MCDXXXVIII Alice Munro på svenska

1618626_10152019263273124_1964806292_n
Så det här var alltså Peter Englunds favorit bland Alice Munros noveller – ”Miles City, Montana”, som i sin svenska översättning hamnat i Nära hem, samlingen som innehåller noveller från flera av Alice Munros böcker. Vi satt några damer i blandade åldrar och diskuterade ”Miles City, Montana” i Sturebibblans soffhörna i kväll.

Jag skulle kunna skriva en lång och olidligt detaljerad bloggpost om vad jag tycker om Alice Munros massakrerade noveller i svensk översättning. Den novell jag läste senast, förutom kvällens novell, var ”Amundsen” ur Brinnande livet, där jag genom parallelläsning upptäckte att översättningsmissar låg bakom allt från onödig urvattning till logiska luckor, och i och med den upptäckten gick det upp ett ljus för mig. Samma översättare står för novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat, mitt första möte med Alice Munro, och jag förstår nu varför min läsning hakade upp sig oavbrutet, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde se hur den här novellförfattaren kunde vara så mångas favorit för sina omsorgsfullt valda formuleringars skull.

Nära hem har en annan översättare, som jag så här efter en mycket begränsad jämförelse tror är något bättre. I ”Miles City, Montana” hakade jag bara upp mig på några få meningar och ord, där jag hade föredragit andra lösningar. Den fria översättningen av en mening i början tycker jag är den stora missen. Så här beskriver berättarjaget en pojke hon kände när hon var liten: ”I had not liked him more often than I had liked him.” En otydlig mening som jag fick läsa några gånger innan jag fick till rätt betoning. I min översättning: ”Jag ogillade honom oftare än jag gillade honom.” I boken: ”Jag tyckte varken bra eller illa om honom.” I originalet finns det alltså både negativa och positiva känslor, men mest negativa. På svenska har det förvandlats till likgiltighet. Ett exempel på ett galet översatt enstaka ord är ”lemonade” som på svenska blivit ”sockerdricka”. Det handlar om en kanadensisk familj på 1960-talet, inte om familjen Svensson i Katthult.

Men jag la band på mig under kvällen. Den där märkligt översatta meningen om pojken tog jag upp, och så uppmanade jag till Munro-läsning på engelska hellre än svenska, om man kan och vill, just på grund av översättningsmissar, men annars lät jag det bero. Av de övriga hade fyra läst den på svenska och två på engelska, men det krävs ju att man tagit del av både och om man ska prata översättningskvalité.

Det var lätt att hitta en mängd teman och lager i den förhållandevis korta berättelsen, stora ämnen som självbild, minne, föräldraskap, klass, trauman och det besvärliga i att vara allmänt missnöjd med sina omständigheter.

Jag gillar att ge Alice Munro en chans då och då, och jag kommer säkert att göra det igen, men ännu är jag inte helt såld.

MCDVIII Vårterminens första litterära salong på Sture bibliotek

MilesCity
Det finns inte ens affisch ännu, men här är information om vårens första litterära salong på Sture bibliotek. Och ja, det är jag som kommer att leda den, så kom! Det är bara en novell, så det blir stor utdelning – förhoppningsvis – för liten insats. Klicka på bilden för att förstora eller läs informationen här på biblioteket.se.

MCCCXV Kärlek, vänskap, hat

20131013-233351.jpg
Måndagen 19 oktober 2009, för ganska precis fyra år sedan, ägde en läsecirkelträff rum på Sture bibliotek. Temat för träffarna var noveller, vilket biblioteket fortfarande satsar lite extra på, och just den här kvällen handlade det om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Det kan ha varit AnnCharlotte jag ledde träffen tillsammans med, och jag vet att Jenny F var en av deltagarna.

Nu när Alice Munro är den i särklass mest efterfrågade författaren på biblioteken har vi förstås beställt extra exemplar av hennes böcker, men dels kan det dröja innan de dyker upp och dels kan vi just för närvarande knappast få för många, så jag bestämde mig för att skänka mitt pocketexemplar av Kärlek, vänskap, hat, som stått orört i ett skåp här hemma sedan hösten 2009.

Att döma av alla små strimlor av Post-it-lappar som stack upp ur den hade jag varit ytterst ambitiös inför träffen – det var då det, när Sturebibblan var nyöppnad och cirkelkonceptet nytt – och när jag tagit fram bokplasten i informationsdisken i eftermiddag började jag plocka ut dem. När jag bläddrade i boken hittade jag först mitt namn på insidan av frampärmen och klistrade för det med en av de smala, rosa lapparna. Sedan visade vidare bläddring att lapparna bara var toppen av isberget – på alla möjliga ställen i boken hade jag skrivit blyertsanteckningar i marginaler och andra tomma utrymmen, dragit streck, ritat stjärnor.

Då gav jag upp och tänkte om. Det skulle bli för jobbigt att återställa boken till utlåningsbart skick och det kändes också tråkigt att göra mig av med alla dokumenterade tankar, tolkningar och åsikter. Det jag i dag minns av läsningen är mina kritiska synpunkter, de detaljer jag inte förstod syftet med och uppfattade som krystade och påklistrade i de annars realistiska, vardagsnära berättelserna. En vacker dag kanske jag läser om den och tar del av min egen gamla läsning. Eller också kan jag låna ut den till någon som är nyfiken på hur den en gång lästes av en bibliotekarie vars omdömen avviker från Svenska Akademiens.

MCCCXII En Nobelpristagare jag läst!

20131010-132023.jpg
Både jag och kollegan Sandra småhoppade av förväntan i Faktarummet vid 12.56. Jag hade en liten högtalare i handen, men vi avråddes till vår besvikelse att koppla in den för att alla i lokalen skulle kunna höra Peter Englund avslöja årets pristagares namn. Så brukar vi göra på biblioteken, men vi får väl lov att ta seden dit vi kommer och Slussens bibliotek är ju inte som de andra. Men vi spekulerade, kanske med lite för höga röster, och Sandra hann gissa på Alice Munro innan vi hastade upp till kontoret och kopplade in högtalaren i en dator där. Vi och två till samlades runt skärmen. Sandra hade rätt! Vi jublade ikapp med journalisterna i SVT:s direktsändning. En författare man faktiskt läst (även om det inte är en av mina favoriter) och en novellist dessutom, vilket är sympatiskt.

Det är två timmar sedan nu. Kön har växt sig lång på samtliga Alice Munro-titlar inom Stockholms stadsbibliotek. Ett årligt fenomen.