Kategoriarkiv: Bild

MMCXLIII Varför kan det inte bara funka?

Screen Shot 2015-11-06 at 22.18.28 PM

Man kan ju inte lyckas jämt. Publikmässigt var kvällen en succé, kollegan Cecilia, som hjälpte till med det praktiska under föredraget om Vasastans historia, räknade till 78 personer i programhörnan på Stadsbibblans entréplan – att programmet kom med på DN:s På stan-sida hjälpte säkert – men ljudet från mikrofonen strulade och datorn som är kopplad till programhörnans skärm vägrade både att visa Stockholmskällans kartjämförelsefunktion och en stumfilm som jag hade tänkt avsluta föredraget med. Lenas recension lydde att Östermalmsföredraget för några veckor sedan verkade mer förberett. Ja, det hade hon rätt i, det la jag nog totalt två och en halv dag på, medan Vasastansföredraget fick en och en halv … Flera personer kom i alla fall fram och ställde frågor och kommenterade saker och ting efteråt och jag kunde glädja mig åt att den dumma datorn – som kvällens ljudtekniker hastigt och lustigt bytte ut mot en annan vars uppkoppling plötsligt dog varpå vi bytte tillbaka – gick med på att visa det zoombara fotot föreställande Odenplan 1902. Det fick bli själva avrundningen på föredraget, och när jag zoomade in med kommentaren att det nästan gick att läsa vad det stod på reklampelaren hörde jag ett par åhörare läsa halvhögt från reklamaffischerna. Det var ett uppmuntrande tecken på att de trots allt fortfarande var vakna.

MMCXLII Indiskt och polishistoria

Förra – som också var första – gången jag gick på en föreläsning i serien Onsdagshistorier på Stadsarkivet, i april, sa en av mina ex-kolleger bakom disken att jag får säga till i förväg nästa gång så att vi kan passa på att äta lunch. Det gjorde jag, inför i dag, så i lagom god tid före föreläsningen träffade jag Faktarumskollegerna Annika, Maria och Klas över lunch på Saffran, en indisk restaurang som jag passerar oavbrutet men aldrig hade testat. Förutom den goda maten uppskattade jag utsikten mot en grönskande gård, som man inte anar över huvud taget när man bara passerar kvarteret ute på trottoaren. (Den dåliga svenskan på hemsidan ser jag nästan som ett plus, en skön no-nonsense-inställning. Och så är det inte ofta jag tycker.)

Jag blev lite uppdaterad angående Stadsmuseets renovering och hade allmänt trevligt i det lilla gäng jag lärde känna där, och som jag i och med jobbet med Stockholmskällan fortfarande har kontakt med, om än i liten skala. På väg från restaurangen tog vi en spännande hiss i berget från Kungsholmsgatan upp till Stadsarkivets entréplan uppe på Kungsklippan – om jag såg rätt i hissen finns det sju källarvåningar – och när jag kom fram till rummet där föreläsningen skulle vara var det redan fullt. Men det fanns uppfällbara pallar att ta till, så jag hittade ett litet utrymme för en pall och det fylldes snart på bakåt i rummet. Strax innan föreläsningen skulle börja hörde jag en man bakom mig säga till personen bredvid att han skulle på något liknande på Stadsbiblioteket i morgon. Jag valde att inte vända mig om och hälsa honom välkommen till föredraget om Vasastans historia som knappt är påbörjat. Min sista-minuten-livsstil är just nu dragen till sin allra yttersta spets. Tror jag. Fast vem vet.

Själva Onsdagshistorien handlade om Stockholmspolisen genom tiderna. Vi fick en översiktlig genomgång av den komplicerade polisorganisationen från 1700-talet och framåt och några exempel på kriminalfall av det humoristiska slaget. Det var en bra och pedagogisk liten föreläsning, och jag hade själv också valt att lätta upp den historiska redogörelsen med några underhållande russin ur kakan, men det var samtidigt en kavalkad av det slags efterkonstruktioner som jag blir mer och mer allergisk mot. Jo, det kan kanske låta som en lustig historia att några ynglingar ”i af starka drycker öfverlastat tillstånd” sommaren 1914 bestämmer sig för att bada i Magelungen och en av dem – den som ordentligt tagit av sig rock och hatt – drunknar, på grund av kramp, tror man, med tanke på att kroppen återfinns i ”en kramaktig ställning”. Hade man sagt att det i somras var några fulla killar som hoppade i Magelungen, varav killen som lämnat sin jacka på stranden drunknade – precis samma sak, inte lika kul. (På Stockholmskällan kan man läsa historien och avgöra själv.)

Ett extra plus i kanten får Saffran för att de paketerade min överblivna mat med extra ris. Den fick stå i kylen i Stadsarkivets kök under föreläsningen, Annika gjorde mig tjänsten att sätta in den där, och när jag skulle få tillbaka den efteråt fick jag också en snabb tur backstage. Nu var inte själva köket det mest spännande, där har jag varit ganska många gånger i samband med möten, men själva arbetsplatserna hade jag inte sett. Den som vill ge mig något kul i födelsedagspresent eller så – bjud in mig till jobbet och visa ditt skrivbord/dina verktyg/ditt klassrum/ditt labb! Bakom kulisserna är alltid ett spännande ställe.

