D Söderhöjdskyrkans onsdagsmässor 2012


Ytterligare lite reklam för Söderhöjdskyrkans onsdagsmässor i vår, nu när jag fått reda på datumen. Den som vill lägga en kvällstimme mitt i veckan på att stilla sig inför sin skapare, sjunga (eller lyssna på sång), höra en predikan, ta nattvard, kanske tända ett ljus, kan göra det kl. 20.00 på onsdagarna 25 januari, 22 februari, 21 mars, 18 april och ett hittills okänt datum i maj.

CDXCIX Slut för i år med gamla och nya gänget


Efter hemgruppsskiftet i början av förra året träffar jag inte mitt gamla gäng så mycket, tråkigt nog, men jag är inte den som är den, jag bjöd helt sonika in mig till deras julavslutning. (För nytillkomna läsare är hemgrupper vad vi kallar Korskyrkans mindre grupper som ses hemma hos varandra varje eller varannan vecka, ett oslagbart forum för existentiella frågor som alla bör ha – och har! – tillgång till. Vem som helst är välkommen att ansluta sig.)


Avslutningen ägde rum hos familjen Kuster i Sörskogen i Huddinge, där snön låg vit och vacker kring radhuslängorna. Vi drack glögg, åt gröt och skinkmackor, fikade lussekatter, pepparkakor och godis och bytte enkla julklappar under så stridslystna former att det skulle ha skrämt vilka snälla barn som helst. Nä, det är förresten inte sant, det var två snälla barn närvarande, och de fick varsitt paket med leksaker som de lekte med medan vi vuxna hängav oss åt den rätt taskiga julklappsleken med näbbar och klor och skrän och tjuvnyp. Jag blev i alla fall nöjd, jag fick en stor chokladtomte och en inte fullt så stor men stor snögubbe i vit choklad.

Terminsavslutningen med min nuvarande hemgrupp kunde ha fått ett liknande upplägg, men blev istället helt annorlunda. Datumet, onsdag förra veckan, sammanföll nämligen med Söderhöjdskyrkans sista onsdagsmässa för terminen, och en omröstning avgjorde att vi gick dit. Det kunde inte ha blivit bättre. Vi pratade av oss på Wayne’s på Hornsgatan först och gick sedan bort till Blecktornsgränd och den fridfulla kyrkan. Den timslånga mässan bestod av sång, bön, predikan och nattvard i en innerlig, okonstlad atmosfär, och jag kan bara tala för mig själv, men det var precis det sammanhang jag behövde för att kunna stilla mig och fokusera på Jesus.

Det blir onsdagsmässa i Söderhöjdskyrkan en gång i månaden även nästa termin. Gå gärna. Tröskeln är låg.

CDXCVIII Julkonsert med Bo Kaspers orkester


Nu tänkte jag vara lite kritisk, och det får jag vara, eftersom jag i grund och botten är väldigt förtjust i Bo Kaspers orkester, visserligen mest av ohejdad vana från mitten av 90-talet och framåt. Fortfarande är Ett & noll från Amerika (1996) deras bästa låt.

I kväll hade de sin andra och sista julkonsert på Chinateatern, och jag och Sofia var på den första för en vecka sedan. Det blev några klassiska julsånger, men mest gamla Bo Kaspers-favoriter, framförda med eller utan halvkrystade förklaringar om varför just den låten passar på en julkonsert. Just de gamla favoriterna gillade jag bäst, som Gott nytt år (som ju faktiskt är motiverad i sammanhanget), medan julsångerna påminde mig om varför jag inte riktigt älskar Bo Kaspers ohämmat. Sångrösten. Den är bra gnällig. Och Sankta Lucia och Sjömansjul på Hawaii har man hört så många schysta versioner av att Bo Kaspers tolkningar omöjligt kan bli favoriter. Tyvärr, ledsen, jag uppskattar försöket och gillar idén att en jukonsert bör bjuda på julsånger, men inte mer än så.

Konsertrecensioner är alltid kul att läsa när man själv varit på konserten, men nästan aldrig annars, tycker jag själv (mina musiktyckande vänner får ursäkta), för recensioner av musik och musikaliska framföranden är ofta så hopplöst subjektiva, det spelar absolut ingen roll hur mycket jag tycker om musik, jag får aldrig någon vägledning av att läsa vad andra tyckt om säg en ny skiva. Som konsument får jag nog säga att jag tycker lika mycket om musik som om litteratur, men medan jag undantagslöst bläddrar förbi musikrecensioner är recensioner av böcker högintressant läsning.

