Snart finns betaversionen av nya Stockholmskällan tillgänglig att testa och vi som lägger in poster i databasen har nu för första gången fått prova inmatningsgränssnittet. Jag la in det här litteraturtipset (men har inte skrivit boken än).
MMCCCLVI Brorsdottern 4 år
I går ringde min lilla brorsdotter till mig via Facetime. Trots att hon gärna ville ringa upp hade hon inte så mycket att säga, så hon roade sig mest med att vinkla telefonen på olika sätt under ansiktet.
Jag: Vad har du gjort i dag?
Brorsdottern: Ser du mitt öga?
Jag: Jag ser ditt öga!
Mamman, samtalscoach: Berätta vad vi har läst de senaste kvällarna!
Brorsdottern: Frasse!
(Vi kommer fram till att hon menar den stora boken om Pelle Svanslös, som hon fick i 4-årspresent i lördags.)
Jag: Vad har ni läst för berättelser då? Om Pelle i skolan?
Brorsdottern: Näääääääää! Den ska vi läsa i kväll! (Duh!)
Hon är för söt.
Dokumentation från lördagens 4-årskalas:
Under grodpapperet finns Pelle Svanslös.
Jubel inför åsynen av kylskåpsmagnet med Miffy-motiv från farmor, köpt under mammas och min Hollandresa. Min svägerska fick grönt salt från Amsterdam.
Miffy-magneten.
Det är väldigt varmt. Vi hänger på altanen efter att ha ätit brorsans grillade kyckling och halloumi.
Nytt i trädgården – studsmatta.
En viss faster i bakgrunden premiärhoppar.
Svägerskans chokladbollar.
Mammas kanelbullar.
Brosdottern bredvid sin morfar.
Som om jag arrangerat dem – ”gör varsin sak”.
Det fanns olika redskap för den som ville hålla igång.
Bild skickad av svägerskan dagen efter.
MMCCCLV Hej 1500-talet!
500 år, eller knappt, har passerat sedan någon stockholmsfamilj åt mat från kokkärlet som den här skärvan kommer ifrån. Vi pratar Gustav Vasa. Stockholms blodbad. Jag vet att det är nörderi på hög nivå, men jag är fullständigt fascinerad. Någon har tillverkat den, någon har bränt sig på den, diskat den, skrapat ur det sista av soppan …
Det var enormt intressant att följa med på den visning som Stadsmuseet arrangerar i samband med utgrävningarna vid Södermalmstorg. Den återkommande visningen äger rum på onsdagar kl. 14.00, en svår tid för de flesta, tyvärr, fram till 22 juni.
Här visas ett upptäckt kök, tillkommet kring år 1600, vars golvplattor och två eldstäder, tror jag, syns på bilden. Till vänster, där det neonklädda gänget står, syns en stenlagd gata, ett överraskande fynd, eftersom man inte trodde att det var så pass stadslikt på Södermalm vid den här tiden.
På den här bilden syns Gamla stan i bakgrunden till höger och en flik av Södermalm längst till vänster. Det gulmarkerade huset skulle kunna vara det vars kök nu lagts i dagen.
För två och ett halvt år sedan, i november 2013, var jag på en liknande visning. Då fick vi titta och känna på den här dekorativa biten från en 1500-talskakelugn, framgrävd i samma område (jag skrev om det här).
Helst studerar jag visserligen 1800-talets Stockholm och kanske 1700-talets, 1600-talet går möjligen att relatera till tack vare den stadsplanering som gjordes då och som la grunden till innerstadsdelarnas utseende i dag och ännu mer med hjälp av 1600-talspalatsen som finns kvar, men 1500-talet känns så oerhört avlägset och annorlunda. Bara det att Sverige var katolskt i början av seklet och att Stockholm hade kloster, för att inte tala om att så många i ledande ställning i stan var tyskar – jag har svårt att tänka tanken att den tidens stockholmare levde i samma stad som jag. Förutom att de naturliga gränserna och formerna, innerstadens öar, var desamma – fast mindre – finns inte så mycket annat påtagligt att känna igen sig i.
