MCDXXXVIII Alice Munro på svenska

1618626_10152019263273124_1964806292_n
Så det här var alltså Peter Englunds favorit bland Alice Munros noveller – ”Miles City, Montana”, som i sin svenska översättning hamnat i Nära hem, samlingen som innehåller noveller från flera av Alice Munros böcker. Vi satt några damer i blandade åldrar och diskuterade ”Miles City, Montana” i Sturebibblans soffhörna i kväll.

Jag skulle kunna skriva en lång och olidligt detaljerad bloggpost om vad jag tycker om Alice Munros massakrerade noveller i svensk översättning. Den novell jag läste senast, förutom kvällens novell, var ”Amundsen” ur Brinnande livet, där jag genom parallelläsning upptäckte att översättningsmissar låg bakom allt från onödig urvattning till logiska luckor, och i och med den upptäckten gick det upp ett ljus för mig. Samma översättare står för novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat, mitt första möte med Alice Munro, och jag förstår nu varför min läsning hakade upp sig oavbrutet, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde se hur den här novellförfattaren kunde vara så mångas favorit för sina omsorgsfullt valda formuleringars skull.

Nära hem har en annan översättare, som jag så här efter en mycket begränsad jämförelse tror är något bättre. I ”Miles City, Montana” hakade jag bara upp mig på några få meningar och ord, där jag hade föredragit andra lösningar. Den fria översättningen av en mening i början tycker jag är den stora missen. Så här beskriver berättarjaget en pojke hon kände när hon var liten: ”I had not liked him more often than I had liked him.” En otydlig mening som jag fick läsa några gånger innan jag fick till rätt betoning. I min översättning: ”Jag ogillade honom oftare än jag gillade honom.” I boken: ”Jag tyckte varken bra eller illa om honom.” I originalet finns det alltså både negativa och positiva känslor, men mest negativa. På svenska har det förvandlats till likgiltighet. Ett exempel på ett galet översatt enstaka ord är ”lemonade” som på svenska blivit ”sockerdricka”. Det handlar om en kanadensisk familj på 1960-talet, inte om familjen Svensson i Katthult.

Men jag la band på mig under kvällen. Den där märkligt översatta meningen om pojken tog jag upp, och så uppmanade jag till Munro-läsning på engelska hellre än svenska, om man kan och vill, just på grund av översättningsmissar, men annars lät jag det bero. Av de övriga hade fyra läst den på svenska och två på engelska, men det krävs ju att man tagit del av både och om man ska prata översättningskvalité.

Det var lätt att hitta en mängd teman och lager i den förhållandevis korta berättelsen, stora ämnen som självbild, minne, föräldraskap, klass, trauman och det besvärliga i att vara allmänt missnöjd med sina omständigheter.

Jag gillar att ge Alice Munro en chans då och då, och jag kommer säkert att göra det igen, men ännu är jag inte helt såld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s