CDXC Tranströmer-gala

image

Att ta plats längst fram (eller näst längst fram, bakom den reserverade stolsraden) kan kännas fånigt när man kommer in i en nästan tom lokal, men man vet att man kommer att uppskatta det när lokalen väl är full. Jag och Sofia kom tidigt till evenemanget ”En kväll för Tranströmer” på Nalen och hade gott om tid att ta in inredningen och scenens utförande. Där stod bland annat en sådan där blank, svart panter i något mindre än naturlig storlek. ”Vilken ful hund”, sa Sofia.

Sedan drog hyllningskavalkaden igång, och så här ett dygn efteråt är jag fortfarande lite hög. Skönt avslappnade Marcus Birro, kanske Tomas Tranströmers största fan, ledde kvällen från en fåtölj på scenens ena sida och kallade fram gäst efter oväntad gäst, för intervjuer, uppläsningar och musikaliska inslag, och slutsatsen var uppenbar – det går att göra mycket med poesi. Vi fick höra en inspelad uppläsning av en Tranströmer-dikt ihop- och isärsamplad med elektroniska beats, och därpå Bosse Bildoktor som läste om en rytande buss i dikten ”Svarta Bergen” och berömde ”den fantastiska elektroniska musiken” vi just hört. Två sportkommentatorer framförde ”Minnena ser mig”, tolkat som kommentarer till en tennismatch, på ett så underhållande sätt att Bob Hansson på första stolsraden hävde upp sitt befriande Allram-skratt som blockerar alla andra ljud. Bob själv reciterade förstås också Tranströmer med stark inlevelse, nästan lika bombastiskt som Björn Ranelid framförde sin monolog om allt och inget i ett våldsamt tempo (han nämnde Tranströmer någonstans, det minns jag, men han nämnde också så mycket annat).

Mer sansade och mer traditionellt njutbara var Lena Endres och Malou von Sivers uppläsningar, och bäst respons fick Johanna Koljonen när hon beskrev sin upptäckt att Tomas Tranströmer inte bara är en känd poet, utan också en bra poet, en vars poesi inte förhåller sig exkluderande till läsaren. ”Det är svårt att sätta fingret på det”, sa hon, tystnade, och satte sedan fingret på det: ”Tranströmer förutsätter inte att jag levt något annat liv än mitt eget.”

Irma Schultz Keller hade med sig sångare ur Katarina kammarkör och sjöng Tranströmer-anknutna låtar, liksom Loney dear (det där namnet jag hört och sett så många gånger, och nu har jag hört och sett Loney dear). Han såg ut och lät lite som en av Ronja-rövarna och imponerade med sin simultankapacitet bland instrumenten.

Tomas Tranströmers dotter Paula intervjuades kort mot slutet, och Marcus Birro berättade om hur oändligt nervös han varit när han skulle hälsa på hos hennes far, hans stora idol, för ett TV-program, men nervositeten hade släppt så fort de börjat prata. ”Ja, sådan är han”, sa Paula, ”och nu är du ju mer eller mindre adopterad.” Marcus Birros blick försvann hastigt i fjärran vid de orden. Sedan sa han att han tänkte slå upp ett tält i Tranströmers trapphus.