MMCLXXXI Varför kan inte apparaterna hålla för evigt?

Den här bilden visar baksidan av min uråldriga förstärkare och representerar både besvikelse och seger. För två veckor sedan gick min dvd-spelare sönder, den är inte livsnödvändig för mig, men i perioder använder jag den en del, och det finns ingen dvd-enhet till min lilla dator. Köpa ny? Det kändes alldeles för komplicerat att hitta rätt grej, det är en gammal Pioneer-apparat som sitter ihop med förstärkare och TV och som jag behöver inte bara för dvd-skivor utan också för att få ljud från TV:n och datorn ut i de två små högtalare som fungerar av de fyra som sitter i varsitt hörn under taket. Min utrustning är inte helt up to date och fit for fight, alltså.

Så jag tog med dvd-spelaren till en reparatör (Allt i ljud, tack för tipset, Anna, trots att det inte gick som jag ville!). Några dagar senare hörde han av sig och sa att han visst behövde förstärkaren också. Jaha, bara att pressa ner den gigantiska pjäsen i största resväskan – den gick ner med viss ansträngning och påfrestning för väskans ram – och köra i väg. Och i går blev jag uppringd igen – dvd-spelaren var bortom allt hopp, jag fick vara glad att den fungerat så länge. Rådet var att jag kopplar en extern spelare till apparaten. Suck. Onödig tillökning i maskinparken som redan tar för mycket plats och samlar för mycket damm.

Jag stack inte iväg och köpte ny dvd-spelare på en gång, men jag tog en håltimme från jobbet och släpade hem grejerna från reparatören innan han stängde för dagen, så när jag kom hem efter att ha stängt Sturebibblan stod resväskan i hallen där jag lämnat den. Min motivation för att genast koppla ihop alltihopa igen? Nobelfesten! Jag älskar sändningarna från Nobelfesten mer och mer för varje år. Segern bestod alltså i att jag med ledning av bilden ovan och två till i samma stil, tagna med mobilen intryckt bakom det baksideslösa skåpet där jag förvarar allt detta, lyckades få tillbaka alla kablar och koppartrådar på rätt ställen, och ut kom ljudet från middagen i Blå hallen. Ska man hitta någon liten ljus melodi i kråksången är det väl att kablarna numera är en aning prydligare ihopbuntade och mindre dammiga.

MMCLXXX Andra säsongen av Serial är här

Screen Shot 2015-12-11 at 8.54.45 AM

Vilken glädje – med en lång flygresa framför mig, som jag samlar ett antal nedladdade podcasts och SR-program till, får jag det efterlängtade meddelandet från Serial att andra säsongen har börjat! Förväntningarna sjönk visserligen en liten aning när jag läste att det handlar om ett rättsfall som inte alls är bortglömt och okänt, som i förra säsongen, utan fortfarande aktuellt, om den amerikanska soldaten Bowe Bergdahl som räddats från fångenskap hos talibaner i Afghanistan men som samtidigt anklagas för att vara desertör från sina egna. Den historien kan man ju följa i andra medier om man vill. Men varför skulle de göra en dålig säsong när den förra var så bra? Poängen, gissar jag, är att ge soldaten i fråga ett utrymme att ge sin syn på saken. Jag håller definitivt hoppet uppe – och väntar med att lyssna på första avsnittet tills jag sitter på planet på måndag.

MMCLXXIX Stjärnlösa nätter

Stjarnlosa_natter

När Jenny H 4 augusti föreslog att hon, jag och Sofia skulle se pjäsen Stjärnlösa nätter på Boulevardteatern i december kunde jag omöjligt förutspå kvällens upplevelse. Det kan man ju aldrig, men det här var ganska speciellt.

Pjäsen bygger på romanen med samma namn, Arkan Asaads berättelse om hur Amàr – en ung man med stora likheter med författaren – reser med sin pappa och sina syskon från Sverige till Kurdistan för att träffa släkten. Familjesituationen är dålig från början, pappan är alkoholiserad och våldsam, mamman har lämnat man och barnaskara och Amàr kan, som illa behandlad, trängd och revolterande svensk tonåring, omöjligt leva upp till förväntningarna på den äldsta sonen. Hos släkten i Kurdistan är pappan en högt vördad man och även Amàr behandlas med stor respekt, tills släktingarna istället börjar bete sig egendomligt. Det framkommer snart att de planerar ett giftermål mellan Amàr och hans jämnåriga kusin Amina. Amina accepterar uppgörelsen, men Amàr blir chockad, rasande och snart fullkomligt ångestdrabbad av att både ett ja och ett nej från hans sida skulle få förödande konsekvenser.

Jag läste ut boken på lunchen – eller någon halvtimme senare, det blev en lång lunch – och klickade bort sista sidan i e-boken med blandade känslor. Något vidare skönlitterärt hantverk var det sannerligen inte, varken språkligt eller berättartekniskt, men berättelsen var förstås oerhört angelägen, där fanns inga givna svar eller enkla lösningar, och trots stilistiska brister var det spännande läsning från början till slut.

