MMCCCXLVIII Kungsholmens klagtant har ordet

De verkar ha väldigt roligt, sällskapen som brer ut sig vid Hornsbergs strand, men jag önskar verkligen att de kunde roa sig mer hänsynsfullt. Från och med nu och fram till höstkanten kommer området att präglas av utspritt skräp, dansmusikspelande högtalare som konkurrerar med varandra och – ja, jag klagar på det också – badklädd dans i stilar som med ett samlingsnamn kan kallas barnförbjudet. Det borde verkligen inte vara omöjligt att få till en skön stämning för alla, men som med så många andra mindre hänsynsfulla saker folk håller på med hjälper knappast förbud. För att det verkligen ska funka bör det vara frivilligt, helst ett beteende som kommer naturligt. Och det gör det uppenbarligen inte. Hemskt frustrerande. Först lägger Stockholm resurser på ett inbjudande strandområde, sedan på polisbevakning och städning flera gånger om dagen. Att en plats blir populär för solande, badande och picknick borde inte per automatik betyda att den typen av barnpassning krävs.

På väg hem passerade jag Kronobergsparken, min närmaste park, med filtar och folk lite här och där och skräp som i alla fall nästan höll sig till papperskorgen. Då blev jag lite gladare.

MMCCCXX Nåde den som rättar in sig i ledet

I dag har jag hört tre före detta missbrukande mäns livshistorier. De hade alla vistats på Josua Rehab, ett behandlingshem på kristen grund, och besökte Korskyrkans gudstjänst. Alla tre berättelser var gripande, men en av männen använde formuleringar som jag fäste mig extra mycket vid. Han sa så här: ”Jag mådde så dåligt, för jag gjorde fel val hela tiden, jag valde hela tiden att inte lyssna på vad någon sa, vad skolan eller min pappa eller släktingar sa, jag gjorde bara precis det jag hade i mitt eget huvud hela tiden, utan några ramar. Det gjorde att jag mådde sämre och sämre och blev mer otrygg.” Kontrasten var total när han kom till behandlingshemmet, där hela dagen styrdes av ett strikt schema och han med andra ord oavbrutet gjorde saker för att andra sagt det åt honom. Som han själv uttryckte det: ”Jag ville lyda.” Och det fick effekt.

Att lyda, inordna sig, underordna sig, låta omgivningen veta bättre än jag och följa gängse ordning – finns det något med lägre status just nu? Det anses inte bara svagt utan direkt samhällsfarligt. Jag associerar till två sammanhang jag reagerat på de senaste dagarna.

Med en stor brasklapp, där jag tydligt textar att jag inte läst boken i fråga, vill jag citera en beskrivning av den nya serieboken Hjärnan darrar: ”Kanske är det enda sunda sättet att reagera på alla orimliga krav i en sjuk värld att vara besvärlig? Att skrika ut sin sorg på tunnelbaneperrongen, gå barfota mitt i vintern, sätta sig på en parkbänk och supa, fylla fickorna med magiska stenar eller komma försent till arbetsträningen för att man varit uppe hela natten och kollat på porrfilm och spelat gameboy? I nitton hyllningsporträtt skildrar Klara Wiksten människor som på ett eller annat sätt går mot samhällets regler, för att ge plats åt deras historier. ‘Hjärnan darrar’ utspelar sig till stor del på olika institutioner för arbetslösa, platser hon själv har många års erfarenhet från.”

Sedan jag första gången läste texten, i förrgår, har jag tänkt på den med uppgivenhet. När människor ”är besvärliga” på de sätt som beskrivs här behöver omvärlden agera. Behövs förståelse? Ja. Bekräftelse? Ja – av människan. Hyllning? Nej. Chefen på arbetsplatsen där en glåmig arbetstränare släntrar in för sent tänker sannolikt att han eller hon har tillräckligt många problem utan att behöva ha den här typen på halsen. Och jag som bemannar biblioteket där den kommer in som nyss satt på en parkbänk och söp, ja, jag har hittills aldrig brustit ut i hyllningssång, särskilt inte när personen ifråga äntligen slutat trakassera övriga besökare och gått ut och jag upptäcker att soffan är nerkissad.

Häromdagen såg jag ett uttalande om nakenbilder som kvinnliga kändisar publicerat på sina perfekta kroppar, tillsammans med ord som ”empowerment”. Nej, sa den som skrivit om bilderna – på ett drastiskt och tyvärr ganska hånfullt men välartikulerat sätt – det här är sensationsskapande uppvisning av ett svåruppnåeligt skönhetsideal och inget som sänder ett stärkande budskap (varpå mindre välartikulerade kommentarer dök upp om att kändistjejer har all rätt i världen att visa upp sig, och så vidare och så vidare). Jag hade inte sett bilderna i något tidigare sammanhang och gladdes åt att jag slapp tänka och uttrycka det först, den förvrängning av sakernas tillstånd som jag undrar varför så få tycks se, i det här fallet ett försök att förhärliga en urgammal visa – vill du som kvinna ha uppmärksamhet ska du klä av dig.

