CDXCIII Läsecirkel om Gaza : fotnoter till ett krig

I går hade vi alltså läsecirkel på Sturebibblan kring serieboken Gaza : fotnoter till ett krig (Footnotes in Gaza), som jag läste ut max en timme innan cirkeln började. Jag föredrar nästan alltid att läsa på engelska om det är originalspråk, men ibland blir det många ord att slå upp, och det blev det den här gången, nämligen krigstermer. På läsecirkelsaffischen kallade vi boken ”grafisk roman” i brist på ett relevant begrepp, men det här är alltså ett 400 sidor långt journalistiskt reportage* om Gazaremsan, med fokus på två massakrer som ägde rum 1956. Serieskaparen Joe Sacco var 2002 och 2003 på plats i de båda städerna där det skedde, Khan Younis och Rafah, och sökte efter äldre personer att intervjua, och både processen att leta upp information och informanter och själva intervjuerna som berättar om massakrerna ingår i boken.

”Fotnoter” syftar på det faktum att händelserna fallit i glömska, att de i så hög grad liknar de dåd som sker oavbrutet på Gazaremsan, så vem kan hålla isär incidenterna? Inte ens Gazaborna själva. Idén till boken fick Joe Sacco när han fick veta att en passage som handlade om det som hände 1956 redigerades bort ur en artikel i tidskriften Harper’s om Khan Younis som han hade i uppdrag att illustrera. Han vägrade låta den delen av historien avfärdas så lätt, i synnerhet som det visat sig hur lite som skrivits ner om händelserna över huvud taget. I slutet av boken konstaterar Joe Sacco att han och hans lokala medhjälpare Abed efter sina efterforskningar och intervjuer är världens främsta experter i ämnet.

Ingen cirkel är den andra lik och man vet aldrig om gruppen kommer att hålla sig till ämnet eller ej, men den här gången pratade vi koncentrerat om boken, utan några längre utsvävningar. Är serierutor ett bra sätt att redogöra för bortglömda krigshandlingar? Vad tyckte vi om tecknarstilen? Våldsskildringarna? Joe Saccos egen roll i sin historia? Den minutiösa återgivningen av de intervjuade gubbarnas och gummornas svar? Anna, en av deltagarna, jämför boken med en dramadokumentär, och det är nog så nära man kan komma en genrejämförelse. Samtid, som Joe Sacco lär ha tecknat utifrån foton och minnen, blandas med dåtid, där det måste ligga mängder av research bakom de tecknade bilderna, och det som inte går att veta – exakt hur miljöer och personer och skeenden såg ut – återskapas så verklighetsnära som möjligt.

Tre tankar blir kvar efter läsningen. För det första att den svårgripbara situationen på Gazaremsan blivit något lite bättre belyst. För det andra att det är en ynnest att få ta del av ett verk som måste ha krävt extremt mycket arbete. Och för det tredje att världen är full av oberättade berättelser som alla är värda 400 sidor serierutor.

* Jag skulle just skriva ner formuleringen ”journalistiskt reportage” och började fundera på om det är ett vedertaget uttryck, så jag googlade på det. De två första träffarna rörde den här boken. Är inte det ett ganska otroligt sammanträffande?

CDXC Tranströmer-gala

image

Att ta plats längst fram (eller näst längst fram, bakom den reserverade stolsraden) kan kännas fånigt när man kommer in i en nästan tom lokal, men man vet att man kommer att uppskatta det när lokalen väl är full. Jag och Sofia kom tidigt till evenemanget ”En kväll för Tranströmer” på Nalen och hade gott om tid att ta in inredningen och scenens utförande. Där stod bland annat en sådan där blank, svart panter i något mindre än naturlig storlek. ”Vilken ful hund”, sa Sofia.

Sedan drog hyllningskavalkaden igång, och så här ett dygn efteråt är jag fortfarande lite hög. Skönt avslappnade Marcus Birro, kanske Tomas Tranströmers största fan, ledde kvällen från en fåtölj på scenens ena sida och kallade fram gäst efter oväntad gäst, för intervjuer, uppläsningar och musikaliska inslag, och slutsatsen var uppenbar – det går att göra mycket med poesi. Vi fick höra en inspelad uppläsning av en Tranströmer-dikt ihop- och isärsamplad med elektroniska beats, och därpå Bosse Bildoktor som läste om en rytande buss i dikten ”Svarta Bergen” och berömde ”den fantastiska elektroniska musiken” vi just hört. Två sportkommentatorer framförde ”Minnena ser mig”, tolkat som kommentarer till en tennismatch, på ett så underhållande sätt att Bob Hansson på första stolsraden hävde upp sitt befriande Allram-skratt som blockerar alla andra ljud. Bob själv reciterade förstås också Tranströmer med stark inlevelse, nästan lika bombastiskt som Björn Ranelid framförde sin monolog om allt och inget i ett våldsamt tempo (han nämnde Tranströmer någonstans, det minns jag, men han nämnde också så mycket annat).

