I förrgår hittade jag ett chokladbollsrecept från ICA där smöret skulle stå ett tag och småkoka och på så sätt ge chokladbollarna godare smak. Dessutom fick jag för mig att havregrynen kunde bli godare av att rostas. Så jag ställde smörkastrullen och havregrynspannan på spisen lagom länge och blandade sedan ihop allting enligt anvisningarna. Det blev havregrynsflak med brunglänsande soppa runtom. Hur skulle det där blöta smulet bli bollar? Omöjligt. Jag försökte rädda anrättningen genom att med stavmixer förvandla flaken till pulver, en hyfsat fungerande men tidskrävande – och högljudd – metod när klockan närmade sig midnatt. Det hela hade behövt hällas över i en riktig mixer för att det skulle bli någon vidare effekt. Nä, in med smeten i kylen över natten.

I går hade jag fortfarande en skål med smul, som blivit stenhårt smul. Vad göra? Jag bröt med våld upp det i ett slags brunt müsli, som jag hoppades skulle bli formbart om jag rörde i mer smör, rumsvarmt den här gången, som det är i fungerande chokladbollsrecept. Smör är gott, visserligen, men skulle inte smeten få lite mjäkig chokladsmak? Kakaon var slut, men innan jag la till det extra smöret blandade jag det med Whittards drickchokladpulver till en brun kräm.

Och tro det eller ej – det blev chokladbollssmet! Hälften av bollarna fick pärlsocker, hälften lakritsströssel i pärlsockerskepnad, fast brunt. De blev klara lagom tills kvällens fem gäster dök upp.