Nu, stockholmare, får ni läsa facklitteratur!

Det ni ser här är bibliotekets sätt att göra det bästa av saken.

Problem: Biblioteket har en ansträngd budget och den pott som gått till ”Nyhetshörnet” – kortlåneexemplar av nya, eftertraktade titlar – har dragits in.

Problem: Det finns en stark topplistetendens på biblioteken, alltså att alla vill läsa några få, nya titlar som det pratas och skrivs extra mycket om just nu, trots att vi har huset fullt av bra men mindre rampljusbelysta böcker. Intet ont i att vilja läsa de aktuella skönlitterära snackisarna, men reservationsköerna blir extrema.

Lösning: De allra flesta böckerna i Nyhetshörnet har varit skönlitteratur på svenska. En skylthylla för sådana finns uppe i Rotundan – med normallång lånetid – och utan exemplaren med kortlån har vi inte tillräckligt många böcker sammanlagt för att fylla både Rotundans nyhetshylla och Nyhetshörnet på entréplan, som formellt sett avvecklades när pengarna drogs in. Ny skönlitteratur lånas i en farlig fart. Alltså – i Nyhetshörnet ställer vi numera nya fackböcker! Inte läromedel och avhandlingar och inte heller näringstabeller och noter för nybörjare på blockflöjt, men sådant som är av lite mer allmänt intresse.

Nu återstår att se om vi kan lura på besökarna de här nyheterna i beståndet. Jag tror faktiskt det. I alla fall tror jag att det blir snabb cirkulation på de här exemplaren helt enkelt för att de syns och ser fräscha ut. Och så får låntagarna något att göra medan de väntar på att deras köplats nummer 258 ska ticka ner och de äntligen ska få vilken bok det nu är som toppar DN:s lista för stunden.

Distansfilmklubb: Det svåra livet

LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och allt det där finns med, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger upplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)

Höst är det, i alla fall

Jag tycker att jag hyfsat väl tog vara på 1:a september i år, firade in hösten. En delvis solig dag, men tillräckligt höstig för strumpbyxpremiär och medhavd varm choklad i termos att hälla i mig lite av mellan samtalen under förmiddagens kundtjänstpass. En skål ramen på Ki-Mama på Observatoriegatan därefter. Det är ingen vanlig höst, det är coronahöst, med alla risker och begränsningar det innebär, men man får ta den som den är.

En engelsk dag

Mitt personliga recept på en engelsk dag:

Läs senaste Waitrose & Partners Food (man måste vara medlem för att kunna läsa det digitala magasinet, men det är enkelt att bli, och lite av poängen också, det ska ju kännas exklusivt).

Drick te (förstås).

Bär plagg köpta i England (jag valde mina strumpor med rävmotiv).

Köp hem en god cheddar (det blev en från Ockelbo, men det går att tänka bort).

Se ”Återstoden av dagen”, med Anthony Hopkins och Emma Thompson som tjänstefolk i ett stately home (hemmagjord lakritsglass är inte obligatoriskt – och inte alls engelskt – men gott).

Svep, dra, knyt – voilà!

När jag köpte den här … koftan? tunikan? tygbiten? på Kilt i Christchurch på Nya Zeeland sa tjejen i butiken att jag kunde kolla klädmärkets YouTube-kanal och hitta tips på hur man knyter den. Nu har jag äntligen gjort det och kommit fram till ett intressant Robin Hood-aktigt sätt att bära den, inte ett av förslagen i filmen, men ett eget påhitt. (Apropå gårdagens långa inlägg om multifunktionalitet. Det här är ett plagg designat för kreativitet. Jag älskar det.)

If it ain’t broke, don’t fix it – det är skillnad mellan förlegat och beprövat

Jag älskar min vändbara kappa, grå på ena sidan, beige med rosa ton på den andra. Jag är också väldigt förtjust i en tunn tygväska jag köpte i Tokyo, som är hopvikbar till en liten rektangulär kudde och som utvecklad kan bäras antingen som en vanlig tygkasse eller som ryggsäck. Sedan jag var liten har jag dragits till sådant som är multifunktionellt, smart och kompakt. Jag visste väl från början att jag skulle tillbringa livet på resande fot och i små bostäder.

Det finns också en annan filosofi kring multifunktionalitet som inte har att göra med genomtänkt och behovsanpassad konstruktion, utan att tänka utanför boxen. Ett öppet sinne för nya idéer är alltid bra, men nytänkande för sin egen skull ger sällan de bästa resultaten. I det sammanhanget brukar jag tänka på en stadsvandring jag gick för säkert tio år sedan med en grupp hippa personer med alternativa förhållningssätt till staden. För att demonstrera sitt innovativa perspektiv hade de med sig en trave plasthinkar som vi i stadsvandringsgruppen skulle vända uppochner och sitta på. Det var i för sig en bonus att kunna sitta under vandringsstoppen, men varken bekvämt eller stabilt, sitthöjden var inte heller optimal för den genomsnittliga stadsvandraråldern och jag misstänker att en och annan hink hade tappat formen vid vandringens slut. Snarare än smart problemlösning var det alltså ett sällsynt besvärligt sätt att förstöra ett antal hinkar på en och en halv timme. En hink som även fungerar som pall kan inte vara svår att designa och är säkert utmärkt i en sommarstuga eller så, men på en stadsvandring är hinkfunktionen inte lika relevant som pallfunktionen och god pallfunktion kan man få av pallar. Hopfällbara och bärbara varianter kan provas på närmaste konstmuseum.

