MMCCCLIV Kalkonpaj à la Visätter

Nu är de slut – jag önskar att jag hade fler bitar i frysen av den här goda, smakrika kalkonpajen, nästan för smakrik, den hade passat ännu bättre som tarteletter.

Ett av mammas favoritresmål på Vikbolandet, där vi bodde tidigare, är Visätter kalkongård, och när hon har varit där och handlat åt sig själv och pappa har jag flera gånger beställt lite rökt kalkonkött. Efter påsk fick jag en leverans, och i samma veva såldes tärnad, stark cheddar till väldigt bra pris på T-Jarlen. Jag köpte tre påsar och använde två till pajen. Hade kunnat dra i den sista också.

Jag hoppas kunna komma till Visätter kalkongård snart, det står på min lista. De har alpackor också. Tre av dem vann pris på en alpackautställning i Skövde i april. Bara en sådan sak.

13051581_1253362041345469_4344272543105364407_n

(Bilden knyckt från Visätter kalkongårds Facebook-sida.)

MMCCCLIII Vi stadsromantiker

Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade ofta tänkt på staden den sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om vintern längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i skogen; men då en rad af sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre var ny och maskrosorna på gräsplanen stodo gråa af landsvägens damm, då drömde han åter om stadens tindrande lyktor, om julen och snön och om vinterdagens gråskymning framför den tända brasan.

Under balkongläsningen av en bok om Hjalmar Söderberg råkade jag på en del av citatet ovan, ur Sommardagar – fragment af en ofullbordad roman. Har nu hittat den på Projekt Runeberg och ser att den citerade texten står allra sist i den ofullbordade romanen. Den där Martin – jag förstår honom precis.

MMCCCLII Lunchtalare på Templet

Ytterligare en dag när jag, som i allmänhet är riktigt väderokänslig, faktiskt tänker tanken att jag haft tur som prickat in en sådan här skön dag att vara ledig. Just i det här fångade ögonblicket gick solen i moln över Humlan, men det gjorde ingenting, jag satt där och tog igen mig en stund efter att ha pratat om Östermalms historia inför en grupp daglediga på Frälsningsarméns Templet på Östermalmsgatan. Om jag förstått det rätt kommer tre grupper vid lunchtid på tisdagarna – ett kärngäng som går stavgång innan de äter sopplunch och därefter lyssnar på föredrag, eventuellt några som stannar kvar efter att ha varit på dagverksamheten Kafé i gemenskap och vem som helst som sett annonsering om arrangemanget, till exempel i Östermalmsnytt, som jag tipsade om föredraget, och som gav det en liten ruta på sidan 4 i lördags. Jag tror faktiskt att den kan ha haft en viss genomslagskraft. Det var ungefär 30 personer som lyssnade.

Roligast var nästan att få tillfälle under lunchen att prata med Daniel, ansvarig för den sociala verksamheten på Templet och tidigare pastor i Korskyrkan. Då fick jag bland annat veta att de varje torsdag och fredag förmiddag på Kafé i gemenskap erbjuder gratis herrklippning och rakning och att det är två nyanlända killar som på så sätt får utöva sina färdigheter. Win-win.

Själva föredraget gick helt okej, de lyssnade så snällt och ställde inte alltför svåra frågor, som annars är det mest utmanande inslaget, och jag är väldigt glad att jag valde bort bedövning hos tandläkaren i morse.

Utöver tandläkarbesöket ägnade jag förstås morgon och förmiddag åt föredragsförberedelser, så det är först under eftermiddagen och nu i kväll som jag varit ledig på min lediga dag. I övrigt har den varit väldigt jobblik. Men på pluskontot, bokstavligen, kommer ett litet arvode så småningom, och dessutom fick jag friska upp mina kunskaper om hur Ladugårdslandet blev Östermalm. När jag fick frågan häromsistens om när Östermalm blev en ”fin” stadsdel var jag tvungen att tänka till och svarade några år fel, insåg jag efter att ha tänkt till lite mer. Nu har jag hyfsad koll ett tag igen.

MMCCCLI Duolingo-träsket

Sitter och förbereder inför morgondagens föredrag om Östermalms historia, men frestas hela tiden att ta tyskalektioner i Duolingo-appen. Bara en lektion till … och en till … Det är så tillfredsställande att höra fanfaren när man är klar. Och vad sägs om det här skrytet!

MMCCCL Hjalmar Söderberg i fyra doser

För två och en halv vecka sedan gjorde jag ett snabbt besök hos Novellix på Tjärhovsgatan, framför allt för att köpa ett exemplar av en novell som vi hade en för lite av till deltagarna i läsecirkelledarkursen samma kväll, men dessutom pågick ett välbesökt releaseevenemang för de nya Hjalmar Söderberg-Novellixerna. Vi på Sture bibliotek har blivit bortskämda av Novellix i åratal. Den novell jag tänkt köpa skänktes istället till biblioteket och själv fick jag den sprillans nya fina asken med Söderberg-novellerna.

Och nu är det grundlig läsning som gäller, inför våra aktiviteter kring samtliga berättelser i asken, tre noveller och en samling med fyra historietter. I praktiken, för oss som jobbar med detta, blir det cirklande om allihop, även om det utförs i olika former – två gånger som podd, en gång som läsecirkel inför publik (17 maj) och så en vanlig hederlig läsecirkel, förhoppningsvis utomhus (26 maj).

