MDCXXII Våra nya vänner i New Life Fellowship

IMG_8897

”How do we view the coming year and what do we want to do for the One who saved us? We can begin by thanking God for His grace and faithfulness throughout 2016 and look at the coming year through His eyes by spending time in prayer and in His word.”

IMG_8911

Att vi skulle gå på gudstjänst i den internationella kyrkan New Life Fellowship var planerat sedan länge, och jag hade kollat ordentligt att de verkligen skulle ha gudstjänst som vanligt 1 januari.

Lovsången kändes välbekant, pastor Dinh Quang Lap predikade utifrån budskapet ovan och stämningen var väldigt familjär. Flera i den lilla församlingen hade fyllt år, så till kyrkkaffet var det födelsedagstårta. Vi stod och pratade med ett par amerikaner när kvinnan som lett lovsång kom fram till oss med varsin tårtbit – hon var en av ganska många filippinier i församlingen – och blev efter fikat medbjudna till restaurangen dit några av dem brukar gå och äta lunch. Vid vårt bord satte sig bland annat en albansk tjej som nyligen flyttat till Vietnam och samtalet började kretsa kring typiska expatämnen, som var man kan köpa vettig ost.

Att erbjudas att följa med och äta lunch efter gudstjänsten fanns mer eller mindre med i vår plan för dagen. Det är kutym i internationella församlingar. Det gäller bara att hålla sig kvar efter gudstjänsten och komma i samspråk med några sociala typer. Så vet ni det.

IMG_8912

Grannskapet verkade för övrigt välmående och var pyntat med seriefigurer i porslin, men att bekvämt snirkla sig dit med en Uber var en sak och att ta buss därifrån var en annan. Den buss vi tipsats om kom aldrig, men tack vare Google Maps (vad skulle vi göra utan Google Maps och internetuppkoppling med vietnamesiskt sim-kort?) hittade vi en annan lämplig busshållplats i närheten och åkte billigt in till centrala stan. Så nu har vi provat kollektivtrafiken.

MMCCCLXXV Makedonsk gammal kyrka i solnedgång

Av någon anledning blev jag i dag påmind om när Annika och jag, under vårt kringluffande på Balkan tio dagar i maj 2010, bodde över två nätter i ett rum med vidunderlig utsikt över Ohrid-sjön och Makedoniens mest fotograferade kyrka. Jag önskar att jag hade namnet på stället vi bodde på. Det var ett privat hem där två eller kanske tre rum på övervåningen hyrdes ut. Vi hittade adressen i vår guidebok, en Bradt, om jag minns rätt, men det bebodda området nära sjön bestod av ett virrvarr av små gångvägar och trappor, så det var inte så enkelt som att leta upp gatuadressen på en karta. Men vi frågade oss fram, det fanns ett ledigt rum, vi betalade det måttliga priset och upptäckte pangutsikten.

Minnet fick mig att öppna Google Maps i mobilen och titta efter en kyrka vid Ohrids strand. Den var lätt att hitta. Och till min förtjusning kom den helt till sin rätt i street view-läge, där fotografen råkat eller valt att dokumentera promenaden längs den stenlagda gångvägen i gyllene solnedgång.

Det finns en liten svensk Wikipedia-text om den 700 år gamla Sankt Johannes kyrka i Kaneo.

MMXLIII Högmässa i mitt i city

Det känns riktigt avlägset så här en arbetsdag senare, men jag fick en spontan ingivelse och gick inte på Korskyrkans gudstjänst i går (där jag gör sisådär 90 % av mina gudstjänstbesök) och inte heller Filadelfiakyrkans (det givna alternativet om jag inte går till Korskyrkan) utan hamnade istället på Klara kyrkas högmässa. Det blev en glädjefylld upplevelse. Den stora kyrkan var väl inte hundraprocentigt fullsatt, i vissa bänkar satt man lite glest, men väldigt mycket folk var det. När prästen bad förstagångsbesökare räcka upp handen var det inte särskilt många, under tio, tror jag, varav några med rätt stor sannolikhet var turister. I övrigt var det alltså trogna församlingsmedlemmar, mer sporadiska besökare eller sådana som jag, som kommer på en eller annan programpunkt med kanske ett par års mellanrum.

Det var en varierande samling människor i bänkarna. Jag satt bredvid ett äldre par, såg och hörde några föräldrar med småbarn och la märke till ovanligt många personer med östasiatiskt utseende i olika åldrar, och så fanns det förstås de som stack ut med lufsig hållning och slitet yttre – Klara kyrkas speciella skyddslingar. Tidigt under gudstjänsten greppade en gråhårig man en gitarr och rev av en egenskriven ”vittnesbördssång” om hur drogerna förmörkade hans liv, att han hamnade på behandlingshem och att han upptäckte Jesus. När det senare bjöds in till förbön längst fram i kyrkan var han en av förebedjarna. Jag satt ganska långt ifrån men såg ändå innerligheten när han la båda händerna på personerna han bad för i ett slags halvkram. Man får en omedelbar respekt för en sådan person, som vet vad han pratar om.

Sedan hejade jag på fyra Korskyrkepersoner. Jag är inte ensam om att vara ekumeniskt lagd och vilja vidga mina vyer.