Det var en ”ren njutning, rakt igenom” att arbeta med materialet och att skriva Bomullsängeln, sa Susanna Alakoski på Bibliotekstjänsts förlagsdag i höstas. Hon sa också att förläggaren kallat den en blivande klassiker. ”Ja, det är det”, lade hon till.

Jag log lite inombords, skrev ner hennes kommentarer bland mina anteckningar från dagen – i sällsynta fall är det charmigt när någon tar stora ord i munnen om sig själv – och mindes samtidigt läsningen av Susanna Alakoskis Svinalängorna från 2006, skildringen av en finsksvensk familj i Ystad på 1960-talet som jag uppfattade som ovanligt rak och lättsam, om det nu är rätt ord, om svåra sociala frågor. Utan att ha läst någon annan av hennes romaner, bara läst om dem och om henne och hört intervjuer, tänker jag sedan dess att hon är en författare jag gillar.

Utifrån hennes beskrivning av Bomullsängeln, första delen i en planerad kvartett som tar avstamp i hennes farmors historia, anade jag med en gång att berättelsen om den gudfruktiga, väna Hilda och hennes politiskt medvetna och kaxiga väninna Helli skulle vara en av många böcker som för fram en förvrängd bild av kristen tro. Dels fanns det historiska sammanhanget – 1900-talets första decennier på finsk landsbygd, där förtryckande och bestraffande religiösa föreställningar tycks ha predikats mer högljutt än det kärleksfulla budskapet, som på många andra håll – och dels är det närapå den enda bild av kristen övertygelse som skildras i svensk skönlitteratur. Jag hade ingen anledning att tro att jag skulle ogilla boken som litterärt verk i övrigt, men istället för att lägga till den i läslistan blev jag sugen på att beta av hennes tidigare titlar.

Det var ingen överraskning alls att boken ett knappt år senare valdes i min privata bokcirkel, vi växlar ju mellan klassiker och relativt nyutkomna snackisar, så det var bara att ge sig i kast med uppgiften. Det fanns ju faktiskt andra, ganska tungt vägande, skäl för mig att vilja läsa den, som hade att göra med Finlands historia, som jag vet sorgligt lite om, och bomullsindustrin i Österbotten utifrån arbetarnas perspektiv – hur ofta läser jag om sådant? Och så gillar jag författaren.

Jag önskar att min upplevelse hade blivit annorlunda, men ja, det var en skildring av gudsfruktan som prickar in varenda vanföreställning och överraskande nog nej, historien berättades inte på ett sätt som jag uppskattade. Maria Schottenius i DN menar att författaren hittar ”berättargrepp, som fyller på kunskapsförråd utan att tappa nerven”, medan Gunilla Brodrej i Expressen anser att personerna inte får liv och att det har att göra med för torrt formulerade fakta om de historiska skeenden de finns där för att förmedla. Hon avslöjar till och med sin upptäckt att en googling på en symaskinsmodell som nämns leder henne till en text i en museidatabas som lyder nästan exakt som beskrivningen i boken.

Jag vet inte om det är just den aspekten av berättandet som la hinder i vägen för mig, men kan bara konstatera att det blev långrandigt, trots att det egentligen inte är händelsefattigt. Kanske hade jag för dålig förförståelse inom de olika ämnen som tas upp, som industrihistorien och konflikterna mellan olika politiska inriktningar i Finland, för att kunna läsa med bibehållet flyt. Kanske var det mitt bristande tålamod med unga, osäkra, passiva kvinnor – även om Hilda faktiskt inte alls är oavbrutet mjäkig. Mest var det nog den sirligare inriktning Susanna Alakoskis språk har fått, med uttryck som ”det var hemligorden, längtansorden” och detaljerade naturbeskrivningar, som visserligen gör jobbet att tala om för mig hur det känns, låter och ser ut i ett för mig främmande landskap, men som finns där som en poäng i sig, istället för ett naturligt komplement till handlingen. En smaksak, helt enkelt, trevligt för den som gillar det, tradigt för mig.

Som lök på laxen finns också försöken till 1800-talsspråk. Jag är verkligen ingen expert på området, men det var omöjligt att undgå verben. ”Wasa 9 juli 1858. Blåbärsriset är brunt, eldningsförbud hava utfärdats. Brunnar sinar och skogsbränderna avlösa varandra.” Såvida ”eldningsförbud” inte står i plural har vi först ett felaktigt användande av den gamla pluralformen av verb, därefter ett fall där pluralformen valts bort och sedan är den tillbaka igen. Så snart 1800-talstexterna dök upp var valet av verbform konsekvent inkonsekvent.

Jag for ner till bror – någonstans i mellersta Norrland. Testamente – finska Tornedalen. Och så Bomullsängel – Österbotten. Jag har inte alls tyckt om böckerna lika mycket som de flesta, tyvärr, men vidgat mina geografiska läsvyer åt norr och nordost.