MCDXL Ibland är det bättre att baka bröd än att sitta på en stol

Just nu pågår en inspirationshelg för sociala initiativ i Immanuelskyrkan. Jag skulle bara ha möjlighet att vara med på fredagskvällen så jag mailade och frågade om det gick bra att bara komma vid programpunkten vid sju, ”Brödkyrkan i Liverpool”, lyssna på de gästande talarna så länge de skulle prata och sedan smita därifrån? ”Ta med dig bakförkläde, vid är klara senast vid 22!” var svaret.

Det var med andra ord inte fråga om lite soft lyssnande på intressant prat – vi skulle jobba. Jag hamnade vid ett bakbord med personer från Immanuelskyrkan och en kyrka i Skärholmen och en vid Brommaplan. Jennys bord syns nere till höger, hon hamnade med folk som var hitresta från Örebro.

När så brödet stod i ugnen presenterade de tre gästerna från Liverpool sin verksamhet, där gudstjänster och andakter varvas med brödbak. Många hemlösa och på andra sätt utsatta personer vänder sig till den kyrkan, som inte bygger på medlemskap lika mycket som andra församlingar, utan är en annan typ av gemenskap, där de får chans att umgås och baka bröd, kanske gå en kurs i kökshygien och naturligtvis hittar den andliga dimensionen – tillfälle att vara inför Gud.

Brödet blev sedan till ostmackor vid dagens lunch för hemlösa i Korskyrkan. Utöver de volontärer som anmält sig kom kanske tio personer från inspirationshelgen och besökte lunchen. På något sätt absorberades de i miljön, så jag antar att de satt med gästerna och åt eller hittade uppgifter att ta sig an – när jag och Jenny funderade på att vi kunde be ett par av dem att vara i entrén för att snacka med gästerna och hälsa dem välkomna hittade vi tre stycken örebroare som redan tagit på sig just det.

Vi hade problem att få såsen klar i tid och morotskakorna tog slut alldeles för fort, men det mesta avlöpte väl. Som vanligt.

MCDXXXIX Följ ”Boken kommer” hem till läsarna

Instagram-tips: Följ ”Boken kommer”! De har precis börjat instagramma. För ett par år sedan hade jag min egen ”Boken kommer”-dam på 80 plus, som jag plockade ihop böcker till och la i en låda som annan bibliotekspersonal sedan tog med hem till henne, och det är den personalen, de som har förmånen att träffa de här läsarna, som tar bilderna.

MCDXXXVIII Alice Munro på svenska

Så det här var alltså Peter Englunds favorit bland Alice Munros noveller – ”Miles City, Montana”, som i sin svenska översättning hamnat i Nära hem, samlingen som innehåller noveller från flera av Alice Munros böcker. Vi satt några damer i blandade åldrar och diskuterade ”Miles City, Montana” i Sturebibblans soffhörna i kväll.

Jag skulle kunna skriva en lång och olidligt detaljerad bloggpost om vad jag tycker om Alice Munros massakrerade noveller i svensk översättning. Den novell jag läste senast, förutom kvällens novell, var ”Amundsen” ur Brinnande livet, där jag genom parallelläsning upptäckte att översättningsmissar låg bakom allt från onödig urvattning till logiska luckor, och i och med den upptäckten gick det upp ett ljus för mig. Samma översättare står för novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat, mitt första möte med Alice Munro, och jag förstår nu varför min läsning hakade upp sig oavbrutet, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde se hur den här novellförfattaren kunde vara så mångas favorit för sina omsorgsfullt valda formuleringars skull.

Nära hem har en annan översättare, som jag så här efter en mycket begränsad jämförelse tror är något bättre. I ”Miles City, Montana” hakade jag bara upp mig på några få meningar och ord, där jag hade föredragit andra lösningar. Den fria översättningen av en mening i början tycker jag är den stora missen. Så här beskriver berättarjaget en pojke hon kände när hon var liten: ”I had not liked him more often than I had liked him.” En otydlig mening som jag fick läsa några gånger innan jag fick till rätt betoning. I min översättning: ”Jag ogillade honom oftare än jag gillade honom.” I boken: ”Jag tyckte varken bra eller illa om honom.” I originalet finns det alltså både negativa och positiva känslor, men mest negativa. På svenska har det förvandlats till likgiltighet. Ett exempel på ett galet översatt enstaka ord är ”lemonade” som på svenska blivit ”sockerdricka”. Det handlar om en kanadensisk familj på 1960-talet, inte om familjen Svensson i Katthult.

Men jag la band på mig under kvällen. Den där märkligt översatta meningen om pojken tog jag upp, och så uppmanade jag till Munro-läsning på engelska hellre än svenska, om man kan och vill, just på grund av översättningsmissar, men annars lät jag det bero. Av de övriga hade fyra läst den på svenska och två på engelska, men det krävs ju att man tagit del av både och om man ska prata översättningskvalité.

