan helt säker på att jag ligger bakom.

MMCXXXII Scannern verkar fungera

Market Day

Scanningen på biblioteken, som besökarna kan göra gratis, har drabbats av ett märkligt fel på sista tiden. Tanken är att filerna, pdf eller jpg, skickas till en inknappad mailadress och kommer som bilagor, och det har funkat för det mesta, men ibland, helt slumpmässigt vad det verkar, har det istället kommit ett långt mail med siffror och bokstäver huller om buller och utan bilagor. Jag kan nu glädja stockholmarna med beskedet att felet tycks vara åtgärdat. I fredags genomfördes  en ”uppdatering i en säkerhetspatch” – nej, jag har ingen aning om vad det betyder och det förväntade sig säkert inte Tina på Volvo Information Technology att jag skulle, men jag blev ombedd att testscanna på Sturebibblan under eftermiddagen i dag, och då gick det som smort. När jag nu skulle scanna dokument efter dokument kunde jag ju passa på att välja något jag gillar, så jag la olika uppslag av den snygga serieboken Market Day av James Sturm på glaset. Bilden ovan är ett urklipp.

MDCCCXLII Den röda vintern

den röda vinternSom serieläsare sedan några år förundras jag fortfarande över innehållets bredd i de grafiska romaner som ges ut, i Sverige och internationellt, och när jag pratar med icke serieläsande vänner känner jag då och då behov av att förklara att de serier jag pratar om är lika seriösa som helt vanliga romaner.

Som Den röda vintern av Anneli Furmark, som kom för några veckor sedan. En norrländsk stad i slutet av 70-talet, en familj på fem personer, en otrohetsaffär, politisk extremism. Jag tror att de vänsterradikala grupperingarna egentligen är berättelsens fokus, medan förhållandet mellan den gifta trebarnsmamman och den fjorton år yngre inflyttade, politiskt aktiva arbetargrabben används för att avslöja partiernas osunda inställning till sina egna medlemmar, men det är familjeskildringen som griper tag i mig allra mest. De tre syskonen, särskilt dottern, mellanbarnet, som förstår mer än de vuxna anar, deras hem, stämningen som med enkla medel blir tydlig på bara några få serierutor.

Även om omständigheterna inte är bekanta och jag nog var nyfödd vid den tid då berättelsen utspelar sig känner jag genast igen mig, mammans ord hade kunnat vara min norrländska mammas ord och kläder och inredning är på pricken. Tecknarstilen är inte alldels verklighetsåtergivande, och ändå, har man sett svenska 70-talsmiljöer förstår man avsikterna exakt.

MDCCXCIX The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

250px-TheGreatNorthernBrotherhoodOfCanadianCartoonists-coverDen som redan från början är intresserad av kanadensiska tecknade serier genom tiderna kan nog läsa The G. N. B. Double C (The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists) av den levande legenden Seth med stor insikt och behållning. Vi vars kunskap är begränsad (till ett par nu verksamma kanadensiska serietecknare, som Seth) kan läsa den med behållning, men utan att ha en aning om vilka delar som stämmer, vilka som är påhittade och vilka som är överdrivna. En jagperson, misstänkt lik Seth, berättar om seriesällskapet The G. N. B. Double C, dess forna glansdagar under 1900-talets mitt, vilka de framträdande medlemmarna var, vilka seriefigurer de tecknade och vilka verk som ingår i sällskapets enorma arkiv. Mot slutet erkänner berättaren att han bättrat på historien en del, att sällskapet inte är så stort som han påstått och att glansdagarna aldrig riktigt var så glänsande.

En och annan av seriehjältarna som porträtteras verkar ha funnits, men de flesta lär springa ur Seths fantasi, eller vara varianter eller ihopblandningar av seriefigurer ur den den verkliga kanadensiska seriehistorien.

För Seth är det här ett naturligt område att redogöra för och fantisera kring. För en svensk, lagom serieintresserad person är läsningen av The G. N. B. Double C en skönt spejsad och nördig djupdykning i okända vatten.

MDXCIV Relish – om att växa upp bland foodies och bli en själv

9781596436237Nu är den utläst, Relish: My Life in the Kitchen, där Lucy Knisley beskriver hur hennes barndom och ungdom präglades av intresse för mat, nedärvt av båda föräldrarna. Lucy fick aldrig färgglada, sockriga frukostflingor som liten och halvfabrikat med konstgjort innehåll var bannlysta i hemmet. Det största upproret mot föräldrarna var att tugga i sig en ask pommes frites från McDonald’s. Men så blev Lucy också en finsmakare och ett köksgeni, som både propagerar för fina råvaror och för måltiden som tillfälle att umgås, vilket hon ger många exempel på, från mammans stora årliga middagar för sina kulturella vänner till studentikosa middagsbord där maten är så oätlig att det slutar med hemkörd pizza.

Det handlar om mat – här finns till och med flera pedagogiskt illustrerade recept – men att boken kommit till verkar mest ha att göra med teckningsbegåvning i kombination med behovet att skildra sitt vuxenblivande. Det framgår inte minst om man läser vidare på Lucy Knisleys hemsida, där man även via lite vidareklickning kan komma till en uppsättning låtar med Lucy själv på sång och ukulele.

Och provläsa Relish kan man göra här.