Mer sansade och mer traditionellt njutbara var Lena Endres och Malou von Sivers uppläsningar, och bäst respons fick Johanna Koljonen när hon beskrev sin upptäckt att Tomas Tranströmer inte bara är en känd poet, utan också en bra poet, en vars poesi inte förhåller sig exkluderande till läsaren. ”Det är svårt att sätta fingret på det”, sa hon, tystnade, och satte sedan fingret på det: ”Tranströmer förutsätter inte att jag levt något annat liv än mitt eget.”

Irma Schultz Keller hade med sig sångare ur Katarina kammarkör och sjöng Tranströmer-anknutna låtar, liksom Loney dear (det där namnet jag hört och sett så många gånger, och nu har jag hört och sett Loney dear). Han såg ut och lät lite som en av Ronja-rövarna och imponerade med sin simultankapacitet bland instrumenten.

Tomas Tranströmers dotter Paula intervjuades kort mot slutet, och Marcus Birro berättade om hur oändligt nervös han varit när han skulle hälsa på hos hennes far, hans stora idol, för ett TV-program, men nervositeten hade släppt så fort de börjat prata. ”Ja, sådan är han”, sa Paula, ”och nu är du ju mer eller mindre adopterad.” Marcus Birros blick försvann hastigt i fjärran vid de orden. Sedan sa han att han tänkte slå upp ett tält i Tranströmers trapphus.

CDLXXXIX Luciadagen 2011


I går kväll såg jag på Facebook att Anders undrade om någon ville ha en biljett till luciakonserten 7.30 i Kungsholms kyrka. Sådant där kan jag inte motstå. Med fina minnen från ett tidigare år räknade jag med att det skulle bli enormt stämningsfullt och värt att stiga upp extra tidigt för, så vid kvart över sju sågs vi i slutet av en kö som ringlade ner för hela backen mot Hantverkargatan. Så småningom kom vi in, jag, Anders och Anders kompis Marcus, och satte oss jättetrångt på en bänk långt bak, och vi blev inte besvikna. Massor av tärnor och stjärngossar utgjorde en flerradig kör och sjöng så vackert att det nästan var omöjligt. Om man bortser från trängseln, och den äldre mannen bredvid som sa ”lägg av, det där är störande!” när jag tog tre bilder (jag tillstår att min systemkamera är långt ifrån diskret), var det en ljuvlig luciamorgon.


På väg till jobbet såg jag NK:s luciatåg stå där inne och sjunga, samtidigt som några mogna herrar och damer med strutar och lingonkransar och vita särkar under täckjackorna skyndade förbi utanför, på enhetsmötet på Sturebibblan åt vi lussekatter och sedan var det luciafritt fram till klockan tre, då jag lämnat mitt skrivbord på Regionbiblioteket för att gå över och se Stadsbibliotekets luciafirande. Det är årets höjdpunkt i rotundan. Både på golvet och på gallerierna var det fullt av folk, ljudnivån sänktes drastiskt när lamporna släcktes, och sedan böljade ljudet upp och ner eftersom luciatåget dröjde. Men efter att vi stått någon kvart i mörker dök de upp. Det är möjligt att Kungsholms kyrkas luciakonsert smällde högre sångmässigt, men rotundan är som gjord för luciatåg. Det blir oerhört effektfullt i den miljön. Jag har inget minne av att ha missat Stadsbibliotekets luciatåg någon gång – har det infallit på en ledig dag har jag kommit ändå – så det här kan ha varit elfte gången för min del. Med största sannolikhet firas det på samma sätt 13 december klockan 15.00 nästa år. Bara att skriva upp i almanackan!

CDLXXXVIII Event för kulturförvaltare

I eftermiddags travade jag rakt in i Kulturhuset från Plattan-entrén, men mötte några kolleger som sa att vi visst skulle gå in på gatuplan. Och där var den, jättekön som ringlade längs med övre delen av Sergels torg. En nyfiken tjej frågade vad det var som hände på Kulturhuset och jag vet inte vad hon hade gissat, en världsstjärna på besök eller något som delades ut gratis till de 500 första besökarna, men kön utgjordes av medarbetare i Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar, och vi skulle på ett seminarium.

