Kategoriarkiv: Bild

MMCXXXII Scannern verkar fungera

Market Day

Scanningen på biblioteken, som besökarna kan göra gratis, har drabbats av ett märkligt fel på sista tiden. Tanken är att filerna, pdf eller jpg, skickas till en inknappad mailadress och kommer som bilagor, och det har funkat för det mesta, men ibland, helt slumpmässigt vad det verkar, har det istället kommit ett långt mail med siffror och bokstäver huller om buller och utan bilagor. Jag kan nu glädja stockholmarna med beskedet att felet tycks vara åtgärdat. I fredags genomfördes  en ”uppdatering i en säkerhetspatch” – nej, jag har ingen aning om vad det betyder och det förväntade sig säkert inte Tina på Volvo Information Technology att jag skulle, men jag blev ombedd att testscanna på Sturebibblan under eftermiddagen i dag, och då gick det som smort. När jag nu skulle scanna dokument efter dokument kunde jag ju passa på att välja något jag gillar, så jag la olika uppslag av den snygga serieboken Market Day av James Sturm på glaset. Bilden ovan är ett urklipp.

MMCXXXI Höstbestyr

I går var det dags för den årliga nedgrävningen av balkongträden bakom föräldrarnas koreanska gran. Det ena lilla trädet hade hunnit tappa alla blad, bara de svarta bären satt kvar, men jag sörjer förlusten av det rödbladiga trädet, perukbusken, som har synts genom fönstret här hemma. Hittills har jag inte tagit mig i kragen ett enda år och gjort vinterfint på balkongen när sommarväxterna gjort sitt. Är 2015 året då det ska ske? Spänningen är olidlig.

Historien om min TV-bänk fick för övrigt sitt slut strax före busknedgrävningen. För inte hjälpte det att be Myrorna hämta den, eftersom de genast upptäckte att ett hyllplan blivit urtaget, något jag inte ens reflekterat över, och därmed var möbeln inte komplett. Självklart ska de inte ta emot skräp, men jag tyckte skicket var klart acceptabelt, särskilt i förhållande till många andra begagnade möbler jag sett till försäljning, och jag ville verkligen inte slänga den. Så jag höll hoppet uppe och kontaktade i förrgår till Hela Människans secondhand-butik i Tumba och beskrev att hyllplan, sannolikt mer än ett, blivit borttagna. De svarade att de skulle ta emot bänken ändå. Så mamma och jag baxade upp pjäsen från källaren och körde den tillsammans med balkongväxterna till Tumba, och när vi kom fram och två män från butiken tittade på TV-bänken upptäckte de repor och såg skeptiska ut. Å nej, hann jag tänka, men de lastade hur som helst ur den. Så jag är av med den och kan bara hoppas att den på något sätt kommer till nytta.

Eftersom min långa erfarenhet säger att tiden alltid är otillräcklig när föräldrarna och jag ska ses utgick jag ifrån att det skulle bli stressigt att först få hjälp med TV-bänken, därefter gräva ner träden och sedan hinna tillbaka till stan till pilatespasset, men vi hade faktiskt förmått komma igång så pass tidigt på dagen att det till och med fanns tid för lunch. Det blev rostbiff med överbliven potatisgratäng och gelé som Ewa gjort på sina paradisäpplen. Ewa och hennes man Totte bor på Vikbolandet i Östergötland, som jag själv flyttade ifrån för en massa år sedan och föräldrarna flyttade ifrån för lite färre år sedan. Sedan flytten håller mamma och pappa kontakten med ett gäng jämnåriga vänner, alla med i församlingen som också vi var med i, och för någon vecka sedan var föräldrarna hemma hos Totte och Ewa.

Förutom gelén kom de hem med de här lådorna med äpplen, varav några hamnat hos mig.

Och så chokladbricka på maten. Kanelchokladen är från Jersey, höstpralinerna från Hotel Chocolat i Köpenhamn (ovanligt fin smak på alla tre!) och så vanliga hederliga goda Noblesse (enligt Marabou ”kanske världens tunnaste choklad”).

