På söndagskvällen 23 augusti satt jag på balkongen och skrev på min lilla fyra år gamla MacBook Air och drack te. Datorn har använts flitigt i princip varenda dag, på bordet, i soffan, i sängen, den har forslats runt i fodral eller löst i väskan på kortare turer genom stan och klarat ett otal tåg- och flygresor över världen. Och så sitter jag hemma på Kungsholmen och spiller te på den.

Jag vände den snabbt uppochner, stängde av den, torkade den så ordentligt jag kunde och slog på den igen. Jodå, den betedde sig som vanligt. Skönt! Sedan började jag skriva och märkte att alla tangenter inte reagerade.

När jag började kolla upp råd och tips vid spillolyckor var den första regeln att absolut inte slå på datorn igen förrän det gått ett par dygn, då datorn gärna ska stå med tangentbordet pekande neråt mot ett galler som tillåter luften att komma åt. För säkerhets skull stängde jag av den och ordnade en sådan plats åt den över natten, men den visade trots allt inga andra symtom än det där med tangentbordet.

För att kunna skriva lånade jag hem ett tangentbord från jobbet några dagar, sedan lät jag det inträffade bli en knuff i riktning mot en uppgradering. Jag hade ju funderat på det ett tag, min stackars dator hade länge kämpat med för litet utrymme för allt jag ville spara på den, så jag slog till på en ny, till utseendet precis likadan. Jag hittade en variant med räntefri avbetalning på tio månader, annars hade jag inte fixat det.

Men varför även ha en obrukbar prima dator stående hemma? Det skulle bli dyrt som stryk att laga den, men efter att ha gjort en kopia av datorns innehåll och stoppat in den i den nya datorn lämnade jag ändå in min gamla trotjänare, fick tillbaka den någon vecka senare och tog itu med att rapportera det hela till försäkringsbolaget ganska nyligen. Jag var inte alls säker på hur de skulle se på en skada på en fyra år gammal dator som har förlorat bra mycket i värde sedan den köptes – det är ingen jätteskillnad mellan priset på ett tangentbordsbyte och en begagnad MacBook Air från 2011 – men i dag fick jag beskedet att jag i alla fall får halva lagningskostnaden tillbaka, resten utgör självrisken.

Och det var ju oerhört mycket bättre än inget. Teet jag satt och drack den där ödesdigra kvällen var Mademoiselle av märket Theodor, det finfina svarta teet med lavendel och bergamott som jag drack på, och köpte med mig hem från, tesalongen Picorette i Granville i somras. Det har stått orört sedan olyckan, men i kväll firar jag med en kopp framför Pang i bygget, som sänds nu igen, den här gången på Sjuan.

Som pricken över i satte jag i mig de halvor som blev över sedan föräldrarna och jag hade en liten pralinprovning. I Göteborg häromsistens sprang jag nämligen på Flickorna Kanolds café med pralinförsäljning, ett märke jag blev förtjust i efter att ha hittat dem på Chokladfestivalen på Nordiska Museet ett par år i rad. Jag köpte två av varje av en variant med getost och honung, en med saltlakrits och den saltsöta, tryffelfyllda Göteborgspralinen.