Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade ofta tänkt på staden den sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om vintern längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i skogen; men då en rad af sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre var ny och maskrosorna på gräsplanen stodo gråa af landsvägens damm, då drömde han åter om stadens tindrande lyktor, om julen och snön och om vinterdagens gråskymning framför den tända brasan.

Under balkongläsningen av en bok om Hjalmar Söderberg råkade jag på en del av citatet ovan, ur Sommardagar – fragment af en ofullbordad roman. Har nu hittat den på Projekt Runeberg och ser att den citerade texten står allra sist i den ofullbordade romanen. Den där Martin – jag förstår honom precis.