MMCXXX En onödigt lång historia om misslyckad chokladbollssmet

I förrgår hittade jag ett chokladbollsrecept från ICA där smöret skulle stå ett tag och småkoka och på så sätt ge chokladbollarna godare smak. Dessutom fick jag för mig att havregrynen kunde bli godare av att rostas. Så jag ställde smörkastrullen och havregrynspannan på spisen lagom länge och blandade sedan ihop allting enligt anvisningarna. Det blev havregrynsflak med brunglänsande soppa runtom. Hur skulle det där blöta smulet bli bollar? Omöjligt. Jag försökte rädda anrättningen genom att med stavmixer förvandla flaken till pulver, en hyfsat fungerande men tidskrävande – och högljudd – metod när klockan närmade sig midnatt. Det hela hade behövt hällas över i en riktig mixer för att det skulle bli någon vidare effekt. Nä, in med smeten i kylen över natten.

I går hade jag fortfarande en skål med smul, som blivit stenhårt smul. Vad göra? Jag bröt med våld upp det i ett slags brunt müsli, som jag hoppades skulle bli formbart om jag rörde i mer smör, rumsvarmt den här gången, som det är i fungerande chokladbollsrecept. Smör är gott, visserligen, men skulle inte smeten få lite mjäkig chokladsmak? Kakaon var slut, men innan jag la till det extra smöret blandade jag det med Whittards drickchokladpulver till en brun kräm.

Och tro det eller ej – det blev chokladbollssmet! Hälften av bollarna fick pärlsocker, hälften lakritsströssel i pärlsockerskepnad, fast brunt. De blev klara lagom tills kvällens fem gäster dök upp.

MMCXXVII Dyrt slarv med en tekopp

På söndagskvällen 23 augusti satt jag på balkongen och skrev på min lilla fyra år gamla MacBook Air och drack te. Datorn har använts flitigt i princip varenda dag, på bordet, i soffan, i sängen, den har forslats runt i fodral eller löst i väskan på kortare turer genom stan och klarat ett otal tåg- och flygresor över världen. Och så sitter jag hemma på Kungsholmen och spiller te på den.

Jag vände den snabbt uppochner, stängde av den, torkade den så ordentligt jag kunde och slog på den igen. Jodå, den betedde sig som vanligt. Skönt! Sedan började jag skriva och märkte att alla tangenter inte reagerade.

När jag började kolla upp råd och tips vid spillolyckor var den första regeln att absolut inte slå på datorn igen förrän det gått ett par dygn, då datorn gärna ska stå med tangentbordet pekande neråt mot ett galler som tillåter luften att komma åt. För säkerhets skull stängde jag av den och ordnade en sådan plats åt den över natten, men den visade trots allt inga andra symtom än det där med tangentbordet.

För att kunna skriva lånade jag hem ett tangentbord från jobbet några dagar, sedan lät jag det inträffade bli en knuff i riktning mot en uppgradering. Jag hade ju funderat på det ett tag, min stackars dator hade länge kämpat med för litet utrymme för allt jag ville spara på den, så jag slog till på en ny, till utseendet precis likadan. Jag hittade en variant med räntefri avbetalning på tio månader, annars hade jag inte fixat det.

Men varför även ha en obrukbar prima dator stående hemma? Det skulle bli dyrt som stryk att laga den, men efter att ha gjort en kopia av datorns innehåll och stoppat in den i den nya datorn lämnade jag ändå in min gamla trotjänare, fick tillbaka den någon vecka senare och tog itu med att rapportera det hela till försäkringsbolaget ganska nyligen. Jag var inte alls säker på hur de skulle se på en skada på en fyra år gammal dator som har förlorat bra mycket i värde sedan den köptes – det är ingen jätteskillnad mellan priset på ett tangentbordsbyte och en begagnad MacBook Air från 2011 – men i dag fick jag beskedet att jag i alla fall får halva lagningskostnaden tillbaka, resten utgör självrisken.

