I lördags hade vi det årliga julbordet för hemlösa i Korskyrkan, värt en liten rapport, trots att jag bara var med de tre första timmarna. Passar på här på hotellrummet på 39th Street mellan två aktiviteter ute på stan, medan julmusiken spelar från datorn för stämningens skull.

Vi var kanske hälften så många volontärer som förra året, vilket märktes, sa de som var med hela dagen, men allt gick bra ändå. Själv stod jag och skar paprika, för att det skulle bli ett grönsaksinslag på julbordet, sedan rödlök och sedan två rejäla block vit Castello. När jag stod och arrangerade några hundra skivor prickig korv hade jag som tur var handskar på mig, så att det inte blev som året då jag var laxig om händerna i ett par dagar efter att ha hanterat ett oändligt antal gravlaxskivor.

Nu när vi vid varje tillfälle har volontärer som inte tillhör församlingen, varav vissa riktigt hunnit bo in sig i köket, är det extra roligt att iaktta rollerna. “Vi gör som vi alltid har gjort”, säger Anders, som var med från starten för kanske femton år sedan och då drev hela verksamheten, och som nu gör gästspel på julluncherna. “Vi gör som vi alltid har gjort”, säger volontärerna som varit med varje gång i något års tid. Självklart menar de helt olika saker. Så länge ingen blir stött eller osams är det väldigt positivt att personer som i mina, och Anders, ögon är nya känner ett självklart ägandeskap vid spisen eller i serveringslinjen eller var man nu hittat sin plats.

Julstämningen var uppskruvad på max vid tolvrycket, då jag skulle gå. Dignande bord, dämpad belysning, festligt dukat vid gästernas platser på neder- och övervåning. Dörrarna skulle just öppna. Jag hade redan varit och växlat några ord med de julbordssugna som väntade i korridoren, några av dem sedan ett par timmar, och en annan grupp stod på trottoaren utanför kyrkans huvudentré i väntan på att foajédörrarna vid samma klockslag skulle slås upp för klädutdelning. Jenny H och jag stod och gladdes åt det välfyllda underklädesbordet. Att känna sådan glädje inför ett bord täckt av prydligt vikta underkläder för damer och herrar kändes lite ovanligt, men helt relevant i sammanhanget.