Kategoriarkiv: Bild

Medan staden sover – Söders ligister 1950

Jag hann precis se ”Medan staden sover” från 1950 innan den togs bort från SVT Play (för ögonblicket ligger den på SF Anytime). Det var mest Stockholmsmiljöerna som väckte mitt intresse, men det går inte att se en film om ungdomar på glid för 75 år sedan och inte jämföra med i dag. Här skildras den gränslösa ledaren som lockar, hotar och hånar till sig kompisarnas medgörlighet. Den unga kvinnan som står honom bi, men ändå inte vill göra avkall på sin rättskänsla. Ungdomarnas pappor som ger upp och gormar. Deras mammor som ger upp och gråter. Förövarnas kamp med sina känslor när brottet de begår blir grövre än de tänkt sig.

Klart att tugget är något in i bängen daterat, men vill man se det tidlösa så kan man, både det nattsvarta och det hoppfulla. 2025 (snart 2026) rapporterar media framför allt om de unga kriminella män som uppvisar bottenlös råhet, med eller utan förstärkning av kemiska preparat, varpå de i rätten nekar till brott, genomgående. I filmen skildras även de ligister (tidens nyord) som chockeras, ångrar sig, backar och vet att en bättre framtid hägrar om de sköter sig. Inte har sådana ryggmärgsreaktioner dött ut? Nej, det har de inte.

Per Anders Fogelström står för manus, tillsammans med regissör Lars-Eric Kjellgren. Recensenterna tyckte mycket om Sven-Eric Gable, som den obehagliga gängledaren. Barbro Hiort af Ornäs spelar en skrupelfri brud som är ”dyr i drift”, skor sig i de hårda grabbarnas sällskap och saknar varje likhet med den enda roll jag förknippar henne med, nämligen den som Stig-Helmers mamma. Mer om filmens skådespelare, tillblivelse och mottagande går att läsa i Svensk Filmdatabas, där man dock ska gå in kisande om man ännu inte sett den film man vill läsa om, eftersom handlingen i allmänhet spoilas på de första raderna.

Klippen ur samtidens recensioner är ofta det mest intressanta stoffet i Svensk Filmdatabas, som jag konstaterat tidigare. Här några rader om ”Medan staden sover” av Carl Björkman i DN: ”Det är en film som verkligen intresserar sig för ungdomen, för dess oro, för dess svårigheter att inordna sig, för detta att det hela tiden rör sig om pojkar som inte vet var dom ska vara, vad dom ska göra av livet.”

(Måste nämna att jag äter en Guldnougat från Cloetta medan jag skriver detta. Jag vattnade blommor hos SB i dag och hittade den där, som blomvattnargåva. Ungdomarna från arbetarfamiljer på 1950-talets Södermalm kunde nog ha köpt en Guldnougat i närmsta tjorre, om de hade råd. Jag antar att den var klassisk redan då. Den föddes 1913.)

Morotskaka och en norrbottnings livshistoria

Att gå på gudstjänst i dag kändes som en återkomst till Korskyrkan, men när jag tänker efter var jag ju där förra söndagen som vanligt, fjärde advent. Det har bara varit en Örebro-jul emellan. När jag och en ganska ny vän i församlingen stod i fikakön och pratade efteråt lutade sig den äldre mannen bakom oss fram och sa att han gärna ville bjuda oss på fikat, som för en gångs skull var hembakt, morotskaka med frosting. Festligt silverströssel också. Jag vet inte vem som hade bakat, men den personen räknade nog med att det skulle vara en begränsad mängd gudstjänstbesökare 28 december, vilket det också var.

Mannen i fråga har jag bara hälsat på en gång för länge sedan, och jag vet att han är pappa till en kille i församlingen som både är musiker och sköter ljudet vid mixerbordet emellanåt, ibland samtidigt, tro det eller ej. Jag vet att han jobbat som läkare, pappan, och minns att han stått på estraden en gång och berättat om när han själv drabbades av en svår sjukdom men blev mirakulöst frisk.