Och det var ju oerhört mycket bättre än inget. Teet jag satt och drack den där ödesdigra kvällen var Mademoiselle av märket Theodor, det finfina svarta teet med lavendel och bergamott som jag drack på, och köpte med mig hem från, tesalongen Picorette i Granville i somras. Det har stått orört sedan olyckan, men i kväll firar jag med en kopp framför Pang i bygget, som sänds nu igen, den här gången på Sjuan.

Som pricken över i satte jag i mig de halvor som blev över sedan föräldrarna och jag hade en liten pralinprovning. I Göteborg häromsistens sprang jag nämligen på Flickorna Kanolds café med pralinförsäljning, ett märke jag blev förtjust i efter att ha hittat dem på Chokladfestivalen på Nordiska Museet ett par år i rad. Jag köpte två av varje av en variant med getost och honung, en med saltlakrits och den saltsöta, tryffelfyllda Göteborgspralinen.

MMCXXV Lugna arbetsdagar – de finns, faktiskt

Framsida_Krogar_i_StockholmEfter långa arbetsdagar med obönhörliga deadlines är det guld värt med en kortare dag, då saker förstås behöver bli gjorda, men inget stort projekt behöver bli klart. Jag ägnade därför lite extra lång tid åt en post i Stockholmskällan om en bok från 1970, Krogar i Stockholm, som tillhör min favoritkategori i sammanhanget, nämligen böcker som är så enormt samtida att de snabbt blir enormt nostalgiska, och så en lite extra långsam lunch, då jag var inbegripen i ett samtal kring bordet om katters vän- och fiendskap och pratade tillagning av champinjoner med en av husets två ljudtekniker.

MMCXXIV Vi ses igen och pratar om den mystiska Herr Kader

När jag läste Novellix-novellen Herr Kadar av Håkan Nesser första gången tyckte jag att historien var ganska tunn, men valde ändå att lägga en uppsättning Herr Kadar-exemplar i goodie bagsen till förra terminens deltagare i ”Lär dig leda läsecirklar”-kursen, med planen att kunna använda novellen som cirkelbok under en återträff. Detta skedde i kväll.

Fem av åtta kursdeltagare kom, så med Annika och mig var vi sju vid bordet i styrelserummet, där vi fikade och, åtminstone någon halvtimme, pratade om novellen. Bara när jag pratade lite i förhand med Annika, under tiden jag hade pass i informationsdisken på barnavdelningen, kom detaljer, ledtrådar och nya dimensioner hos berättelsen fram – så blir det alltid under förhandsprat med kollegan när man är två som ska leda en cirkel, de samtalen kan vara mina favoritboksamtal – och när vi väl satte igång diskussionen runt bordet blev jag positivt överraskad av de tolkningar som kom fram. Vi spekulerade friskt – vem visste vad, är novellens berättare pålitliga, var det i själva verket så här? – och skruvade till våra analyser så att Håkan Nesser förmodligen hade skakat på huvudet emellanåt.

Alla närvarande utom jag var på Sigtuna Litteraturfestival i somras, så samtalet kom snart in på det, och på Augustprisnomineringarna, där jag å andra sidan var ganska insatt och kunde bidra. En fröjd att få sitta och prata böcker i största allmänhet.

Och under den kommande kursomgången är det jag och Helena som håller i trådarna. Plats finns för fler!

MMCXXIII Augustpriset Live

Det dök upp en specialinbjudan till Stockholms stadsbiblioteks personal till kvällens Augustprisevenemang i Kulturhuset och jag var inte sen att haka på. Några timmar efter att årets nominerade titlar avslöjats arrangerades alltså ”Augustpriset Live”, med sändning i Expressens TV-kanal och förmodligen på Augustprisets sajt och kanske någon annanstans.

Upplägget såg riktigt proffsigt ut, med Daniel Sjölin som programledare vid författarpanelen som byttes ut flera gånger tills alla närvarande författare varit med i samtalen. Bara några få av de nominerade böckernas författare saknades. Under panelbytena intervjuade Parisa Amiri bokbloggare och andra vid ett mingelbord i en annan del av lokalen, som på skärmen framme vid scenen – alltså det som tittare på distans kunde se – mycket väl kunde uppfattas som tre gånger så stor, med klippen mellan scen och mingelmiljö, och även lite stockholmsk citytrafik förbiblänkande i glasväggarna ut mot Sergels torg.

