CDLXXXVI Nobelhelgen på Sture


I dag var det stillsam postnobelstämning på Sture bibliotek. Vi bjöd på choklad som var över från gårdagens evenemang – Torsten Wahlund var återigen på plats och läste Tranströmer, den här gången en serie dikter, både äldre och nyare. Programmet blev totalt en timme långt med bensträckare i mitten, och under pausen var Torstens headset på, vilket innebar att hans: ”Hej hej! Tack för senast!” när han såg mig hördes i hela lokalen. Uppläsningen var riktigt, riktigt bra, och Torsten var fullständigt oberörd av skrikande barn utanför biblioteket, klamp i trappan, förbipasserande låntagare.

Början på dikten Allegro var finast: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.” Vad jag gillar? Att man kan styra över sin attityd till livet och världen och omständigheter. En dag då allt gått åt skogen eller man fått tråkiga besked är bara jobbig. En ”svart dag” är något starkt, djupt melankoliskt, något man oundvikligen måste gå igenom, en prövning. Och vid den dagens slut kan man slötitta på TV och äta chips för att skingra tankarna, eller också kan man spela Haydn, eller något annat man gillar, lägga dagen bakom sig och låta livsglädjen komma sipprande tillbaka. (Det här är mina högst personliga associationer, Tranströmer får ursäkta.)