Onsdag 2 december kommer manusförfattare, producent, regissör och andra bakom Fröken Frimans krig till Stadsbiblioteket och Lena och jag är redo efter att ha sett om första säsongens tre avsnitt i ett svep. Eftersom kycklingsoppan inte var riktigt klar när Lena kom hade jag lite juligt clementinpyssel som hon kunde roa sig med, och till fikat kom gårdagens medtagna operaservetter till återanvändning.
Vilken upplevelse! La Bohème med sekelskiftets Stockholm som spelplats. Vacker musik, häftig kör, inklusive barnkör, fina duetter, supercharmig Gamla stan-dekor och några av Skandinaviens favoritbohemer i rollerna – August Strindberg, Edvard Munck, Edvard Grieg. Publiken småfnissade när bohemerna muntert sjöng att de var på väg mot Berns och när barnen jagade en man utklädd till julbock för att få sina julklappar, sverigefiering som säkert är ännu roligare för den som är insatt i det parisiska originalet. Över huvud taget är det ju oerhört lustigt med en opera på italienska som handlar om Paris men är förflyttad till Stockholm. Tur att det fanns textmaskin så att man hängde med.
På fredagskvällen förra veckan, några timmar efter att JF och jag landat i Wien, gick vi på Elektra på Wiener Staatsoper, JF:s första operaföreställning någonsin – en högklassig förstagångsupplevelse – och så följde vi alltså upp med premiärföreställningen av La Bohème på Operan hemma i Stockholm och satt och bedömde sångarinsatserna som riktiga konnässörer. Titelrollen i Elektra sjöngs av superstjärnan Nina Stemme, som vi numera mäter alla andra sångare mot. I Wien hade vi billiga platser högt upp på en kant och såg mindre än halva scenen, där det alltsomoftast var helt tomt och öde – men då hade man sin personliga lilla textskärm framför sig med översättning från tyska till engelska att titta på – och i kväll satt vi också högt upp på en kant, men ändå med betydligt bättre sikt. Nog för att det är bra att det finns billigare biljetter, men operahus som byggs med sittplatser nästan helt utan sikt tycker jag ändå är lite onödigt dåligt planerade. Mer om Wienoperan och Elektra vid ett senare tillfälle.
Kvällens musikaliska och visuella upplevelse var så härlig – trots tragiken i hela andra akten – att jag misstänker att somliga recensenter kommer att vilja platta till själva stockholmsanpassningen med sina Stortorgskulisser som krystad och, ja, helt enkelt lite för estetiskt lättillgänglig och publikfriande bekant. Vi får se vad de säger.
Sedan kan man alltid ytterligare förhöja Operabesöket med förbeställt fika. Te, en citrontartlett och en operabakelse stod och väntade i pausen. Ultimat lyx.
Eftersom det är ett antal år sedan jag senast höll i ett Stockholmsquiz på Stadsbiblioteket – och jag har heller inte varit på plats och sett något genomföras på senare tid – visste jag inte om det quiz jag satt ihop till i dag skulle bli likt eller olikt quizerna mina kolleger haft. Skulle frågorna vara annorlunda, fler eller färre, skulle poängräkningen, fikat och svarsgenomgången gå till på avvikande sätt?
Det spelar väl ingen större roll, kan man tycka, quizet är ett gratisevenemang som intresserade personer kommer på för nöjes skull, men tävlingen tas av flertalet deltagare på största allvar. Därför blev också en och annan lite störd av den här frågan och ytterligare någon i samma stil:
Frågan är ju i princip omöjlig att besvara på kunskapsbasis. Det rätta svaret? ”De flintskalligas klubb vid Spårvägens vagnhall i Råsunda.” Så lyder nämligen fotobeskrivningen i Stockholmskällan och trots att jag inte har någon som helst bakgrundsinformation kunde jag inte låta bli att ta med bilden.
Temat var nämligen Stockholm på 1910- och 1920-talen och rubriken ”Stockholmsquiz Downton Abbey Style”. Jag hade valt vissa frågor utifrån referenser till TV-serien, men utan att Downton Abbey-kunskaper hade någon betydelse alls, eftersom det trots allt skulle handla om Stockholm.
Jag lärde mig en hel del av att knåpa ihop frågorna och tror att alla åhörare också fick sig lite ny information till livs, för ingen hade alla rätt. Men pristagarna var glada, ljudet sköttes utmärkt av Helena och flera ville gärna stanna och prata efteråt. Engagemanget och lokalpatriotismen är stor.