Under studiebesöket på snart återöppningsklara Tranströmerbiblioteket i förrgår anar jag att jag såg ytterligare ett exempel på en inte så smart smart lösning, just för sittande.

En trend sedan ett antal år på nya, eller nyinredda, bibliotek är gradänger, ett eller annat slags trappliknande parti, i trä eller annat hårt och glatt material eller klätt i något mjukare. De kan finnas på en avdelning för barn eller tonåringar eller på en mer allmän plats där de kanske tilltalar studenter som vill hitta sin vrå, enskilt eller gruppvis, för att plugga eller prata beroende på rummets funktion. Gradänger kan säkert bli populära hos besökarna, i alla fall vissa, och erbjuda avslappnade och flexibla möjligheter att krypa ihop eller bre ut sig.

Men hur uttjatat och konventionellt det än är med bord och stolar gör de ändå sitt jobb rätt bra. Man har ett utrymme i lämplig höjd att placera dator, bok eller block, man har ryggstöd och kan sitta mitt emot varandra vid behov. Man behöver inte heller vara under 30 för att vara bekväm med att använda dessa möbler.

På Tranströmerbibliotekets väl tilltagna avdelning för ungdomar, kallad Punkt, finns ett rum för diverse aktiviteter där ena långväggen upptas av gradänger, snygga, inte särskilt höga, kuddar här och där. Kidsen kommer säkert att skockas. I entrén finns också en gradängkonstruktion med små uppstickande bordsskivor, typiskt studentanpassat, och på vuxenavdelningen ytterligare en, avsedd för publiken vid evenemang. Framtiden får utvisa hur den innovativa sittlösningen för publik fungerar i praktiken, men nackdelarna är inte svåra att gissa sig till. Den genomsnittliga besökaren vid biblioteksevenemang är långt över 30 och väljer förmodligen inte frivilligt att sitta i en trappa. Gradängerna är inte den grunda varianten, där vartannat trappsteg ska sittas på, utan varje trappsteg är djupt, vilket innebär att man sitter ytterst på kanten och har någon annans ben bakom sig. Kanske har det byggts något smart förrådsutrymme inuti det fristående trappartiet, i annat fall vet jag inte om man ens vinner något på att utnyttja rummets höjd, lika många personer borde ha kunnat sitta på bänkar eller stolar på samma golvyta, med en något upphöjd scen framför. Nu står istället de framträdande på golvet och publiken ser dem ovanifrån.

Det finns långt mer skadliga exempel på när innovationsivern sätter likhetstecken mellan förändring och förbättring och vem vet, tanterna som alltid står på kö för att höra aktuella författare hålla biblioteksföredrag kanske kommer att stormtrivas i publiktrappan, men om de inte gör det får de nog gilla läget. Ett gott argument för nya slags lösningar är förstås att det är värt att prova, men under mina 19 biblioteksår har jag nästan aldrig varit med om att en ny lösning efter en provperiod ersätts med en bättre, om ersättandet kostar pengar.

Gradänger i biblioteksmiljö kommer vi att få leva med, oavsett om de är multifunktionellt praktiska eller ett sämre alternativ till stolsrader. Jag är i alla fall glad över att det informationsdisklösa biblioteket är en idé som inte förespråkas lika högljutt längre, även om jag inte vågar tro att den är död.

En annan typ av sittplats på Tranströmerbibliotekets ungdomsavdelning Punkt – fönstervrå med läslampa och utsikt mot Hotell Malmen på Götgatan.

Här är våra böcker om Raoul

I dag uppmärksammade vi Raoul Wallenbergs dag med ett bokbord i Rotundan på Stadsbiblioteket – och jag hade den helt unika upplevelsen att inte vilja läsa någon av dem. Jag vet att flera av titlarna hyllats och betvivlar inte alls att de är läsvärda, men historien är så grym att jag bara inte orkar. Särskilt inte efter att ha hört Historiepoddens sommarföljetong för året, tre kronologiska delar om Raoul Wallenbergs liv och verk. Men läs och lyssna gärna, den som vill och klarar av det! Trots hjältens ovissa men helt säkert olyckliga slut är hans gärning en framgångssaga.

Poesi i parken – formatet som funkar i en pandemi

Man tror knappt att det är sant – ”Poesi i parken” coronaåret 2020 blev av, nästan som vanligt! Förra året hade vi tyvärr lite stök i slänten utanför Stadsbiblioteket – inte något allvarligt, men det krävs inte mer än en överförfriskad, störande förbipasserande för att poesiläsning ska komma av sig – så den här gången fanns ett bättre förberett bevakningstänk. Biblioteket ansvarade också för att det inte skulle samlas över femtio personer. Att begränsa marknadsföringen och markera ett litet antal, väl utspridda sittplatser går emot alla instinkter, men ett fint program blev det, i coronaanpassad skala. Jag var inte involverad som funktionär, utan valde helt enkelt en av de utplacerade fruktmönstrade kuddarna i gräset och satt och lyssnade på uppläsningarna och musiken. Bäst var rutinerade Eva Runefelt, som kan höras i Lundströms bokradio från i juni.