Vi blev fyra vid fikabordet och den äldre mannen gav oss ett sammandrag av sitt livs historia. Vi fick höra om smällkalla vintrar i Älvsbyn, om jordbruket han förväntades ta över, om studierna han hellre ville satsa på och hur han träffade sin sydkoreanska fru i Saudiarabien. De gifte sig i ett buddhistiskt tempel i Seoul, som traditionen bjöd, och därefter borgerligt i Sverige. Det var innan de lärde känna ett par som var med i Svenska kyrkan, fick upp ögonen för den kristna tron och slutligen fick en egen gudsrelation.

Som en röd tråd i hans liv fanns idrotten, fotboll och skidåkning. ”Alla ungdomar borde idrotta!” tyckte han. ”Sätt dem i idrottsföreningar! Och sätt inte invandrarungdomar för sig själva, alla ska vara med! Det är så man får vänner!” Jag – ointresserad av idrott som jag är, särskilt lagsport, men det sa jag inte – påpekade att jag känner lika starkt för läsning. För den som växer upp med god läskunnighet blir möjligheterna i livet så mycket större. Tänk om Sverige kunde lyssna på oss vid fikabordet! Vad många problem vi skulle lösa!

Nordisk svängig höstmiddag

I kväll bjöd jag på spenatsoppa och chokladpraliner och frågade Chat-GPT om ett lämpligt soundtrack. Jag bad om lågmäld soul och Chat-GPT svarade med en mycket uppmuntrande attityd (”Vilken fin stämning att skapa – lågmäld soulmusik under en höstmiddag låter både varmt och elegant.”), men föreslog ganska dystra bitar, så jag bad om mer sväng. Den gav mig då spellistan ”Nordisk svängig höstmiddag”, en märklig mix av smäktande ballader och pop, men vi lyssnade på den hela kvällen. Tack för sällskapet, JF!

Chokladen innehöll chili i oväntat hög koncentration. Överraskningarnas kväll. Vi åt: Apple Strudel (söt). Spicy Maple (sötstark). Mayan Fuel (stark). Från Hotel Chocolat.

Tack för att vi finns!

När jag jobbade som kommunikatör på Stadsbiblioteket och tog emot inhemska och (ännu fler) utländska studiebesökande grupper var jag överpriviligierad på området gåvor och godsaker till personalen. Och har man en tjänst med pass i disken händer det då och då att tacksamma besökare vill bjuda på något. Ägnar man dagarna åt bokinköp och katalogisering, långt från biblioteksgolvet, är man inte riktigt föremål för uppskattningspresenter, men delar man å andra sidan kontorslokaler med kundtjänsten har man en chans. I dag kom det en tårta från en nöjd låntagare!

Hoppfullt budskap

”Det här är något annat än predikan i katedralen!” viskade AE, som satt bredvid mig på gudstjänsten i Korskyrkan i förmiddags, och syftade på vårt besök i Manchester Cathedral för två veckor sedan. Det var på det stora hela en trivsam upplevelse, men predikan var dyster och handlade om tvivel och hur svårt det är att tro. Något slags tanke har man väl med ett sådant tema, i stil med att vi alla är bristfälliga människor som tampas med våra övertygelser, eller att alla ska känna sig inkluderade i kyrkans gemenskap oavsett var man står andligt sett, men var finns då hoppet för andligt törstande gudstjänstbesökare? Och hur rimmar predikans budskap med gudstjänstens böner och textläsning? Under kyrkteet efteråt beklagade jag mig – inför AE, på svenska, jag tordes förstås inte konfrontera någon – och undrade varför jag i högkyrkliga sammanhang i princip aldrig får höra ett entusiastiskt budskap om att Gud är mäktig! Och vill att vi kommer till honom!

Dagens predikan i Korskyrkan utgick ifrån församlingens vision: ”Vi drömmer om ett förvandlat Stockholm präglat av Guds rikes närvaro.” Guds rike står för fullkomlighet, frånvaro av ondska. En naiv dröm? En kaxig vision? Det kan man säga. Men Gud är mäktig och omständigheter föränderliga. Jag uppskattar att bli påmind om det från predikstolen. Eller Korskyrkans taniga lilla pelarbord.

