Den här lycklighetsrankingen visades upp på ett kort seminarium med rubriken ”Social hållbarhet” under ”Framtidsdagen” i dag, den numera årliga halvdagssammankomsten för Kulturförvaltningens personal. Vi fick också se siffror och staplar som gällde tillit till andra människor i ens egen stadsdel och hur den tillfrågades utbildningsnivå påverkat svaret. De tydliga trenderna i undersökningsresultatet var att i mindre ekonomiskt välmående stadsdelar är tilliten till andra låg och bland de tillfrågade i de olika stadsdelarna var personer med kort utbildning mer benägna att ha låg tillit.

Jag funderar ofta på hönan och ägget i undersökningsresultat av det här slaget där allt negativt tycks hänga ihop – låg utbildning, låg tillit, dålig hälsa, hög kriminalitet … Ingen av de staplar vi tittade på gällde uttalat pengar, men en kommentar vid sidan om berättade att skillnaderna i tillit ”samvarierar med socioekonomisk profil”. Är ”samvariationen” mellan alla dessa negativa faktorer en ond cirkel, eller ond kedja, som kan ha sin början var som helst – kriminalitet leder till svårigheter att få jobb som leder till dålig ekonomi, lika gärna som svårigheter att få jobb leder till kriminalitet som leder till låg tillit – eller går det att definiera någon grundförutsättning för att stadsdelar och individer ska upprepa dåliga mönster i en nedåtgående spiral?

Att pengar i sig skulle vara en förutsättning för lycka går ju emot allt sunt förnuft (vilket också är ett av skälen till att jag utmanas av den här typen av statistik), men allvarlig brist på pengar får naturligtvis allvarliga negativa konsekvenser. Låt säga att de dåliga ekonomiska förutsättningarna i en stadsdel är så pass dåliga att de hindrar all utveckling mot en bättre tillvaro – hur skjuter man till pengar som faktiskt kan göra skillnad? Vad satsar man på för ekonomiska bidrag som inte leder till en allmosesituation och ett befäst beroende?

Om låg utbildningsnivå är den grundförutsättning som behöver avhjälpas för att trenden ska vändas – kommer fler och bättre grundskollärare att leda till bättre studieresultat och fortsatta, högre studier, eller kommer omständigheter som lågutbildade föräldrar, missbruk eller andra akuta problem i familjen, brist på studiero i ett trångt hem eller brist på förebilder att sluka all studiemotivation ändå?

Om alla de här negativa förhållandena hänger ihop i en kedja, cirkel, spiral, eller hur man nu väljer att se det faktum att det ena leder till det andra, så bör ju rimligtvis en positiv förändring i en faktor påverka nästa. Och det finns naturligtvis de som lyckas i livet trots att förutsättningarna i hemstadsdelen inte är de bästa. Vad som händer med dem? De flyttar, enligt Paul Alarcon, Stockholms stads hållbarhetschef, som höll i seminariet, så stadsdelsstatistiken, med låg utbildningsnivå i vissa delar av staden och hög i andra och så vidare, hålls konstant.

Jag kommer att tänka på dokumentärromanen Bakom det evigt vackra av Katherine Boo (som jag fördjupar mig i en ganska teknisk analys av här), där det mitt i en genomkorrumperad tillvaro i ett indiskt slumområde växer upp barn och ungdomar som trots allt besitter en stark rättskänsla. Det ger hopp om att framtiden inte behöver avgöras av trender och tendenser, sådant som statistiken visar, utan att individer kan välja en annan väg.

Hur som helst är det tur att det finns andra som arbetar med detta, med segregation, dåliga mönster och det så kallade ”frustrationsgapet”, alltså gapet mellan en individs livsmål och den reella möjligheten att nå dit. Själv fastnar jag i filosofin.