För att återgå till ämnet – dagen efter den första julkonserten recenserades den i Svenskan. ”En bra julkonsert bygger till stor del på mys och igenkänning och det är precis det som Bo Kaspers skickligt levererar. Fast inte bara mys, sångaren Bo Sundström älskar att framställa sig som disträ och vara lite lagom grov i munnen. Det fungerar också utmärkt denna afton i den fina Chinateatern.” Tycker recensenten, medan jag hela kvällen undrade hur i hela friden frontmannen kunde välja att använda ett sådant språk, samtidigt som han berättade att hans barn satt där och lyssnade.

Nästa mening: ”Det är bara hans förtjusning i att framställa sig som en lantis från Norrland (han bor ju i Stockholm) som i vanlig ordning blir lite påfrestande.” Inget exempel, ingen närmare förklaring. Det här var inget som störde mig.

Och på slutet: ”All eventuell kritik rinner dock slutgiltigt bort som stearin när gruppen vevar igång Yngve Stoors En sjömansjul på Hawaii.” Jaså? ”En julkonsert med denna sentimentala pärla från 1945 kan ju inte gå fel.” Nähä? ”Bo Kaspers gör den dessutom helt utan ironi.” Ja! Äntligen! Där är vi helt överens. Även om Sjömansjul-tolkningen inte blev min favorit var den klädsamt seriös.

CDXCVII Hemleverans

Har väntat på ett sådant där fri frakt-erbjudande från Netxtra och nu kom det. En udda blandning varor, främst av det tunga och otympliga slaget, är beställd. Men fortfarande väntar jag på det företag med hemleverans som faktiskt talar om i förväg när de tänker komma. Säg ett 30-minutersspann, det vore jag nöjd med.

CDXCVI Jul i förskott

För två veckor sedan gjorde jag det – såg Karl-Bertil Jonssons julafton (på YouTube) före julafton. Jag kunde inte låta bli. Jag resonerade som så att på julafton är det så mycket annat juligt så när man väl tittar på Karl-Bertil så är det så klart en höjdpunkt, men ändå en av många julupplevelser samma dag. Den 3 december var jag supertaggad. Och jag har inget emot att se den en gång till nästa vecka. Då måste det väl vara okej?

Och i dag har jag hört Benjamin Syrsa, eller Jiminy Cricket, sjunga When you wish upon a star. Men jag har inte tjuvtittat på Kalle Anka, utan fått hem Pinocchio från Lovefilm. Ungefär halva filmen hann jag med i kväll – och jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända! Det där med den växande näsan har inte varit än, så det vet jag kommer, men i övrigt är jag rätt blank.

Det är ganska fascinerande att den kom så tidigt som 1940. Ända sedan jag gick i skolan har jag velat göra en historisk tidslinje som tar upp just de saker jag är intresserad av, och sådant som kontrasterar på ett oväntat sätt. Som andra världskrigets utveckling, Disney-filmer, kända amerikanska julsångsinspelningar och mina mor- och farföräldrars liv kring år 1940.

CDXCV Tillbaka i cyberrymden

Vilken pärs. När mobilens uppkoppling försvann hux flux i går eftermiddag trodde jag först att det var något övergående, men så var det inte. Då gick jag igenom alla åtgärder jag kunde komma på, starta om, ta bort de senaste eventuellt störande apparna jag laddat ner, frigöra utrymme, ta ut simkortet, mixtra med inställningarna för mobilt nätverk, men inget hjälpte. Och saknar mobilen uppkoppling saknar datorn uppkoppling, och jag överlever inte utan någondera. Jobb-iPaden har jag visserligen, men där kan jag varken checka in på Foursquare eller skriva några längre blogginlägg. Kunde jag kanske dela iPadens uppkoppling med datorn? Jag letade i inställningarna och hittade inte det alternativet, men lyckades i samband med det blockera anslutningen. Det var i det läget jag gick ut i trapphuset, testade alla våningar och slutligen hittade en vrå vid en piskbalkong där det fanns en svag signal från ett olåst nätverk, som jag kunde utnyttja för att uppdatera blogg och Facebook och lugna mina nerver.