Det var lätt att hitta en mängd teman och lager i den förhållandevis korta berättelsen, stora ämnen som självbild, minne, föräldraskap, klass, trauman och det besvärliga i att vara allmänt missnöjd med sina omständigheter.

Jag gillar att ge Alice Munro en chans då och då, och jag kommer säkert att göra det igen, men ännu är jag inte helt såld.

MCDXXXVII ”Stockholm läser”-kavalkad

Man är tämligen slut som människa när man har förberett och genomfört presentationer av sex romaner, även om det är tillsammans med en kollega som presenterar fem, i ett oprövat sammanhang i en oprövad miljö.

Trots att jag själv var stelare än vanligt vid dylika program tror jag man får säga att det hela var lyckat. Jag och Annika stod alltså i en ände av ett avskilt rum i Kafé Ryssgården i Stadsmuseet, där vi skickade en mikrofon mellan oss och berättade om alla ”Stockholm läser”-böcker i kronologisk ordning, medan publiken åt, fikade eller bara hade smugit in och tagit plats vid borden.

De lyssnade snällt på de elva bokpresentationerna och som bonus blev det en minifrågesport på slutet, rörande Stockholm, förstås, och tre personer vann varsin pocketbok.

Eftersom det var det första ”Stockholm läser”-evenemanget som arrangerats efter förra veckans avslöjande av årets bok – tror jag, i alla fall – och dessutom det enda just i sitt slag i den stora evenemangsfloran kom en representant från Stadsbiblioteket och en från Författarcentrum, de två parterna som jobbar med projektet. Hoppas de var nöjda med vår insats. Vårt smygsyfte var förstås också att marknadsföra det lilla och dolda Slussens bibliotek några meter längre bort i flygeln. Våra vårprogram gick i alla fall åt som smör.

Bilden ovan, där samtliga böcker vi pratade om syns, har jag lånat från ”Stockholm läser”-bloggen.

MCDXXXVI Vårsalongen 2014

Personalvisning av Vårsalongen på Liljevalchs, konsthallens stora publikfavorit. Vi fick en väldigt underhållande guidning som inkluderade juryns tankar kring vilka verk som funkar eller inte funkar, och framför allt vilka verk som bara måste komma med. Hundmotiv går alltid hem, liksom verk som tagit extremt lång tid att skapa, som vissa broderier i utställningen. Bland de självklara verken fanns också 92-årige Eskil Anderssons lilla målning föreställande och kallad Tor. Tor kom till under Eskils andra konstkurs på PRO:s folkhögskola i Gysinge. Annars är genomsnittåldern på Vårsalongens konstnärer 34 år, fick vi veta, och en av de yngre bidragsgivarna är Anna Nygren, 24, som virkat figurerna ovan. Jag kände genast igen dem – Anna livevirkade vid Stockholms stadsbiblioteks utomhusfilial under Kulturfestivalen för ett och ett halv år sedan. Hon virkade då mest litterära personer och figurer, och även här i montern är det kulturpersonligheter som står utställda. Närmast syns Selma Lagerlöf.

MCDXXXV Fika och Munro

Just nu på Sturebibblan: Biblioteksdatasystemet krånglar, lånedatorerna krånglar, skrivaren krånglar. Efter att ha jonglerat problemen och besökarna och försökt hitta alternativa lösningar ett slag har jag nu lämnat över informationsdisken till Lisbeth, som förgyllt min just nu pågående arbetsrumstid med två bitar pistagechoklad. Här sitter jag och läser Alice Munro-novellen ”Miles City, Montana” på engelska och svenska parallellt. Den litterära salongen på torsdag kväll är fullbokad och flera av namnen är nya för mig. Precis så ska det se ut!

MCDXXXIV Mat och musik

Krogveckan pågår (den är mer än två veckor lång, i år mellan 1:a och 16:e februari). Jag och Sofia satt förra lördagen i bistron på Fotografiska och smidde planer, tittade på olika restaurangalternativ och deras Krogveckan-menyer. Eftersom det kostar lika mycket överallt, 250 kronor för förrätt och varmrätt eller varmrätt och dessert, gäller det att hitta ett ställe som man inte i första taget skulle unna sig att besöka annars, och valet föll till slut på Edsbacka Wärdshus, Sollentunakrogen med 1600-talsanor.

