Etikettarkiv: Tomas Tranströmer

DCCCIII Litterär konsert


Får man tillgång till fribiljetter till en ”litterär konsert”, som det stod i programmet, då passar man på, även om det inte är solklart vad det är den består av. Fick med mig Sofia, som liksom jag och flera andra tycker att Tomas Tranströmer skrivit en hel del bra grejer.


Konserten började inne på Nobelmuseet för att sedan fortsätta i Storkyrkan.


Jonas Bergström reciterade Tranströmer-dikter, Mattias Wager spelade Schubert. Det var ett program på kanske 25 minuter, och enligt arrangörerna var meningen att man skulle stå och lyssna, vilket de kom fram och berättade när många satt sig, men dels hade ju de allra flesta varit på plats i god tid innan det började, så det var inte fråga om bara 25 minuter, och dels fanns det ställ med ihopvikta museistolar, och självklart tar man sig en stol om det finns. Resultatet blev ett hav av stolar kring en väldigt stolovänlig plats, med tanke på informationspelare som stod i vägen, och så några besökare som blev utan när stolarna tog slut. Som programarrangör studerade jag fenomenet med stort intresse. Publikbeteende vill man gärna kunna förutspå.

Men utsökt lyrik och musik framfördes av proffs. Vad mer kan man begära?


Sedan släpptes vi ut på gården och in genom sidoentrén till Storkyrkan. Vi fick höra ”Georg Riedels sånger till text av Tomas Tranströmer” uruppföras, orgel och mer recitation.

(Innan det började tog jag fram mobilen och tog ett par bilder av Sofia som blev mindre lyckade än den ovan. Vi var trötta och det var varmt och bilderna blev något slags utlösande faktor – vi skrattade hysteriskt i kyrkbänken så att tårarna rann. Damen framför, som hade en hög och fluffig Hollywood-frisyr, vände sig om, och jag trodde vi skulle bli tillsagda på skarpen, men hon såg så glad ut och ville bara meddela att skratt är bra för hälsan.)


Georg Riedel och dottern Sarah och deras vänner var den stora behållningen, när de jazzade loss med eller utan text av Tranströmer. Jag såg inte jättebra från där jag satt och hade i stället gott om tid att till Georg Riedels kompositioner titta runt i det höga kyrkorummet. Belysningen av alla läckra detaljer är väldigt genomtänkt.

CDXC Tranströmer-gala

image

Att ta plats längst fram (eller näst längst fram, bakom den reserverade stolsraden) kan kännas fånigt när man kommer in i en nästan tom lokal, men man vet att man kommer att uppskatta det när lokalen väl är full. Jag och Sofia kom tidigt till evenemanget ”En kväll för Tranströmer” på Nalen och hade gott om tid att ta in inredningen och scenens utförande. Där stod bland annat en sådan där blank, svart panter i något mindre än naturlig storlek. ”Vilken ful hund”, sa Sofia.

Sedan drog hyllningskavalkaden igång, och så här ett dygn efteråt är jag fortfarande lite hög. Skönt avslappnade Marcus Birro, kanske Tomas Tranströmers största fan, ledde kvällen från en fåtölj på scenens ena sida och kallade fram gäst efter oväntad gäst, för intervjuer, uppläsningar och musikaliska inslag, och slutsatsen var uppenbar – det går att göra mycket med poesi. Vi fick höra en inspelad uppläsning av en Tranströmer-dikt ihop- och isärsamplad med elektroniska beats, och därpå Bosse Bildoktor som läste om en rytande buss i dikten ”Svarta Bergen” och berömde ”den fantastiska elektroniska musiken” vi just hört. Två sportkommentatorer framförde ”Minnena ser mig”, tolkat som kommentarer till en tennismatch, på ett så underhållande sätt att Bob Hansson på första stolsraden hävde upp sitt befriande Allram-skratt som blockerar alla andra ljud. Bob själv reciterade förstås också Tranströmer med stark inlevelse, nästan lika bombastiskt som Björn Ranelid framförde sin monolog om allt och inget i ett våldsamt tempo (han nämnde Tranströmer någonstans, det minns jag, men han nämnde också så mycket annat).

Mer sansade och mer traditionellt njutbara var Lena Endres och Malou von Sivers uppläsningar, och bäst respons fick Johanna Koljonen när hon beskrev sin upptäckt att Tomas Tranströmer inte bara är en känd poet, utan också en bra poet, en vars poesi inte förhåller sig exkluderande till läsaren. ”Det är svårt att sätta fingret på det”, sa hon, tystnade, och satte sedan fingret på det: ”Tranströmer förutsätter inte att jag levt något annat liv än mitt eget.”

Irma Schultz Keller hade med sig sångare ur Katarina kammarkör och sjöng Tranströmer-anknutna låtar, liksom Loney dear (det där namnet jag hört och sett så många gånger, och nu har jag hört och sett Loney dear). Han såg ut och lät lite som en av Ronja-rövarna och imponerade med sin simultankapacitet bland instrumenten.

Tomas Tranströmers dotter Paula intervjuades kort mot slutet, och Marcus Birro berättade om hur oändligt nervös han varit när han skulle hälsa på hos hennes far, hans stora idol, för ett TV-program, men nervositeten hade släppt så fort de börjat prata. ”Ja, sådan är han”, sa Paula, ”och nu är du ju mer eller mindre adopterad.” Marcus Birros blick försvann hastigt i fjärran vid de orden. Sedan sa han att han tänkte slå upp ett tält i Tranströmers trapphus.

CDLXXXVI Nobelhelgen på Sture


I dag var det stillsam postnobelstämning på Sture bibliotek. Vi bjöd på choklad som var över från gårdagens evenemang – Torsten Wahlund var återigen på plats och läste Tranströmer, den här gången en serie dikter, både äldre och nyare. Programmet blev totalt en timme långt med bensträckare i mitten, och under pausen var Torstens headset på, vilket innebar att hans: ”Hej hej! Tack för senast!” när han såg mig hördes i hela lokalen. Uppläsningen var riktigt, riktigt bra, och Torsten var fullständigt oberörd av skrikande barn utanför biblioteket, klamp i trappan, förbipasserande låntagare.

Början på dikten Allegro var finast: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.” Vad jag gillar? Att man kan styra över sin attityd till livet och världen och omständigheter. En dag då allt gått åt skogen eller man fått tråkiga besked är bara jobbig. En ”svart dag” är något starkt, djupt melankoliskt, något man oundvikligen måste gå igenom, en prövning. Och vid den dagens slut kan man slötitta på TV och äta chips för att skingra tankarna, eller också kan man spela Haydn, eller något annat man gillar, lägga dagen bakom sig och låta livsglädjen komma sipprande tillbaka. (Det här är mina högst personliga associationer, Tranströmer får ursäkta.)