Efter gudstjänsten i Korskyrkan sprang – bokstavligen – Sofia och jag iväg för att hinna till Dansmuseet och veckans visning av utställningen ”Noir & Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris”. 13.00 på söndagar kan man bli vallad i lokalerna av en guide som berättar om bilderna och utställningsföremålen, som var av mycket blandad art. Det var foton, reklam, afrikanska masker, statyetter, kläder, filmklipp, varav vissa med ljud, alltihop i en vackert ljussatt underjordisk lokal.

”Louis Armstrong och hans Hot Harlem Band – Vid pianot hans hustru Alpa” står det i utställningens informationsblad. Med Alpa menar de Alpha, född Smith, Louis Armstrongs fru nummer tre av fyra. Men det är inte hon, det är Lil Harding, fru nummer två. Och bandet är King Oliver’s Creole Jazz Band.

Tidstypiskt mode är alltid roligt, särskilt när det är äkta vara.

Trots att många av namnen och fenomenen från den här tidiga jazzeran var bekanta visste jag inte mycket om hur hett det afrikanska och afroamerikanska var i Paris just då. Joséphine Baker tog upp en ansenlig del av utställningen, den amerikanska, lätt mörkhyade artisten som gjorde succé i Frankrike och senare blev fransk medborgare. I en presentationstext på väggen stod att hon spelade ”en viktig roll” i strävan mot ”kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet”, men det guiden berättade om var hur jobbigt hon tyckte det var att uppträda topless. Utan att vara påläst på Joséphine Baker tror jag mer på guiden, att det han berättade motsade utställningstexten och att det inte är ovanligt med en sådan typ av tillrättaläggande vinkling, inte nu och kanske inte heller då. När kvinnor visas upp avklädda offentligt blir vi på ett effektivt sätt fråntagna vår värdighet, och jag är övertygad om att vi inte har något att vinna på en påklistrad frigörelseetikett i sådana sammanhang, tvärtom. När det gäller Joséphine Baker visades hon i utställningen både upp halvnaken enbart iklädd ett slags nät av glittrande stenar – alltså som klassisk pinuppa – och topless i den numera ikoniska kjolen av bananer – vilket väl snarare var ett svar på Paris intresse för naturbarnet från Afrika. Det senare ser vi i dag som klockren, osund exploatering. Det förra – tja, det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om man i det fotot väljer att se en stark, vacker kvinna som vågar gå emot frigida hämningar och visa upp sig. Utställningshäftet har den bilden på framsidan. Det gjorde mig illa till mods redan från början och jag tar guidens ord som en bekräftelse på den magkänslan.

Och det fanns mer att bli nedslagen av, särskilt historien bakom den musik och den dans som skildrades, där det framgick hur de växt fram utifrån de amerikanska slavarnas desperata situation, för att inte tala om skärmen där man kunde se och höra Billie Holiday sjunga den gruvliga ”Strange Fruit”.

På en av väggarna fanns tre stora fotografier av Rafael Padilla, en kubanskfödd mörkhyad man som såldes som slav i sin barndom, hamnade i Spanien, flydde från sin ägare och så småningom började uppträda som clown. I Paris gjorde han stor succé under artistnamnet Chocolat. Vi fick höra att det gjorts en film om hans liv, ”Monsieur Chocolat”, som verkade intressant och som går på bio just nu.

När visningen var över och vi hade tittat så mycket vi ville åt vi en sen lunch på restaurangen som sitter ihop med museet, Bistro Rolf de Maré – trivsamt, franskt – och pratade vidare om filmen. Det vore kul att se den. Vi tittade på klockan. Den skulle snart börja på Victoria. Vi samlade snabbt ihop oss och jag upptäckte att jag saknade mina handskar, så vi gick och letade på museet men utan resultat, strunt i dem, vi sprang, för andra gången i dag, längs gatan för att ta tunnelbanan från Gamla stan till Medborgarplatsen. In på Victoria kom vi med andan i halsen, jag hittade mina handskar i handväskan, vi betalade snabbt och gick in i salongen, där vi på en rad längre fram såg en kvinna som varit på samma visning som vi.

Filmen var både gripande och hemsk, jag kan inte bestämma mig för om hoppet eller hopplösheten vägde tyngst. Den beskrev framför allt relationen mellan Rafael Padilla och George Footit, den clown han bildade en framgångsrik duo tillsammans med, och var väldigt estetiskt tilltalande som kostymdrama i Paris under la belle époque. Den starkaste känslan efteråt var – helt enligt filmskaparnas avsikt, förmodligen – att man fått ta del av ett människoöde som, trots att det fallit i glömska, var fullständigt banbrytande i sin samtid och dessutom rena rama äventyrsberättelsen, men den fantasin sprack lite i sömmarna efter läsning på Wikipedia, där det framgår att Rafael Padillas liv och verk modifierats ganska kraftigt, för filmdramaturgins skull, får man anta. Som ganska många gånger tidigare undrar jag varför. Blir det en bättre historia när vi får se den unga Rafael bevittna hur hans pappa i butlerkostym behöver le under tiden han drabbas av slavägarfamiljens översittarfasoner än om vi får veta hur det faktiskt låg till, att Rafael växte upp hos en fattig kvinna i Havannas slum utan något minne av sina biologiska föräldrar? För den som undrar är IMDb:s huvudsakliga ”plot keywords” för filmen ”clown”, ”circus”, ”bare chested male”, ”archive footage” och ”tuberculosis”, i den ordningen.

Men det som satt sig på hjärnan efter dagens upplevelser är ett barndomsminne. Efter att ha sett masken ovan på utställningen gjorde mitt huvud en koppling till The Muppet Show-avsnittet med Harry Belafonte som gäst, sänt första gången 1979 och inspelat på video någon gång under min uppväxt. Och när den här låten väl satt sig så sitter den.