Att hålla i en bit av ett vardagsföremål som några 1500-talsstockholmare använt gör det lättare att inse att vi faktiskt trampar omkring på samma plats. Just vid Södermalmstorg är så väldigt mycket förändrat och dagens gatunivå väldigt mycket högre, men det finns ju trots allt andra bevarade platser. Mitt Stortorget var deras Stortorget, och till och med slottet ligger på samma ställe, även om deras var borgen Tre Kronor.
De flesta förändringar sker ju långsamt. Stockholmslivet i dag är ju ungefär likadant som Stockholmslivet i går, och pratar man om gårdagen i tillräckligt många led hamnar man på 1500-talet. Och ännu längre bort.
MMCCCLIV Kalkonpaj à la Visätter
Nu är de slut – jag önskar att jag hade fler bitar i frysen av den här goda, smakrika kalkonpajen, nästan för smakrik, den hade passat ännu bättre som tarteletter.
Ett av mammas favoritresmål på Vikbolandet, där vi bodde tidigare, är Visätter kalkongård, och när hon har varit där och handlat åt sig själv och pappa har jag flera gånger beställt lite rökt kalkonkött. Efter påsk fick jag en leverans, och i samma veva såldes tärnad, stark cheddar till väldigt bra pris på T-Jarlen. Jag köpte tre påsar och använde två till pajen. Hade kunnat dra i den sista också.
Jag hoppas kunna komma till Visätter kalkongård snart, det står på min lista. De har alpackor också. Tre av dem vann pris på en alpackautställning i Skövde i april. Bara en sådan sak.
(Bilden knyckt från Visätter kalkongårds Facebook-sida.)
MMCCCLIII Vi stadsromantiker
Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade ofta tänkt på staden den sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om vintern längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i skogen; men då en rad af sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre var ny och maskrosorna på gräsplanen stodo gråa af landsvägens damm, då drömde han åter om stadens tindrande lyktor, om julen och snön och om vinterdagens gråskymning framför den tända brasan.
Under balkongläsningen av en bok om Hjalmar Söderberg råkade jag på en del av citatet ovan, ur Sommardagar – fragment af en ofullbordad roman. Har nu hittat den på Projekt Runeberg och ser att den citerade texten står allra sist i den ofullbordade romanen. Den där Martin – jag förstår honom precis.
MMCCCLII Lunchtalare på Templet
Ytterligare en dag när jag, som i allmänhet är riktigt väderokänslig, faktiskt tänker tanken att jag haft tur som prickat in en sådan här skön dag att vara ledig. Just i det här fångade ögonblicket gick solen i moln över Humlan, men det gjorde ingenting, jag satt där och tog igen mig en stund efter att ha pratat om Östermalms historia inför en grupp daglediga på Frälsningsarméns Templet på Östermalmsgatan. Om jag förstått det rätt kommer tre grupper vid lunchtid på tisdagarna – ett kärngäng som går stavgång innan de äter sopplunch och därefter lyssnar på föredrag, eventuellt några som stannar kvar efter att ha varit på dagverksamheten Kafé i gemenskap och vem som helst som sett annonsering om arrangemanget, till exempel i Östermalmsnytt, som jag tipsade om föredraget, och som gav det en liten ruta på sidan 4 i lördags. Jag tror faktiskt att den kan ha haft en viss genomslagskraft. Det var ungefär 30 personer som lyssnade.
Roligast var nästan att få tillfälle under lunchen att prata med Daniel, ansvarig för den sociala verksamheten på Templet och tidigare pastor i Korskyrkan. Då fick jag bland annat veta att de varje torsdag och fredag förmiddag på Kafé i gemenskap erbjuder gratis herrklippning och rakning och att det är två nyanlända killar som på så sätt får utöva sina färdigheter. Win-win.
Själva föredraget gick helt okej, de lyssnade så snällt och ställde inte alltför svåra frågor, som annars är det mest utmanande inslaget, och jag är väldigt glad att jag valde bort bedövning hos tandläkaren i morse.