MMCXXXIX Sardin, Cantina Real, Strandvägen 1

Det var ingen medveten plan att lönen som kom i måndags skulle partajas upp redan första veckan, men ibland flockas utemiddagarna med vänner i kalendern.

Häromsistens hörde AnnCharlotte av sig, föräldraledig sedan kanske ett och ett halvt år. Hon ville gärna träffa mig och Salomon och prata om hur vi ska jobba på och med Sturebibblan framöver och det gick ovanligt snabbt och lätt att hitta både ett datum att ses och en plats att ses på. Så i tisdags kväll satt vi och tryckte i oss tapas på Sardin – servitrisen gjorde klart att vi hade beställt tillräckligt många rätter för att bli mätta och försvann från bordet innan vi funderat klart på eventuella tillbehör som bröd eller oliver. Mätta blev vi och vi pratade så mycket och länge att samma servitris en stund senare uttryckligen sa – fast med ett leende – att nu fick betänketiden angående dessert minsann vara slut. Det var otroligt kul att ses. Vilken förmån att få ha så genomtrevliga kolleger.

Dagen efter sågs Jenny H, Jenny F, Mireia, Sofia och jag efter att under lång, lång tid förhandlat om datum. Det blev Cantina Real, nära Bergsunds strand, där servitrisen istället tyckte att vi beställde lite snålt, rekommendationen är två eller tre rätter per person. Men vi blev nöjda i slutänden, beställde både egna rätter och saker att dela från den latinamerikanskt inspirerade menyn. Ett färgstarkt och trivsamt ställe, nytt för mig. Snart åker Mireia till Costa Rica på någon månad, så det var roligt att hinna ses.

Slutligen blev det Strandvägen 1 och ”Sköna söndag” i kväll. Eftersom lokalen är uppdelad så att man kan sitta i närheten av bandet som spelar på söndagskvällarna eller vara ganska avskärmad ifrån det i en annan del av restaurangen hade jag mailat och särskilt bett om ett bord nära musiken. Jag var först på plats av alla i sällskapet och när jag sa mitt namn fick jag av någon anledning ändå veta att ”ni får två alternativ, vi har livemusik här i kväll …” ”Det är därför vi är här!” sa jag och blev genast ledd till ett bord mitt framför bandet, vi kunde omöjligt sitta närmare. Vi var fem personer som faktiskt kunde prata med varandra mellan de två seten, eftersom den musik som slogs på i högtalarna då för en gångs skull höll en måttlig nivå, många pluspoäng på det. Under tiden JB Quartet och kvällens gäst Thyra spelade blev man halvdöv, men det var det värt! På ”Sköna söndag” kan man räkna med bra låtar och bra sväng.

MMCXXXVIII Winter forest

Screen Shot 2015-11-01 at 17.02.43 PM

(Nu har jag lovat att skriva om ”pyssel och annat inför julen”, så det är lika bra att sätta igång, det är ju trots allt november, den första julmånaden för somliga, den fjärde för mig. Inläggen kommer att taggas ”Inför julen”.)

När jag träffade svägerskan i förrgår påminde hon om att vi i julas kom överens om ett julklappsinslagningstema för julen 2015, nämligen ”winter forest” (fråga mig inte varför vi tog det på engelska). Det var bara en tidsfråga innan den här jul- och julklappstokiga familjen skulle ta steget. En bildgoogling på orden ger vackra vyer som ovan (jag tror visserligen att en är en mindre stämningsfull krigsscen), men tolkningen kan göras ganska bred, har vi sagt. Jag tänker:

– snöflingor, snöflingsmönster
– glitter
– barr
– träd-, gren- och trämönster
– stenar
– mossa
– skidor, kälkar
– skogsdjur

Skaffa julklappspapper med rätt sorts bilder, klippa silhuetter, klistra på äkta skogsmaterial? Återstår att se.

MMCXXXVII English Rose och Afternoon Tea

Den här dagen har präglats av Vasastans historia, som jag inte vet särskilt mycket om utan behöver studera från grunden inför torsdagens föredrag. För att hålla mig vaken sätter jag i mig kopp efter kopp med Whittard-te, växelvis English Rose och Afternoon Tea. Brorsan med fru var i London nyligen och jag hade beställt ett inköp av Afternoon Tea, men när de var i butiken och hörde av sig till mig för att fråga vad sorten hette kom jag inte ihåg det, jag mindes bara att det enligt bilden på hemsidan var rosblad i teet. De tittade då efter roste och hittade English Rose. Nej, det var inte det, svarade jag, men när jag nu hade fått nys om den sorten ville jag ha den också. Så i går, när vi sågs hos föräldrarna, fick jag båda sorterna, i pyramidpåsar, som önskat. Den som inte tycker om alltför parfymiga teer skulle nog tycka att rosteet är outhärdligt – jag älskar det. Och Afternoon Tea har – för mig – lagom stark bergamottsmak. Just nu experimenterar jag med en blandning av dem båda medan jag läser om Observatoriekullen och Vasastans tidigare akademiska kvarter.