Det var startskottet på ett samarbete mellan kommunerna, ”Kultur för alla” lyder mottot, och jag blev inte jätteupplyst om hur projektet kommer att ta sig uttryck i just min verksamhet, eller över huvud taget, faktiskt, men att programmet avslutades med Babsan och La Dolce Vita var ju skojigt. Bakgrundsdansare i Babsans enorma boa är ingen mindre än Stockholms kulturförvaltnings direktör Berit Svedberg.

CDLXXXVII Hedda Gabler-premiär

Den 26 juni köpte jag två biljetter till gårdagens Hedda Gabler-premiär på Dramaten. Vad arg jag hade blivit om jag blivit sjuk eller fått något annat dumt förhinder. Men nu var jag på plats, och den andra biljetten gick till Jenny F. Som vanligt behövde jag hjälp med kändisspottingen – en av få saker jag tycker är roligt samtidigt som jag är usel på det – och Jenny pekade ut Fredrik Skavlan, Marie-Louise Ekman, Yukiko Duke med flera, och Reine Brynolfsson, som satt i närheten av oss, såg jag alldeles själv (men så var han också på Riche förra söndagen, travade med angelägen blick och snabba rörelser in genom dörren samtidigt med mig och Sofia och letade efter någon han kände).

Det var röd matta och marschaller och allmänt festlig stämning. I pausen var marmorfoajén knökfull av människor som ville se och synas.

Själva pjäsen? Ja, vad ska man säga. Maria Bonnevies insats uppskattade jag, somliga andra medverkande var obegripligt dåliga, så där så man undrade om dåligheten var medveten eller inte, och tyvärr tyckte jag heller inte alls om hur historien berättades. Framför allt var pjäsen för kort, händelseförloppet och alla vändningar i relationer, avslöjanden och känsloskiftningar var så komprimerade att reaktionerna och de påföljande händelserna aldrig blev trovärdiga. Jag fick känslan av att man tänkt att Hedda Gabler är en klassiker, alla vet hur det går, så vi struntar i att berätta historien och lägger krutet på några dramatiska höjdpunkter och en fräck scenografi. Pistolskyttet lyftes fram, i pappersbränningsscenen brann riktiga lågor, i relationen mellan Hedda och hennes make fanns ganska mycket – elak – humor och dekoren utgjordes av stora, slående ceriserosa soffor. Det var ungefär vad som fastnade i minnet, förutom kläderna, som var sobert svarta och grå och delikata ihop. Heddas klänningar, särskilt det långa, svepande numret, i mörkgrått upptill och ljusgrått nertill, var kanske det starkaste kortet i hela föreställningen.

Den sammantagna upplevelsen är jag inte alls besviken på, vi hade trevligt, stämningen var god och skådespelarna fick massor av blommor, men särskilt eftersom jag själv inte var speciellt imponerad av vad man gjort med Hedda Gabler är jag väldigt nyfiken på vad andra tyckt. Nu ska jag läsa recensioner.

CDLXXXVI Nobelhelgen på Sture


I dag var det stillsam postnobelstämning på Sture bibliotek. Vi bjöd på choklad som var över från gårdagens evenemang – Torsten Wahlund var återigen på plats och läste Tranströmer, den här gången en serie dikter, både äldre och nyare. Programmet blev totalt en timme långt med bensträckare i mitten, och under pausen var Torstens headset på, vilket innebar att hans: ”Hej hej! Tack för senast!” när han såg mig hördes i hela lokalen. Uppläsningen var riktigt, riktigt bra, och Torsten var fullständigt oberörd av skrikande barn utanför biblioteket, klamp i trappan, förbipasserande låntagare.

Början på dikten Allegro var finast: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.” Vad jag gillar? Att man kan styra över sin attityd till livet och världen och omständigheter. En dag då allt gått åt skogen eller man fått tråkiga besked är bara jobbig. En ”svart dag” är något starkt, djupt melankoliskt, något man oundvikligen måste gå igenom, en prövning. Och vid den dagens slut kan man slötitta på TV och äta chips för att skingra tankarna, eller också kan man spela Haydn, eller något annat man gillar, lägga dagen bakom sig och låta livsglädjen komma sipprande tillbaka. (Det här är mina högst personliga associationer, Tranströmer får ursäkta.)