Att bryta mot normer och ifrågasätta auktoriteter i vårt sedan länge demokratiska land handlade väl en gång i tiden – ganska nyligen – om en vidsynthet och skärpa som kunde identifiera missförhållanden. Att begå normbrott är i sig inte detsamma som att tänka själv, tänka kritiskt. Men så har det blivit och ett nytt hjulspår har skapats – att göra tvärtemot är att göra rätt, oavsett om sakernas ursprungliga tillstånd var bra eller dåliga. Det låter barnsligt när jag skriver det, det förstår väl alla som passerat trotsåldern att det är en hopplöst dum devis, men allt möjligt i mitt blickfång pekar åt det hållet.

Jag har nog aldrig tagit del av manliga feministers röster om tjejer som viker ut sig i kvinnokraftens namn, men många tjejer som strider för kvinnans rätt att bli tagen på lika stort allvar som mannen ser nakenbilder som ett bra steg på vägen dit (så länge tjejen på bilden har en stöddig uppsyn). Eller för den delen barbröstade protestaktioner, ett annat sätt för företrädesvis unga kvinnor att visa upp sin kropp. Man tycks ha identifierat missförhållandet att kvinnan betraktas som natur och mannen som kultur för att därefter genom normbrytande, avvikande agerande bekräfta det.

Vad gäller den som super eller skriker eller missköter jobbet som ett sätt att protestera mot orimliga krav i en sjuk värld så förstår jag problemet, många har svårt att hålla huvudet över ytan, men kalla inte det destruktiva beteendet för lovvärt eller modigt på grund av att det bryter mot ”samhällets regler”. Ju fler vars beteende går över gränsen desto sjukare blir min värld, framför allt som personal på den kanske mest öppna och tillgängliga samhällsinstitution vi har, men även som medmänniska ute på stan.

Att lyssna på vad andra säger och följa ”samhällets regler” uppfattas som underkastelse som i sin tur förknippas med förtryck. Det är synd, eftersom det inte bara är ödmjukt att inse att andra kan veta bättre än jag utan också väldigt smart, det borde säga sig självt, och de allra flesta av våra gemensamma samhälleliga regler är sådana som tidigare generationer kämpat för att få till stånd helt enkelt för att de behövs.

Den före detta missbrukaren som vägrade lyssna på andra, ända tills det barkade åt helt fel håll, föddes 1972. Hade hans unga, frihetssträvande jag intervjuats i dag, om han hade varit en verbal tonåring född år 2000 och varit med i ett poppigt och politiskt korrekt P3-program, hade han kanske kunnat måla upp sig själv som självständig, en som tänker utanför boxen, vågar gå sin egen väg och följa sin egen röst, en som ställer sig frågan varför han ska leva upp till förlegade ideal och rätta in sig i ledet. Jag tror inte att alla som har den hållningen bland dagens unga är på glid, men jag tror att det är mycket lättare att vara avvikande på ett i längden skadligt sätt i dag än tidigare och hitta bekräftelse hos en omvärld som är beredd att tolka beteendet som mod att sticka ut. Sedan kommer kompisen till den som missköter jobbet att vara mer påhejande än chefen och den nakna kändistjejens fans att nicka mer uppskattande än hennes föräldrar. Men sådana auktoritära figurer ska inte få ha makt över ens liv.

När missbrukaren skrev in sig på behandlingshemmet var det inte under tvång. Han hade frihet att välja. Men eftersom han valt så fel tidigare återstod i princip bara två val, att gå sin egen väg och sjunka djupare ner i de omständigheter han inte rådde på eller att underkasta sig en av överheten bestämd ordning. Den ordningen var tuff, men han valde att tro på att han skulle stå som vinnare i slutänden.

Det finns många andra sammanhang, av mer eller mindre livsavgörande karaktär, där en människa gör rätt i att anta att andra vet ens bästa bättre än man själv. Då behövs en kultur som inte avfärdar den tanken som obsolet.

 

(Den del av gudstjänsten som innehåller de tre männens historier och därpå en predikan finns att lyssna på via iTunes, ”160410 – Vikten av omvändelse”.)

 

DXLVII Skuldförskjutning

Läser ett blogginlägg om att Stefan Löfven identitetkapades på Twitter. Blogginlägget vill påminna om ”vikten av att säkra sitt namn i olika sociala medier”, vilket är en intressant diskussion och inte fel i sig, men jag studsar inför vinklingen. Liksom jag exempelvis gjorde när det för ett par veckor sedan rapporterades i media om att en anställd på Systembolaget sålt alkohol till en 18-åring som ljög om hur gammal han var och om att en annan anställd, som då var på lunch, skulle kunna intyga hans ålder. Jag hörde ett antal radioinslag där det pratades om åtalet mot den anställda och flera olika personer förde fram åsikter om hur viktig ålderskontrollen är och Systembolagets ansvar att leva upp till reglerna.