MMCXXXV Ny utställning på Sturebibblan

”Det kommer nog inte så många”, trodde Britta Grassman när det var dags för hennes vernissage under Sturebibblans sista öppettimme, och det gjorde det väl inte i jämförelse med hur det har varit tidigare, fem eller sex vänner och bekanta till Britta dök upp den här gången, men den lilla tillställningen var ändå väldigt trivsam (om jag får säga det själv i min enkla roll som arrangör) och började på ett kul sätt. En fransk kvinna kom förbi och kommenterade målningarna och det visade sig att hon jobbade som konservator på Nationalmuseum. Hon och Britta började prata om olika typer av färg, bland annat äggoljetempera och dess olika beståndsdelar, och det hela ledde till ett samtal om da Vincis Nattvarden, där färgen tydligen inte är av rätt sort för att hålla sig fast på underlaget, vilket gör målningen svår att hålla i gott skick. ”Inte ens en mästare lyckas varje gång”, sa konservatorn.

Som vanligt stod biblioteket för enkla förfriskningar. Ciderflaskan hade blivit över från något tidigare tillfälle, de salta pinnarna likaså, Ramlösan kompletterade jag med, rosorna köpte jag till mig själv för en billig peng nere på T-Jarlen och lät stå framme under kvällen och chokladen kom ur två olika paket som låg inne i arbetsrummet. Det ena hade en besökare gett till min kollega Ludmila häromveckan. Bibliotekets två PressDisplay-skärmar, där man kan läsa tidningar från hela världen, har numera skärmsläckare och besökaren trodde att de var trasiga. ”Nej då, det är bara att röra musen lite så kommer de igång”, sa Ludmila, men han trodde henne inte av någon anledning, så hon följde med och visade. Att detta funkade tyckte besökaren var så mirakulöst att han senare kom tillbaka med choklad. Den andra chokladkakan kom från Situation Sthlm-försäljaren som står posterad i tunnelbanegången nedanför bibblan under kvällarna, för att ”han är trött på all choklad han får”, som det stod på post-it-lappen skriven av vilken kollega det nu var som tog emot den.

Britta Grassmans målningar pryder Sture bibliotek till 22 november.

MMCXXXIV Kafé Orion vid Odenplan

kafeorionUndrar hur länge Kafé Orion har legat på Norrtullsgatan 10, antingen är det nytt eller också har jag bara missat det. Det blev en tidig lunch med kollegan Salomon där i går, så tidig att vi fick välja mackor och annat från frukostmenyn. Stället satsar främst på kaffe, som jag inte dricker i någon större utsträckning, men det var lätt att uppskatta Lower East Side-stämningen hos miljön och klientelet – Mac-användarna, lattemorsan, den tilltufsade äldre mannen som kom in för att äta sina två på förhand beställda kokta ägg.

MMCXXXIII Adjö Kungsgatan, det var ett trevligt år

FullSizeRender-2

Tänk att årets Stockholm läser-satsning är över, i alla fall på så sätt att det sista biblioteksevenemanget kring Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan har ägt rum. I söndags inföll Uppsala-Ericas årliga stockholmsbesök, och jag hade föreslagit den dagen just för att finalevenemanget skulle gå av stapeln då, nämligen visning av filmversionen av romanen i rotundan på Stadsbiblioteket. Så mellan gudstjänst i Korskyrkan (som jag pratat en massa om och Erica inte tidigare varit i) och parkpromenad satt vi bland alla andra tanter framför duken där den svartvita filmen från 1943 visades. Programmet presenterades av Helena – det kändes fel att se Helena på scenen och själv sitta i publiken, som att jag borde greppa en mikrofon och göra min del av jobbet – och innan filmen sattes igång höll Mikaela Kindblom, som skrivit boken Våra drömmars stad – Stockholm i filmen, en kort presentation. Efter att ha läst recensioner av filmen som varit mestadels negativa och haft invändningar mot hur filmen blivit en tråkig moralkaka i förhållande till boken gillade jag att höra ett annat perspektiv från Mikaela Kindblom, nämligen att det visserligen handlar om unga kvinnor som hamnat snett och som – åtminstone de flesta – råkar illa ut, men framför allt är det en berättelse om empati.

Filmen Kungsgatan finns på dvd, Stockholms stadsbibliotek har ett antal exemplar att låna ut alldeles gratis, och ändå – smälls det upp en duk på bibblan och samma film visas där drar det full rotunda. Vi människor älskar tydligen att se film med en stor grupp främlingar.