Jag såg verkligen fram emot att se minnesprogrammet om Magnus Härenstam på SVT Play i kväll. Det var bra, även om jag blev lite ledsen av att återigen matas med den där sanningen som är så osann och främmande i min värld, nämligen att Magnus Härenstam växt upp i ett hem med kristna föräldrar och att det innebar att hemmet var stelt och strängt. Jag kan bara anta att det stela och stränga hade att göra med föräldrarnas personlighet och därpå följande ideal, säkert påverkade av sin tid och omgivning och kanske en del teologiska missuppfattningar, vad vet jag.

Mönstret upprepas oavbrutet. Senast jag tittade på minnes-TV över en svensk avliden kulturpersonlighet var nog när jag såg dokumentärserien om Astrid Lindgren, som sändes i SVT tidigare i år. Den hade jag också sett fram emot, och den befäste tidigt att mamma Hanna och pappa Samuel August var troende och därför förhöll sig kalla och avvisande när deras tonårsdotter blev gravid.

Förresten kunde jag inte låta bli att opponera mig på två punkter när jag följde skildringen av hur Astrid blev mor. Att hon gjorde stora ansträngningar för att klara sitt mödraskap utan sina föräldrar framgår tydligt, och om det huvudsakligen handlade om skam från hennes sida, om att skydda föräldrarna från skam eller om hennes egen stolthet får vi väl aldrig veta. Inte heller hur föräldrarna hade agerat om de tillåtits vara mer involverade. Men av dokumentären var det lätt att dra slutsatsen att familjen ansåg sig vara för moraliskt högtstående för att kännas vid en sådan olycka. Vilket leder till den andra punkten, nämligen att det målas upp som så förlegat och förkastligt att över huvud taget uppfatta det som skedde som problematiskt. För i dag är det en lycklig tilldragelse när en artonårig tjej blir gravid med en man hon inte vill vara tillsammans med. Som är gift. 49 år. Har en stor barnaskara. Är hennes chef. Och som trots att hans fru vet hur det ligger till förnekar allt. Eller?

Förutom att erkännandet av den oplanerade graviditeten som problem kallas fördömelse lutar man förstås åt att stå på Astrids sida. Det är inget konstigt. Vi älskar ju Astrid! Vilket också gör att när hon senare i livet hamnar i chefens hustrus situation, då Astrids man Sture är otrogen, blir han inte det minsta försvarad i dokumentären, tvärtom.

Jag hade också sett fram emot att i kväll börja läsa Dödens dal av holländaren Frank Westerman, en bok som höjdes till skyarna när jag hörde en representant från förlaget berätta om den. Den handlar om en mystisk och tragisk händelse i Kamerun 1986, då nära 2000 människor och dessutom en mängd djur dör på ett oförklarligt sätt, eller rättare sagt om hur den historien hanterats, vad som är verkligt och vad som är myt. För att lägga en grund till resonemanget, antar jag, konstaterar författaren att majoriteten av jordens befolkning bekänner sig till en religion och väljer att handla därefter. ”Vilket slags djur gör så? När det gäller livsfrågor så förlitar sig större delen av världens befolkning hellre till fiktion än till fakta.” Det står Frank Westerman fullständigt fritt att vara ateist, men jag tycker det är tråkigt att han idiotförklarar de flesta av sina medmänniskor. Dels för att det är ganska ohyfsat. Dels för att han har fel – extremt få människor skulle hellre förlita sig till fiktion än till fakta. Men vad vi uppfattar som fakta varierar. Och de som delar uppfattning med Frank Westerman är som sagt i minoritet.

Citatet är från sidan 27 och jag har inte läst längre än så, inte ens bläddrat. Det ordnar förhoppningsvis upp sig och blir så pass intressant att jag kan bortse ifrån att jag just upplevt att min livsåskådning, mina värderingar och jag själv svartmålats, precis som de båda dokumentärerna, som jag ju såg med stor behållning.

Bilden av troende som mindre vetande, förda bakom ljuset, glädjedödande, fördömande eller rentav farliga möts jag av hela tiden. Kanske inte riktigt dagligen, eftersom jag vet vilka kanaler och källor jag bör undvika när jag inte orkar mer. Jag överdriver inte, varken om innehållet eller frekvensen.

Skildringarna av kristen tro som något varmt och ljust finns naturligtvis, i stora mängder, och berättelser som inte bara handlar om att kristna kan vara riktigt trevliga och göra bra saker, utan om att tron förvandlar liv på de mest förbluffande sätt – de förekommer bara väldigt sällan i litteratur som det pratas om och väldigt, väldigt sällan i public service. När det inträffar är det en stor sak. De kristna i min bekantskapskrets som berättat inför TV-kameror om sina liv och verk, olika aspekter där deras tro är central, får i regel se resultat där uttalanden i den vägen klippts bort.

Men jag påminner mig om att mitt liv som troende ju går ut på att jag lutar mig mot Gud, som är större än jag och större än Dödens dal och SVT och hela världens böcker och TV-produktioner. Han står pall. Och vi kristna som i 2000 år försökt berätta att ett liv med Gud är en bra idé har aldrig haft bekymmersfrihet och popularitet som säljargument.