Bild från YouTube-sändningen.

Distansfilmklubb: Notre-Dame återuppstår

För tre år sedan dammade jag orgeln i Korskyrkan under vår städdag och upptäckte att piporna, från jättesmå till jättestora, satt som lösa plåtstrutar och gick att dra loss. I kvällens Distansfilmklubbsprogram, dokumentären ”Notre-Dame återuppstår” från förra året, visades en hel rad aspekter av restaureringsarbetet efter den stora branden 2019, från den försiktiga hanteringen av fönstrens målade glas till fällandet av de ekar som med traditionella metoder förvandlades till nya takbjälkar, men var det något jag alls kunde relatera till var det arbetet med orgeln. Inte för att jag suttit i overall och bygghjälm och med ett verktyg förstorat eller förminskat orgelpipsmynningar för att få fram rätt ton, men jag kände i alla fall igen att det var orgelpipor de höll på med. Notre-Dames orgel är också lite större än Korskyrkans.

Det var mycket jag gillade med dokumentären, eller framför allt med själva restaureringen. Jag fick uppfattningen att man på två sätt vände katastrofen till något gott, dels genom att den grundliga genomgången av byggnaden gav antikvarier, eller vilken titel de nu kan ha haft, möjlighet att hitta spår efter bortglömd utsmyckning och andra detaljer från kyrkans 900-åriga historia, och dels genom att man tog tillfället i akt att göra kyrkan snyggare än någonsin. Rengöringen av stenytorna var fascinerande att se. Efter att sot torkats bort på ordinärt vis sprejades ytorna med flytande latex som sedan stelnade och gick att dra bort i stora sjok, där återstående smutspartiklar följde med.

Nu skulle man väldigt gärna vilja åka dit och se fönstren, pelarna, den tjusiga spiran och de fantasifulla vattenkastarna, medan allt glänser och glimmar.

Kulturfestivalfinal 2025 – Operan på Gustav Adolfs torg

Tro det eller ej – jag läste inte ens Kulturfestivalens program i år. Jag ledde mina tre stadsvandringar och såg i Operans nyhetsbrev att de i vanlig ordning skulle stå för festivalens final på Gustav Adolfs torg. Och även förra året, när jag ändå kastade ett öga på programmet, var det bara Operans kavalkad jag tog del av. Då har man i alla fall valt en programpunkt med pålitlig kvalitet.

JF och jag gick. Vi möttes i utrymmet bakom bänkarna – som man väl får slå sig ner på någon gång på morgonkvisten om man vill ha sittplats – och framför den uppbyggda svarta lådan, hög som ett torn, där ljudet sköttes och, skulle det visa sig, ett antal trumpetare stod på en övervåning, redo att klämma i i Triumfmarchen ur Aida. Det var alltså smala, raka fanfartrumpeter, så kallade Aidatrumpeter. Vi hade dem nästan över oss.

Både JF och jag gillar ett gott Earl Grey, vilket jag hade med mig i termos. Ett från NK. Jag kallade det ”Royal Premium Supreme”, eftersom jag hade glömt vad det hette, men nu vet jag – ”NK Earl Grey Majestic”. Vi är också båda svaga för NK Mint, men några sådana hade jag inte, däremot ett paket med sex praliner som jag nu ser hette ”Mint Chocolate Royale” från Hotel Chocolat i Manchester, som jag inte hade provat tidigare. Lite mer godis än de eleganta NK Mint, kanske. Inte alls tokiga.

Jag vet inte om det hade med den väl tilltagna volymen från scenen att göra, men jag uppfattade omgivningen som väldigt tyst. Ingen störande trafik eller annat buller, ingen konkurrerande musik någonstans ifrån, inga gastande förbipasserande och en allmänt andäktig publik. Och stor var den, förstås, i den lite svala men fina sommarkvällen.