Den enda gemensamma lediga kväll vi hittade i våra kalendrar var just i kväll. Vi hade konstaterat att det var lätt att få bord, många lediga tider, och när vi kom fram var det också ganska glest mellan sällskapen. De få som satt där försvann dessutom pö om pö tills det bara var jag och Sofia kvar, trots att klockan inte var så mycket och det var långt kvar till stängning, men det gjorde inte oss något. Vi satt i ett mysigt litet rum och åt kanongod mat, nämligen skogssvampsoppa med crèmebakat ägg, hasselnötter och jordärtskockschips och därefter rödvinsbrässerad högrev med oxkorv, schalottenlöksmör, glaserade vintergrönsaker och mandelpotatispuré. Före och mellan rätterna tuggade vi i oss oväntade mängder gott bröd med smör och färskost som serverades i små frestande skålar.

Mycket mätta och mycket belåtna lämnade vi sedan vårt bord, där vi som två tanter klagade en aning på draget, och flyttade till varsin fåtölj i entrén, tog kaffe respektive te på maten och pratade lite med en i personalen, som nu inte hade fler att passa upp på än oss. På frågan om det var exceptionellt tomt svarade hon att det hade varit full fart i går kväll, men att en söndag i början av året tycks förbli en lugn dag, trots Krogveckan-satsningen. Bra för oss två, med flera i vår vänkrets, som ofta har lättast att ses just på söndagskvällar.

För den som möjligen undrar om jag och Sofia satt och åt mat där i bistron på Fotografiska medan vi diskuterade vart vi skulle gå och äta mat, så är svaret nej, jag satt med en svartvinbärsdricka och Sofia med en kopp te vid ett bord nära den lilla scenen där Ecology spelade, ett samarbete mellan en svensk och två brasilianska musiker. I kväll letade jag upp deras skiva på Spotify, och trots att det är sydamerikanska tongångar kan jag inte låta bli att associera till Björn J:son Lindhs musik i polisfilmen ”Mannen på taket” från 1976 när jag hör tvärflöjt till snabba rytmer. Är väldigt förtjust i tvärflöjt i jazziga och andra svängiga sammanhang.

Men på Fotografiska var vi i första hand för att se utställningen om den arabiska våren, med bilder av bland andra Roger Turesson, som den jag fräckt klippt ut en ruta från nedan. Jag fick blandade känslor av utställningen, tänkte mycket på hur jag själv försöker hitta linjer, perspektiv och rörelse när jag tar bilder, och liknande tankar bör ha rört sig i huvudena på de här fotograferna (med vilka jag i övrigt inte jämför mig). Det blev jobbigt att se genomtänkt komponerade bilder från så brutala sammanhang. Bilden nedan var den mest finstämda av dem alla. I de flesta var lidandet akut.

För att återgå till ämnena mat och musik, i vår fredliga och överflödande del av världen, är här lite dokumentation från söndagskvällen för en vecka sedan.

Jag, Jenny F, Jenny H och Mireia sågs återigen på Boqueria och åt tapas med i stora drag samma intryck som förra gången – maträtterna är miniatyrsmå men goda, efterrätterna är fantastiska. Här syns min gröna basilikasorbet och Mireias gula mangodito. Vi pratade om mycket, men höjdpunkten var att höra om Mireias två veckor långa vistelse i det lilla samhället Murjek i Lappland, där det var 35 minusgrader och renar på vägen. Hon hjälpte till i byns vandrarhem mot mat och logi och träffade en hel rad vänliga människor som tog hand om henne och visade omgivningarna. Jag blev så glad och stolt över mina landsmän norröver som tyckts ha varit så enormt gästvänliga mot vår spanska vän.

Eftersom Mireia är vår tapasexpert hade jag inför kvällen bett om lite pre-tapas-musik för att komma i rätt stämning. För den som vill ta del av spellistan finns den här.

MCDXXXIII Skuggsidan invigd

I dag invigdes utställningen ”Skuggsidan” på Stadsmuseet, om brott och straff i Stockholm förr och nu, från häxprocesser till spritsmuggling.

I går var det personalvisning och jag förstår nu att en av höjdpunkterna när man jobbar på museet är att titta på foton i utställningen och se vilka i personalen som använts som modeller. Det här är min kollega Annika, som inte ser ut så här till vardags. Hon föreställer Siri Thunström, ”börsdrottningen”, som 1921 bestraffades med åtta månaders straffarbete för bedrägeri.

MCDXXXII Samma fina kläder, ny adress

Favoritbutiken Plezuro har flyttat från Rörstrandsgatan till Upplandsgatan, nära Odenplan. Har inte riktigt smält detta än. Men jag tittade in så här på invigningsdagen och köpte en bokmärksblommig ärmlös klänning. Nej då, jag kommer inte att vänta till maj innan jag börjar använda den, tillsammans med lämpliga extraplagg fungerar de tunnaste klänningar året om.

MCDXXXI The Emperor och – på efterfesten – Lureena

För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.

Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.

Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.

Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.

Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.

Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.

Theomis

Gläds åt det som varit, hoppas på det som kommer. Nuet är försumbart.