Sedan vände det. Jag hittade ett återställningsalternativ i paddan och den hoppade igång. Plötsligt var jag mer än nöjd med att ha den att tillgå. Och så i dag var jag hos Telia på Kungsgatan. I min fantasi var det själva mobilen det var fel på, och det är ungefär en månad kvar av min bindningstid och jag skulle inte ha råd att skaffa en ny mobil innan jag kan binda upp mig på en ny avbetalningsperiod och de skulle vara stenhårda med den där bindningstiden, ja, ungefär så skulle samtalet låta, men istället var det någon inställning som av någon anledning ställt om sig, och vips så var jag uppkopplad.

Det är ungefär som när man är riktigt förkyld. Det är outhärdligt medan det pågår men nästan värt det när man upplever det ljuvliga tillfrisknandet, vaknar feberfri och plötsligt kan andas genom näsan. I dag har jag tittat kärleksfullt på de små pilarna högst upp på mobilskärmen som blinkar så frejdigt.

CDXCIII Läsecirkel om Gaza : fotnoter till ett krig

I går hade vi alltså läsecirkel på Sturebibblan kring serieboken Gaza : fotnoter till ett krig (Footnotes in Gaza), som jag läste ut max en timme innan cirkeln började. Jag föredrar nästan alltid att läsa på engelska om det är originalspråk, men ibland blir det många ord att slå upp, och det blev det den här gången, nämligen krigstermer. På läsecirkelsaffischen kallade vi boken ”grafisk roman” i brist på ett relevant begrepp, men det här är alltså ett 400 sidor långt journalistiskt reportage* om Gazaremsan, med fokus på två massakrer som ägde rum 1956. Serieskaparen Joe Sacco var 2002 och 2003 på plats i de båda städerna där det skedde, Khan Younis och Rafah, och sökte efter äldre personer att intervjua, och både processen att leta upp information och informanter och själva intervjuerna som berättar om massakrerna ingår i boken.

”Fotnoter” syftar på det faktum att händelserna fallit i glömska, att de i så hög grad liknar de dåd som sker oavbrutet på Gazaremsan, så vem kan hålla isär incidenterna? Inte ens Gazaborna själva. Idén till boken fick Joe Sacco när han fick veta att en passage som handlade om det som hände 1956 redigerades bort ur en artikel i tidskriften Harper’s om Khan Younis som han hade i uppdrag att illustrera. Han vägrade låta den delen av historien avfärdas så lätt, i synnerhet som det visat sig hur lite som skrivits ner om händelserna över huvud taget. I slutet av boken konstaterar Joe Sacco att han och hans lokala medhjälpare Abed efter sina efterforskningar och intervjuer är världens främsta experter i ämnet.

Ingen cirkel är den andra lik och man vet aldrig om gruppen kommer att hålla sig till ämnet eller ej, men den här gången pratade vi koncentrerat om boken, utan några längre utsvävningar. Är serierutor ett bra sätt att redogöra för bortglömda krigshandlingar? Vad tyckte vi om tecknarstilen? Våldsskildringarna? Joe Saccos egen roll i sin historia? Den minutiösa återgivningen av de intervjuade gubbarnas och gummornas svar? Anna, en av deltagarna, jämför boken med en dramadokumentär, och det är nog så nära man kan komma en genrejämförelse. Samtid, som Joe Sacco lär ha tecknat utifrån foton och minnen, blandas med dåtid, där det måste ligga mängder av research bakom de tecknade bilderna, och det som inte går att veta – exakt hur miljöer och personer och skeenden såg ut – återskapas så verklighetsnära som möjligt.

Tre tankar blir kvar efter läsningen. För det första att den svårgripbara situationen på Gazaremsan blivit något lite bättre belyst. För det andra att det är en ynnest att få ta del av ett verk som måste ha krävt extremt mycket arbete. Och för det tredje att världen är full av oberättade berättelser som alla är värda 400 sidor serierutor.

* Jag skulle just skriva ner formuleringen ”journalistiskt reportage” och började fundera på om det är ett vedertaget uttryck, så jag googlade på det. De två första träffarna rörde den här boken. Är inte det ett ganska otroligt sammanträffande?