CDLXXXVII Hedda Gabler-premiär

Den 26 juni köpte jag två biljetter till gårdagens Hedda Gabler-premiär på Dramaten. Vad arg jag hade blivit om jag blivit sjuk eller fått något annat dumt förhinder. Men nu var jag på plats, och den andra biljetten gick till Jenny F. Som vanligt behövde jag hjälp med kändisspottingen – en av få saker jag tycker är roligt samtidigt som jag är usel på det – och Jenny pekade ut Fredrik Skavlan, Marie-Louise Ekman, Yukiko Duke med flera, och Reine Brynolfsson, som satt i närheten av oss, såg jag alldeles själv (men så var han också på Riche förra söndagen, travade med angelägen blick och snabba rörelser in genom dörren samtidigt med mig och Sofia och letade efter någon han kände).

Det var röd matta och marschaller och allmänt festlig stämning. I pausen var marmorfoajén knökfull av människor som ville se och synas.

Själva pjäsen? Ja, vad ska man säga. Maria Bonnevies insats uppskattade jag, somliga andra medverkande var obegripligt dåliga, så där så man undrade om dåligheten var medveten eller inte, och tyvärr tyckte jag heller inte alls om hur historien berättades. Framför allt var pjäsen för kort, händelseförloppet och alla vändningar i relationer, avslöjanden och känsloskiftningar var så komprimerade att reaktionerna och de påföljande händelserna aldrig blev trovärdiga. Jag fick känslan av att man tänkt att Hedda Gabler är en klassiker, alla vet hur det går, så vi struntar i att berätta historien och lägger krutet på några dramatiska höjdpunkter och en fräck scenografi. Pistolskyttet lyftes fram, i pappersbränningsscenen brann riktiga lågor, i relationen mellan Hedda och hennes make fanns ganska mycket – elak – humor och dekoren utgjordes av stora, slående ceriserosa soffor. Det var ungefär vad som fastnade i minnet, förutom kläderna, som var sobert svarta och grå och delikata ihop. Heddas klänningar, särskilt det långa, svepande numret, i mörkgrått upptill och ljusgrått nertill, var kanske det starkaste kortet i hela föreställningen.

Den sammantagna upplevelsen är jag inte alls besviken på, vi hade trevligt, stämningen var god och skådespelarna fick massor av blommor, men särskilt eftersom jag själv inte var speciellt imponerad av vad man gjort med Hedda Gabler är jag väldigt nyfiken på vad andra tyckt. Nu ska jag läsa recensioner.