Utöver tandläkarbesöket ägnade jag förstås morgon och förmiddag åt föredragsförberedelser, så det är först under eftermiddagen och nu i kväll som jag varit ledig på min lediga dag. I övrigt har den varit väldigt jobblik. Men på pluskontot, bokstavligen, kommer ett litet arvode så småningom, och dessutom fick jag friska upp mina kunskaper om hur Ladugårdslandet blev Östermalm. När jag fick frågan häromsistens om när Östermalm blev en ”fin” stadsdel var jag tvungen att tänka till och svarade några år fel, insåg jag efter att ha tänkt till lite mer. Nu har jag hyfsad koll ett tag igen.
MMCCCLI Duolingo-träsket
Sitter och förbereder inför morgondagens föredrag om Östermalms historia, men frestas hela tiden att ta tyskalektioner i Duolingo-appen. Bara en lektion till … och en till … Det är så tillfredsställande att höra fanfaren när man är klar. Och vad sägs om det här skrytet!
MMCCCL Hjalmar Söderberg i fyra doser
För två och en halv vecka sedan gjorde jag ett snabbt besök hos Novellix på Tjärhovsgatan, framför allt för att köpa ett exemplar av en novell som vi hade en för lite av till deltagarna i läsecirkelledarkursen samma kväll, men dessutom pågick ett välbesökt releaseevenemang för de nya Hjalmar Söderberg-Novellixerna. Vi på Sture bibliotek har blivit bortskämda av Novellix i åratal. Den novell jag tänkt köpa skänktes istället till biblioteket och själv fick jag den sprillans nya fina asken med Söderberg-novellerna.
Och nu är det grundlig läsning som gäller, inför våra aktiviteter kring samtliga berättelser i asken, tre noveller och en samling med fyra historietter. I praktiken, för oss som jobbar med detta, blir det cirklande om allihop, även om det utförs i olika former – två gånger som podd, en gång som läsecirkel inför publik (17 maj) och så en vanlig hederlig läsecirkel, förhoppningsvis utomhus (26 maj).
Vad gäller livsåskådning står jag och den käre Hjalmar långt ifrån varandra, jag har svårt att förhålla mig till hans ståndpunkter och möjliga budskap, men hans språk, det är ljuvligt. Och Stockholmsskildringarna. Så länge jag betraktar hans verk som rena skönlitterära produkter går det bra, och att få fördjupa sig i texterna och tiden – 1890-tal till 1920-tal – är riktigt härligt.
MMCCCXLIX Försommar på balkongen
Inte blev det någon vintertillsnyggning av balkongen det här året heller, men i dag spontanköpte jag en krukväxt som start på sommartillsnyggningen. Gräslökstuvan är återuppstånden där den växte i fjol. Inom vissa mer teoretiskt betonade områden kan jag vara oändligt flitig, men så fort det gäller något praktiskt, som balkongskötsel, är jag lättjan själv.
MMCCCXLVIII Kungsholmens klagtant har ordet
De verkar ha väldigt roligt, sällskapen som brer ut sig vid Hornsbergs strand, men jag önskar verkligen att de kunde roa sig mer hänsynsfullt. Från och med nu och fram till höstkanten kommer området att präglas av utspritt skräp, dansmusikspelande högtalare som konkurrerar med varandra och – ja, jag klagar på det också – badklädd dans i stilar som med ett samlingsnamn kan kallas barnförbjudet. Det borde verkligen inte vara omöjligt att få till en skön stämning för alla, men som med så många andra mindre hänsynsfulla saker folk håller på med hjälper knappast förbud. För att det verkligen ska funka bör det vara frivilligt, helst ett beteende som kommer naturligt. Och det gör det uppenbarligen inte. Hemskt frustrerande. Först lägger Stockholm resurser på ett inbjudande strandområde, sedan på polisbevakning och städning flera gånger om dagen. Att en plats blir populär för solande, badande och picknick borde inte per automatik betyda att den typen av barnpassning krävs.
På väg hem passerade jag Kronobergsparken, min närmaste park, med filtar och folk lite här och där och skräp som i alla fall nästan höll sig till papperskorgen. Då blev jag lite gladare.
Theomis 