Distansfilmklubb: What Happened, Miss Simone?

Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.

I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.

L var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.

Aktualitet, mervärde och rena linjer

”Lag Sporrenstrand & Kjellberg har satsat på aktualitet, mervärde och rena linjer. Vi lyfter bibliotekariekompetensen och bibliotekets USP.”

Vi vet inte hur många konkurrenter vi har i Stockholmsbibliotekens skyltningstävling, men vi vet att vi åtminstone tävlar med ytterligare en skyltning i vårt eget hus, nämligen barn- och ungdomsavdelningens urgulliga tablå med läsande barnboksfigurer, varav en i en hemvirkad hängmatta.

På vuxenavdelningen har vi inget pynt utan radar upp litteratur aktuell i TV, radio, press och poddar. Kul för den som tittat på Babel eller lyssnat på Lundströms bokradio att hitta relaterade böcker och kul för den som ser en intressant bok att få tips på relaterade medieproduktioner. Är tanken. Vi får se vad domarna på bibliotekskansliet tycker. Nu har vi i alla fall skickat in bilder och motivering.

Filmcirkel: The Farewell

Glad nationaldag! Syrenerna blommar som galningar i Polishusparken …

… och jag hade nationaldagsmässigt filmgodis under kvällens filmcirkel med H, om ”The Farewell”. L och jag har distansfilmklubb, H och jag har haft bokcirkel på distans flera gånger, men har den här gången valt en film. Alltså filmcirkel. Men distansfilmklubb och filmcirkel genomförs på precis samma sätt, tittande samtidigt men på varsitt håll, digital diskussion efteråt.

Det fanns flera aspekter av ”The Farewell” som jag gillade, som den sorgliga men ändå tokroliga kulturkrocksintrigen – gamla farmor hemma i Kina är döende i cancer, men i linje med traditionen (hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte) skyddar familjen henne från den vetskapen, vilket den amerikanska sondottern Billi inte kan acceptera. Jag gillade också estetiken – själva fotot och färgerna – och den vardagsnära familjeskildringen. Och att den informella termen för farmor på mandarin är ”nai nai” (mormor heter ”lao lao”).

Däremot tyckte jag att de humoristiska scenerna blev lite krystade – det var som att se en multikulturell film som bara nästan lyckats hitta en form som tilltalar Hollywood-van publik – och jag har inget emot oväntat bisarra inslag, men även de var ibland lite för mycket. Mest bisarr och delvis humoristisk var den del av historien som handlade om brudparet. För att hela familjen, inklusive personer tillresta från USA, skulle ha möjlighet att tillsammans träffa nai nai en sista gång utan att hennes misstankar väcktes, passade man på att ställa till med bröllop för ett av hennes barnbarn och hans flickvän. Det möjligen ofrivilliga brudparet – graden av samtycke från deras sida var oklar, liksom bröllopets äkthet – erbjöd många möjligheter till knasiga situationer. Brudgummens våldsamma gråt i närbild var en av de alltför bisarra scenerna i min smak, men vid bröllopsfotograferingen i övergulliga studiomiljöer, med rosafluffiga hjärtan och upphängda molntussar, kom den stillsamma knasigheten mer till sin rätt.

Eftersom handlingen bygger på händelser i regissören och manusförfattaren Lulu Wangs egen familj är underrubriken ”Based on an actual lie”. Den gillar jag också.

Inspelning av smittsäkra gudstjänster

För ett par veckor sedan fick jag frågan om att vara mötesledare under en av Korskyrkans gudstjänster, vilket just nu innebär att stå framför en kamera och spela in en påa och en ava med vissa givna beståndsdelar, om vem det är som predikar, att man kan få förbön över telefon och några andra saker. Man gör det två och två, Anders blev min mötesledarkompis och gudstjänsten visas på Facebook under midsommarhelgen, men spelades in i dag. Efter att ha haft några sådana här inspelningstillfällen tycks pastor/inspelningsledare Jessica, pastor/tekniker Richard med flera engagerade ha arbetat fram en strikt och effektiv ordning, med flera korta predikningar på raken, flera påor och avor på raken och lovsångsinslagen inspelade vid något annat tillfälle, varpå det hela klipps ihop till ett antal gudstjänster, ungefär trekvart långa.

Anders och jag gjorde precis som planerat – ställde oss framför kameran, satte vårt bidrag på första försöket, klart. Precis som inspelningsledaren ville ha det. ”Planerat” är förresten att ta i, vi hade hörts kort på Messenger innan. Det kanske inte blev perfekt, men i sammanhanget var vi proffs.

Covidstatistik

Jag har aldrig tidigare följt dödsfallsstatistik i realtid, men den här grafen, över avlidna i covid-19 i Sverige, tittar jag på regelbundet. Hade jag börjat i mars hade jag väl gått under av den sorgliga verkligheten, men just nu pekar det i alla fall åt rätt håll.

Legionärerna – P.O. Enquists undersökning

Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.

Livesändningspremiär för Sporrenstrand & Thorburn

Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.