Jag har inte hunnit läsa en enda av de nominerade böckerna, det närmaste jag kommer är Stina Stoors novellsamling, som jag läst en novell ur. Men först på tur (när jag betat av min gigantiska hög här hemma alternativt tröttnar på den och sticker in något nytt) är definitivt Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Alla nominerade titlar hittas här.

MMCXXII Jobbsöndag

En jobbsöndag är till ända. Den började med en timme och en kvart i Korskyrkans kök före gudstjänsten för smörgåsberedning (och provsmakning av den brödsort som hade mest nybakad konsistens) …

… och enkelt blomsterarrangemang till altarbordet.

Själva gudstjänsten kunde jag inte vara med på, utan var tvungen att ta mig vidare till Sturebibblan och underjorden. På lunchen en kort utevistelse i de närmaste kvarteren, Grev Turegatan, Humlegårdsgatan, Östermalmstorg.

Och, naturligtvis, extra lyxigt helgfika i arbetsrummet.

MMCXXI Stockholm Stompers

Någon som trodde att jag nöjde mig med ungersk violin- och celloduo i musikväg i fredags? Nej då, samma kväll fanns Sofia, Mireia och jag i den galna trängseln på Stampen och hörde Stockholm Stompers, ett slags högljudd och underhållande korsning mellan klezmer och Aristocats och den enda punkt i jazzfestivalprogrammet jag hade chans att ta del av i år.

Här ett 30 sekunders smakprov.

MMCXX Satt i Guldfoajén, åt getost och pratade om sopor i väntan på ungersk stråkmusik

I går var alltså mamma och jag på lunchkonsert i Guldfoajén på Operan. Det vegetariska alternativet till lax var ett berg av getost och de gula skivorna som serverades till måste ha varit syrade betor (var nämligen nyss inne på Operans sida om pausservering och såg alternativet getost med syrade betor i menyn). Rätten såg lite udda ut bredvid laxtallrikarna vid de övriga platserna vid bordet, en smulig, vit hög. ”Vad mycket blomkål!” sa mamma. ”Nä, det måste vara ricotta”, sa jag och smakade. ”Nej, feta är det.” Åt mer. ”Nej, getost är det!” Så mycket getost har jag aldrig tidigare ätit på en gång.

Zoltán Kodálys experimentella duo för violin och cello från 1914 hade inslag som påminde mig om traditionell kinesisk musik och vissa bitar som hade kunnat ackompanjera river dance, associationer som kanske bara dök upp i just mitt huvud, men något måste man hänga upp musik på när den är inte är uppbyggd efter vanliga regler utan härjar fritt upp och ner och hit och dit, tyst eller kraftfullt, snabbt eller långsamt. Slår man för övrigt upp Zoltán Kodály på engelskspråkiga Wikipedia kommer just duo för violin och cello upp som lyssningsprov.

Själva lunchdelen var 45 minuter lång innan den korta konserten började och mamma passade på att berätta om sitt möte med sophämtaren tidigare under dagen. När hon tittade ut såg det ut som att soporna som tömdes från de båda soptunnorna utanför mammas och pappas hus hamnade på ett och samma ställe i sopbilen, trots att den ena tunnan är för vanligt skräp och den andra för kompost. Sopbilen körde vidare och när den vänt i slutet av gatan vinkade hon för att stoppa den så att hon kunde prata med föraren. Han tog frågan på stort allvar och erbjöd en komplett lektion. Först förklarade han att sopbilen har olika fack för olika sorters avfall. Sedan sa han att hon skulle hoppa upp i förarhytten, där han visade hur tömningen, som sköts med en arm som lyfter upp tunnorna, syns på en skärm och att alltihop styrs med en joystick. Därmed råder ingen tvekan om att sorteringen tas omhand på rätt sätt, åtminstone så långt som till sopbilen. (Visst var det ungefär så här det gick till, mamma? Jag har nu också läst vidare på Hylte kommuns pedagogiska sopbilssida.)