När flyttades skulden över från förövarna till offren? Varför har vi börjat uppröras mer över den lurades naivitet än över illvilligheten hos den som är skyldig?

Identitetskapningen och ålderskontrollen är bara två exempel från två särskilda sammanhang. Idén finns även i betydligt mer vardagliga situationer – jag behöver väl inte nämna hur upprörd jag blir över fenomenet att man ”gjort sig skyldig till grov oaktsamhet” om ens bankkort stjäls ur ens ryggsäck? Att man mer eller mindre får skylla sig själv om man glömt låsa cykeln, om man genar genom en park i mörkret, om man skriver på Facebook att man ska vara bortrest i två veckor?

Börjar vi prata om vikten av boka upp sitt namn på nätet i den händelse man blir partiledare någon dag (och heter man Stefan Löfven gäller det att knipa ”stefanlofven”, ”stefan_lofven” och varför inte ”(s)lofven”?) innebär det att vi svalt budskapet från de hackare som ställer till med masskapningar av diverse konton och säger sig ha gjort en god gärning när de påmint blåögda webbanvändare om att återanvändning av lösenord är riskfyllt. Det är ni som är risken, lösenordshackare! Utan klåfingrighet på nätet skulle vi inte behöva lösenord över huvud taget.

För övrigt ogillades tack och lov åtalet mot den anställda på Systembolaget: ”Domstolen bedömer att försäljningen vid det aktuella tillfället inte har skett på grund av slarv eller oaktsamhet. Den anställde har helt enkelt blivit lurad av kunden.”

CCXLIV Plankarna som gav upp

Ett fyrfaldigt leve för busschauffören med långt, rött skägg och mina irriterade medpassagerare! Och ett massivt BU för plankning.

När 1:an på väg i riktning mot Hötorget stannade till vid Cityterminalen klev det på tre män i 25-30-årsåldern genom bakdörren, i närheten av där jag satt. Genast kom ett utrop i högtalarna där föraren bad männen komma fram och visa upp färdbevis. En av dem gick fram, men hade uppenbarligen ingen biljett. Det gick en liten stund och så stängdes bussmotorn av och föraren ropade ut, neutralt på gränsen till muntert, att vi väntade på någon som kunde komma och avhysa några personer som vägrade betala. Två av männen stod kvar långt bak och den som gått fram hade stannat där. Flera av passagerarna, som väl ingen av oss hade lust att stå still på Kungsgatan någon längre stund, sa saker i stil med: ”Grabbar, kom igen, gå fram och betala eller gå av!” Grabbarna försökte se oberörda ut. Efter en liten stund sa en av dem att de inte hade några pengar. Passagerarnas spridda yttranden började nu handla om att det bara var att plocka fram mobilen och köpa en sms-biljett. Så där höll det på, ganska länge, medan några passagerare gick av och började gå istället och vi andra satt och blängde på plankarna och på klockan. De två där bak spelade fortsatt oberörda, tills de slutligen utbytte blickar och gick av, och strax därefter packade killen där framme ihop sig och gick av han också. Bussen startade och vi åkte iväg. Inget bråk. Ingen arg chaufför. Ett stort mått lagom starkt civilkurage (för timida svenskar är det nämligen civilkurage att våga prata högt med plankare så att resten av bussen hör), men inga glåpord ens när fripassagerarna gått av, då var det bara över. Så här ska rättvisa skipas. Man säger ifrån, bestämt men snyggt.

CCXXXIX Den onda skvallercirkeln

Snälla. Det är så enkelt. Vi behöver inte ha en sådan här hatkultur. Den enda anledningen till att vi har den är att vi vill ha den. Kommer vi på att vi inte vill ha uthängning, skvaller, hån, förtal och lögner är det bara att sluta hänga ut, skvallra, håna, förtala och ljuga. Så enkelt. Man behöver alltså inte ens ”göra något” för att få bukt med den här orättvisan, det räcker med att ”låta bli”. Sprid inte rykten. Snoka inte i andras eventuella misstag. Döm inte på förhand. Och – enklast av allt – läs inte skräpjournalistik.

Men läs gärna Paul Frigyes DN-krönika ”Pixlade bilder”.

CXCV Censurskräck

”På trettio år har jag aldrig arrangerat en konsert som har varit stötande för någon, och det kommer jag inte att göra här heller. Jag skulle inte boka Wu Tang Clan till kyrkan, med tanke på språket de använder, men de skulle å andra sidan göra sig bra på Münchenbryggeriet. Folk är snabba med att säga ‘åh, de kommer att censurera konserterna’, men det handlar inte alls om censur. Man måste vara känslig i samarbetet med alla lokaler, och extra känslig i en kyrka där det finns en församling med 7.500 personer som har en stark tro.”

Konsertarrangören Harry Byrne intervjuas i DN om Filadelfiakyrkan som konsertlokal. Heja Harry! Våga visa hänsyn! Det är inte självklart för alla. Varför skulle annars folk vara så snabba med att uttrycka sin censurskräck?