Hela programmet:

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91)
Uvertyr till Trollflöjten
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
Duett ur Trollflöjten
Solister Vivianne Holmberg och Ola Eliasson
Kungliga Hovkapellet

W.A. Mozart
»Voi che sapete« ur Figaros bröllop Solist Johanna Rudström
Kungliga Hovkapellet

Giuseppe Verdi (1813-1901)
Triumfmarschen ur Aida
Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet

Britta Byström (1977-)
Ur Jordens hjärta
Kungliga Hovkapellet

Antonín Dvořák (1841-1904)
Uvertyren till Rusalka
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
Inledning med tre skogsandar ur Rusalka
Solister Vivianne Holmberg, Annie Fredriksson och Maria Sanner
Kungliga Hovkapellet

A. Dvořák
»Sången till månen« ur Rusalka
Solist Lauren Fagan
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini (1858-1924)
»Gira la cote« ur Turandot
Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet

Pjotr Tjajkovskij (1840-93)
Inledningen till Svansjön
Kungliga Hovkapellet

Giacomo Puccini
»Vogliateme bene – Vieni, vieni«, duett ur Madama Butterfly
Solister Oksana Nozatova och Milen Bozhkow
Kungliga Hovkapellet

Hej då igen då, Ramen Manga

23 december återöppnade ramenstället i ny regi och nu har de tydligen tagit farväl. Vad caféet här på hörnet hette när jag flyttade hit 2006 minns jag inte, men sedan kom Hilma Sofia, och så var det The Workshop. Kom ramenstället därnäst? Jag tror det. Och bävar återigen inför kommande näringsidkare i min omedelbara närhet (men hittills har alla varit helt okej).

Höstöppning på Dramaten 2025

AE och jag hade just lotsats av värdinnan till vårt lantligt gulliga rum en trappa upp i Ivy Guest House i Hawkshead i Lake District. Jag hade inte minutkoll på mejlen under resan, särskilt inte den dagen, som fram till ankomsten i den lilla byn hade bestått av brant och utmanande vandring, men råkade nu få syn på ett nyhetsbrev från Dramaten med inbjudan till dess ”Höstöppning”. Biljetterna var gratis, max två per person. Jag slog till, snabbt. Det fanns platser kvar uppe på tredje raden.

Den andra biljetten gick till JF, och när vi passerade kontrollen i entrén lite före ett i dag blev vi oförhappandes uppgraderade till finfina förstaradsplatser – återbud, kanske – varifrån vi fick höra i introduktionen på scenen att biljetterna tagit slut på någon timme under onsdagseftermiddagen för tio dagar sedan. Det förvånar mig inte. Vi kulturtanter är som gamar.

Under programmet presenterades höstens smörgåsbord av klassiskt och nytt, gästspel och barnteater. Med så generös inramning, festlig stämning, till och med oväntat finfina platser, hade man ju velat vara entusiastiskt mottaglig för precis allt, men nu har vi ju olika smak och intressen. Kavalkaden fungerade delvis som varnande konsumentupplysning. I den allra första programpunkten, ett kort parti ur ”Så tuktas en argbigga”, ingick ett skruvat, strippklubbsbetonat nummer som Shakespeare kanske hade älskat, vad vet jag, men som var lika delar pinsamt och djupt obehagligt. De följande inslagen var i alla fall inte stötande, de bara lockade olika mycket, och även om allt inte var för mig var det absolut tilltalande att ta del av små teaterstycken och presentationer av väldigt olika karaktär. Korta uppspelade avsnitt varierades med manusläsning och koreografiövningar till pjäser som är på repetitionsstadiet, eller inte ens har hunnit dit. Hela publiken var delaktig i övningen ”teckna en bokstav med en kroppsdel”. Koreografen på scenen tecknade ett Ö med armbågen. Jag tecknade ett S med örat, JF ett J med näsan.

Men det allra mest underhållande interaktiva inslaget var förstås raden av huvudbonader att prova. Så enkelt, så roligt. Vi tog selfies med den ena looken efter den andra och började köa till fikat så sent att bullarna hann ta slut. Visst, vi var på gratisevenemang, men lockas det med fika i inbjudan ska det finnas fika till alla. Det blev en post på minuskontot med viss tyngd. Men för att inte sluta i moll – här är ett par hattar till.