Efter kvällens föredrag om Kungsholmens historia på Kungsholmens bibliotek bestämde jag mig för att hämtpizza till middag var helt okej. Borta på Dolce Vita var det en av de tystlåtna, sammanbitna pizzabagarna som tog min beställning och satte igång att knåda degen utan ett ord. Jag satte mig på en pall vid fönstret och tog fram mobilen. ”Vill du ha sallad till pizzan?” hördes en röst. Det var en munter pizzabagare, den muntraste jag sett på Dolce Vita.”Ja, tack”, sa jag och gjorde en rörelse för att kliva ner från den höga pallen och gå mot kylskåpet. ”Nej, sitt!” sa den muntra mannen och började packa en påse åt mig. ”Du får efterrätt också”, sa han, la ner en klubba med jordgubbssmak och skrattade gott. ”Vilket väder”, fortsatte han och pekade ut mot regnet och mörkret. ”Jag tror att det ska snöa i helgen.” ”Å, jag längtar efter snö!” sa jag spontant, till pizzabagarens förvåning. Han tyckte inte alls om snö. Regn var i alla fall okej. Sedan berättade han att han hade bott i Sverige i 43 år, han var liten när han kom hit. Jag undrade om han verkligen inte hade börjat tycka om snö än, men nej, sommar är mycket bättre. ”Människor är öppnare, de sitter här på uteserveringen och pratar med varandra, stirrar inte bara på en iPhone”, sa mannen och tog upp ett post-it-block och höll i handen för att visa hur en mobilstirrare ser ut. Jag försökte påpeka att den mörkare och kallare årstiden också har sina fördelar, men han lät sig inte övertygas. Vi enades till slut om att det är bra att vara olika. Log nog lika brett båda två. Ett enkelt litet småprat, men ovanligt välgörande för själen.
Arbetsdagen präglades av ett frenetiskt skrivande på manus och PowerPoint-presentation inför kvällen, med avbrott för ljudkurs med Ahmad. Han skulle lära Helena och mig att justera ”gain” för att hitta ”sweet spot”. Vi låtsades inte ens förstå. Hopplösa elever. Men egentligen är det hjälpligt logiskt och när vi hade lärt oss vad alla för oss relevanta knappar, spakar och uttag hade för funktion och efter att ha provpratat i mikrofonen och provlyssnat på olika avstånd ansågs vi redo att sköta ljudet på lördagens quiz i programhörnan. För att bli testade skulle vi vända oss om medan Ahmad saboterade inställningarna. När han var klar pratade jag i mikrofonen – stackars studenter som försökte få något gjort vid borden, under hela undervisningen pladdrade jag en massa rappakalja om munkar på 1400-talets Kungsholmen – och Helenas uppgift var att lista ut varför det inte kom något ljud. Det tyckte hon var så kul att hon bad om ett sabotage till. Nu är hon mästare på felsökning. Därefter lärde vi oss korrekt sätt att vinda ihop mikrofonsladden (jag har gjort fel under alla mina tio år i gospelkör)
Jag blev klar – och med klar menar jag att manuset hann bli färdigskrivet – i god tid och behövde inte komma med andan i halsen till Kungsholmens bibliotek, dit kollegan Cecilia åkt i förväg för att börja pyssla med möbler och teknik med Kungsholmspersonalens hjälp. På ett kommunalt bibliotek får man vara glad om man har ett utrymme där folk kan sitta och lyssna på ett föredrag, fungerande teknisk utrustning är en lyx. Till vår glädje var det inget som fallerade under kvällen, dator och projektor skötte sig och protesterade inte vid visning av rörliga bilder eller ljuduppspelning, sedan fick man leva med att duken stod och balanserade på en bokvagn och att projektorn var uppallad på en hög trave barnböcker, sådant är standard.
Det var skönt att lägga föredraget bakom sig, ta ett bad, lyssna på Mozarts pianosonater, som jag inspirerades att ladda ner på Spotify inför hemresan från Wien efter att ha hört dem spelas i högtalare på Café Mozarts damrum. Och det är konstigt att med jämna mellanrum kolla nyhetsflödet där terrorn står som spön i backen.
Fast röken kom inte från ett underjordiskt ångsystem utan från asfaltsarbete vid Kungsbron.
Inte lika nätt som den klassiska lilla platta godispåsen, vit med med bollmönster, men Karamellkungens nya (?) påse med måttfulla mått är riktigt lagom.
(Helena: Om du skulle läsa detta, och titta ordentligt, så ser du att jag bloggat ditt hatord. Förlåt.)
Theomis 