Julafton i Ekeby-Almby

I år hade mamma investerat i några nya julgranskulor, men det mesta i våra julkartonger är detsamma år efter år. Eftersom det finns mer pynt än vad en normal grans grenar klarar finns möjlighet till vissa variationer, men stilen hålls intakt. Den här gången blev det extra mycket vitt. Mamma ville ha så mycket pynt som möjligt och jag så mycket ljus som möjligt, och vad gäller egentligen, vem får sista ordet, husets invånare eller granpåkläderskan? Fortfarande en öppen fråga.

Inför själva julfirandet åkte mamma, pappa och jag från Haga till min brors familj i Ekeby-Almby. Det är tur att Kalle Anka inte är livsviktigt för den yngre generationen numera, för det som skulle vara jullunch var vi förstås inte redo att börja med förrän vid trerycket.

Listan över mammas julbordsansvar var lång och brorsans och svägerskans ungefär lika lång. På min stod bara västerbottenspaj, potatiskaka och hemmagjort julgodis, men så skulle jag också forsla det hela med tåg. Under omständigheterna såg bidragen riktigt skapliga ut, en glad överraskning när jag väl packade upp dem efter så omsorgsfull inslagning som möjligt i förrgår hemma i Stockholm.

Allt på julbordet var jättejättegott (även om tandvärken begränsade mängden mat – jag kallar det tandvärksdieten).

Finast under granen var Duplo-lådorna, hopbyggda block med ett litet hålrum i mitten där själva julklappen låg. Det fanns varsin låda till alla vuxna och vi öppnade dem samtidigt. Brorsbarnen hade knåpat ihop julpärlarmband åt oss med våra namn!

Det var en enorm mängd paket som skulle öppnas och flest gick till brorsbarnen och mig. Vanligast innehåll i mina paket var ätbara saker, choklad, lakrits, litauiska majskrokar med kolasås och annat spännande, med eller utan rim. Det här året hade pappa skaldat en hel del klurigheter, annars är det mamma som står för poesin, som uteslutande består av nödrim, och en av julens höjdpunkter är att höra henne själv eller andra läsa dem, varpå hon skrattar högt och länge varje gång.

MDXCIX Julbord på Stora Gungan

Min erfarenhet är visserligen begränsad, men det här är nog det bästa restaurangjulbordet jag varit på, på Skansen-restaurangen Stora Gungan. Östermalmsenhetens bibliotekspersonal satt vid två bord uppe på loftet och gick ner och upp i trappan några gånger för att hämta mat. I alla fall jag. När jag gick ner för att ta min tredje portion var ingen annan där, det var bara jag, grishuvudet, de goda patéerna på fasan respektive vildsvin, rökt renlår och en matjesröra som jag faktiskt åt av och gillade. Och mycket annat gott. Jag hade hoppats på luciatåg med tanke på datumet, men förutom det – toppklass.

MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.