Vad gäller livsåskådning står jag och den käre Hjalmar långt ifrån varandra, jag har svårt att förhålla mig till hans ståndpunkter och möjliga budskap, men hans språk, det är ljuvligt. Och Stockholmsskildringarna. Så länge jag betraktar hans verk som rena skönlitterära produkter går det bra, och att få fördjupa sig i texterna och tiden – 1890-tal till 1920-tal – är riktigt härligt.

MMCCCXLIX Försommar på balkongen

Inte blev det någon vintertillsnyggning av balkongen det här året heller, men i dag spontanköpte jag en krukväxt som start på sommartillsnyggningen. Gräslökstuvan är återuppstånden där den växte i fjol. Inom vissa mer teoretiskt betonade områden kan jag vara oändligt flitig, men så fort det gäller något praktiskt, som balkongskötsel, är jag lättjan själv.

MMCCCXLVIII Kungsholmens klagtant har ordet

De verkar ha väldigt roligt, sällskapen som brer ut sig vid Hornsbergs strand, men jag önskar verkligen att de kunde roa sig mer hänsynsfullt. Från och med nu och fram till höstkanten kommer området att präglas av utspritt skräp, dansmusikspelande högtalare som konkurrerar med varandra och – ja, jag klagar på det också – badklädd dans i stilar som med ett samlingsnamn kan kallas barnförbjudet. Det borde verkligen inte vara omöjligt att få till en skön stämning för alla, men som med så många andra mindre hänsynsfulla saker folk håller på med hjälper knappast förbud. För att det verkligen ska funka bör det vara frivilligt, helst ett beteende som kommer naturligt. Och det gör det uppenbarligen inte. Hemskt frustrerande. Först lägger Stockholm resurser på ett inbjudande strandområde, sedan på polisbevakning och städning flera gånger om dagen. Att en plats blir populär för solande, badande och picknick borde inte per automatik betyda att den typen av barnpassning krävs.

På väg hem passerade jag Kronobergsparken, min närmaste park, med filtar och folk lite här och där och skräp som i alla fall nästan höll sig till papperskorgen. Då blev jag lite gladare.

MMCCCXLVII Nordvästra Tynningö

I förrgår, Kristi himmelfärdsdag, en supersolig ledig torsdag, skulle Jenny F och jag ta en båttur ut någonstans i Skärgården. Det blev Tynningö, granne med Vaxholm, en timmes båtresa från Strömkajen. Den brygga jag hade kollat upp i tabellen var Höganäs, och först när vi gick av där upptäckte vi hur långt från öns service vi befann oss, vilket i och för sig inte gjorde så mycket, när vi nu hade picknickmat med oss. För att med säkerhet komma tillbaka till stan höll vi oss i den nordvästra änden, inte alltför långt från bryggan, och strövade omkring bland villor och vitsippshav. Strandlinjen var huskantad, så det var inte alldeles lätt att ta sig till vattnet, men från den höga klippa där vi åt picknick hade vi havsutsikt och på den broanslutna Stora Båtsholmen gick en smal stig mellan tomterna ända ner till ett havererat cementblock som stack ut som en svårbestigen brygga. I övrigt befann vi oss i en vårig och extremt solvarm lant- och skogsmiljö. Gott så.

Här ses skärgårdsresan på en och en halv minut.

MMCCCXLV Ett gott första intryck av White Paper

I förrgår, världspressfrihetsdagen, var det återigen halva priset på Pressbyråns alla tidskrifter. Bland annat köpte jag restaurangguiden White Guides tidskrift White Paper, som jag först bläddrade lite i – artikeln om restaurangers alkoholfria alternativ lockade mest – och nu i kväll började läsa på allvar. Numrets första artikel, med rubriken ”Samma klass, olika skolor”, är en genomgång av Sveriges topprestauranger just nu, som Fäviken Magasinet och Esperanto, med kommentarer om rätter som utmärker sig och övriga faktorer som avgör White Guides poängsättning.

Jag blev positivt överraskad av den fem sidor långa texten, signerad Lars Peder Hedberg. Magasin av det här slaget, nypåkomna inom ett hett ämne, håller ofta textmässigt låg kvalitet och säljer istället med hjälp av ett frestande utseende och tack vare en nördigt intresserad målgrupp som vill veta mer om det senaste och inte bryr sig så mycket om hur det formuleras. Det är i alla fall min gissning efter ströläsning i diverse publikationer av besläktad typ. Men här hölls mitt intresse på topp hela vägen genom restaurangpresentationerna, i brödtext utan mellanrubriker, där specialfraser som den om omegafetterna som ”långsamt bryts ner i härskna metalltoner” blandades med opretentiösa utrop som ”ursmarrigt” och ”dundersmaskens”.

När jag bläddrar vidare kommer jag sannolikt inte att få läsa om någon restaurang jag besökt, eller kommer att ta mig råd att besöka, men det är lite som att läsa reportage om främmande länder som inte står med på ens resmålslista. Förstahandsupplevelser är inte ett krav. Och när jag tänker på saken har jag faktiskt plöjt en del litteratur som rör lyxkrogar, som självbiografierna Oui, chef! av Marcus Samuelsson och Food junkie av Mons Kallentoft och handboken Den hemliga gästen av en krogrecensent som anonymt delar med sig av sina erfarenheter. I The New Yorker är mitt favoritinslag ”Tables For Two”, restaurangrecensionerna, och de frestelser jag fått därifrån har faktiskt realiserats ett par gånger.

Vågar knappt erkänna att jag under White Paper-läsningen åt ett par billiga dammsugarartade bakverk från en matvaruaffär på Schiphol, med porös sockerkaka och vitt sött fluff inuti.