Att ta plats längst fram (eller näst längst fram, bakom den reserverade stolsraden) kan kännas fånigt när man kommer in i en nästan tom lokal, men man vet att man kommer att uppskatta det när lokalen väl är full. Jag och Sofia kom tidigt till evenemanget ”En kväll för Tranströmer” på Nalen och hade gott om tid att ta in inredningen och scenens utförande. Där stod bland annat en sådan där blank, svart panter i något mindre än naturlig storlek. ”Vilken ful hund”, sa Sofia.
Sedan drog hyllningskavalkaden igång, och så här ett dygn efteråt är jag fortfarande lite hög. Skönt avslappnade Marcus Birro, kanske Tomas Tranströmers största fan, ledde kvällen från en fåtölj på scenens ena sida och kallade fram gäst efter oväntad gäst, för intervjuer, uppläsningar och musikaliska inslag, och slutsatsen var uppenbar – det går att göra mycket med poesi. Vi fick höra en inspelad uppläsning av en Tranströmer-dikt ihop- och isärsamplad med elektroniska beats, och därpå Bosse Bildoktor som läste om en rytande buss i dikten ”Svarta Bergen” och berömde ”den fantastiska elektroniska musiken” vi just hört. Två sportkommentatorer framförde ”Minnena ser mig”, tolkat som kommentarer till en tennismatch, på ett så underhållande sätt att Bob Hansson på första stolsraden hävde upp sitt befriande Allram-skratt som blockerar alla andra ljud. Bob själv reciterade förstås också Tranströmer med stark inlevelse, nästan lika bombastiskt som Björn Ranelid framförde sin monolog om allt och inget i ett våldsamt tempo (han nämnde Tranströmer någonstans, det minns jag, men han nämnde också så mycket annat).
Mer sansade och mer traditionellt njutbara var Lena Endres och Malou von Sivers uppläsningar, och bäst respons fick Johanna Koljonen när hon beskrev sin upptäckt att Tomas Tranströmer inte bara är en känd poet, utan också en bra poet, en vars poesi inte förhåller sig exkluderande till läsaren. ”Det är svårt att sätta fingret på det”, sa hon, tystnade, och satte sedan fingret på det: ”Tranströmer förutsätter inte att jag levt något annat liv än mitt eget.”
Irma Schultz Keller hade med sig sångare ur Katarina kammarkör och sjöng Tranströmer-anknutna låtar, liksom Loney dear (det där namnet jag hört och sett så många gånger, och nu har jag hört och sett Loney dear). Han såg ut och lät lite som en av Ronja-rövarna och imponerade med sin simultankapacitet bland instrumenten.
Tomas Tranströmers dotter Paula intervjuades kort mot slutet, och Marcus Birro berättade om hur oändligt nervös han varit när han skulle hälsa på hos hennes far, hans stora idol, för ett TV-program, men nervositeten hade släppt så fort de börjat prata. ”Ja, sådan är han”, sa Paula, ”och nu är du ju mer eller mindre adopterad.” Marcus Birros blick försvann hastigt i fjärran vid de orden. Sedan sa han att han tänkte slå upp ett tält i Tranströmers trapphus.
På väg till jobbet såg jag NK:s luciatåg stå där inne och sjunga, samtidigt som några mogna herrar och damer med strutar och lingonkransar och vita särkar under täckjackorna skyndade förbi utanför, på enhetsmötet på Sturebibblan åt vi lussekatter och sedan var det luciafritt fram till klockan tre, då jag lämnat mitt skrivbord på Regionbiblioteket för att gå över och se Stadsbibliotekets luciafirande. Det är årets höjdpunkt i rotundan. Både på golvet och på gallerierna var det fullt av folk, ljudnivån sänktes drastiskt när lamporna släcktes, och sedan böljade ljudet upp och ner eftersom luciatåget dröjde. Men efter att vi stått någon kvart i mörker dök de upp. Det är möjligt att Kungsholms kyrkas luciakonsert smällde högre sångmässigt, men rotundan är som gjord för luciatåg. Det blir oerhört effektfullt i den miljön. Jag har inget minne av att ha missat Stadsbibliotekets luciatåg någon gång – har det infallit på en ledig dag har jag kommit ändå – så det här kan ha varit elfte gången för min del. Med största sannolikhet firas det på samma sätt 13 december klockan 15.00 nästa år. Bara att skriva upp i almanackan!
Början på dikten 
Snälla låntagare. Jag förstår att det finns en pedagogisk poäng med understrykningar, men att göra dem i biblioteksböcker är helt enkelt inte schyst.
Gårdagens julbord för hemlösa får man väl säga blev en succé. Vi var rekordmånga medhjälpare i Korskyrkans lokaler – omkring 30 totalt under dagen – och kanske kan man gissa på 300 gäster. Och maten tog inte slut den här gången, utan vi kunde till och med dela ut matlådor.
Det blir riktigt sena kvällar just nu, men värst i veckan var nog torsdagen med 21 vakna timmar. Nätterna till onsdag och torsdag blev det hastigt påkommen övernattning av Martina från Örebro – självklart ställde man upp och erbjöd en soffa, samtidigt som det blev ett tillfälle att ses, åtminstone ett par korta stunder, och det förde också med sig en väldigt tidig torsdagsmorgon, då Martina gick hemifrån vid tjugo över fem (och skulle ta tunnelbanan till Rådmansgatan men var vid Medborgarplatsen när hon ringde och undrade åt vilket håll Birger Jarlsgatan låg, men det är en annan historia).
Efter den tidiga morgonen, med mitt hittills enda sedda julkalenderavsnitt, och efter arbetsdagen på Sturebibblan och efter Bar Central-besöket med kollegerna gick jag vidare till Clarion och dess Upstairs Bar för att höra Hördegårds Fyra, där Korskyrke-Johan ingår. Det blev en väldigt trevlig avrundning på kvällen, med den märkliga känslan att gå in på ett ställe där jag aldrig tidigare varit och kunna heja på en hel massa personer i soffor och fåtöljer, alla med anknytning till Korskyrkan.
Theomis 