På väg längs Götgatan mot Boulevardteatern fick jag ett meddelande från Jenny om att vi skulle höja medelåldern rejält, och hon hade rätt, vi hittade till slut varandra i ett hav av skolungdomar i foajén. När Sofia anslutit klämde vi in oss i salongen där lärarna hade fullt sjå att organisera sina elever. Att hitta rätt plats, sätta sig och prata i diskret samtalston verkar vara en fjärran utopi för den här gruppen – har jag någonsin tillhört den? Kanske, kanske inte.

Vi fick våra platser efter visst stök – en av dem var upptagen när vi tagit oss fram till dem – och jag såg några enstaka vuxna på vägen som inte nödvändigtvis var lärare, så kanske var vi inte alldeles ensamma om att frivilligt och privat ha köpt biljetter till kvällens föreställning. De två skådespelarna var vana vid målgruppen, de stod ute i lokalen och hälsade oss välkomna och gick sedan upp på scenen och pratade om vikten av att stänga av mobilerna alternativt sätta dem i flygplansläge och därefter plocka undan dem helt, varpå de berättade lite om pjäsens bakgrund. Sedan kunde de börja, och de började med en bröllopsscen med typisk kurdisk musik. Och här kom den upplevelse jag inte hade räknat med – ungdomarna jublade, bokstavligen, och klappade i takt så länge musiken spelade. Där stod två svenska (antar jag) skådespelare i helt neutrala kläder och med ett svart tygstycke som enda rekvisita, och nog för att deras gestaltning av alla rollfigurer var suverän, men att jag på ett ögonblick färdades till Kurdistan var till 99 procent skolelevernas förtjänst. Vissa hängde säkert bara på i de översvallande reaktionerna för att det var kul, men jag utgår ifrån att andelen ungdomar med kurdiskt – eller irakiskt, iranskt, turkiskt eller syriskt – påbrå var stort. Att ha dem på plats under en pjäs om kurdisk-svenska kulturkrockar gav minst sagt en extra dimension.

Många av ungdomarna verkade ha en ganska stöddig attityd som de inte hade för avsikt att tygla för varandras och skådespelarnas skull, men när Amàrs pappa första gången fick ett plötsligt vredesutbrott och använde ordet ”horunge” till sin son var publikreaktionen omedelbar, det drogs efter andan, några skrattade till, det här var starkt i deras värld. Hur en till största delen svenskfödd publik i övre medelåldern, alltså den genomsnittliga teaterpubliken i Stockholm, hade reagerat? Inte alls, eller rättare sagt bara inombords. Småsnacket och godisprasslet gick att stå ut med under föreställningen, inlevelsebevisen vägde upp.

När lokalen tömdes efteråt gick vi fram och pratade med skådespelarna, framför allt den kvinnliga, Sofia Rönnegård, som berättade om hur märkligt det varit att framföra pjäsen inför Arkan Asaad, som i princip är den de gestaltar – båda två spelar faktiskt honom, eller Amàr, i omgångar – och att de turnerat på skolor. Det vore så intressant att höra hur historien diskuteras i klassrummen – vissa av eleverna i kvällens publik hade läst boken innan – och kanske får vi veta något om saken, en av alla tonåringar som myllrade omkring är med i Korskyrkan och bekant med Jenny, som ska fråga henne vid tillfälle.

Det finns en roman nummer två också, Blod rödare än rött, som Arkan Asaad skrivit i samarbete med sin pappa och som förklarar pappans bakgrund. Konflikter, som dem som skildras i Stjärnlösa nätter, uppstår ju aldrig ur tomma intet, det finns anledningar och förklaringar, och även om en upptäcktsfärd i det förflutna säkert kan ge större förståelse kan det sannolikt inte lösa dagens problem. Men det är klart att jag är ruskigt nyfiken på Amàrs pappa. Förr eller senare laddar jag nog ner e-boken.

MMCLXXVIII Fotokonst av brorson

Under helgen visade jag V, sex år, en app där man kan lägga till skojiga mustascher och annat på foton. Kul, tyckte han, och ville prova på den gamla mobil han fått. Dessvärre var mobilen så gammal att appen inte funkade, men vi hittade en annan app, som han sedan började experimentera med själv. I dag kom den här pyntade bilden, som han dessutom smygfotat!

MMCLXXVII Choklad- och jordnötssmörsfudge

Nu har jag räknat efter och konstaterat att alla julfirare bör kunna få i alla fall två bitar choklad- och jordnötssmörsfudge var. Brorsan och svägerskan har önskat julgodis med jordnötssmörsinslag och eftersom jag får svårt att hinna stå vid spisen och koka ihop något, med tanke på att jag snart reser bort och kommer tillbaka väldigt nära inpå julfirandet, var det ju tur att Lena och jag under film- och fudgekvällen i fredags valde just den smaken, plus Marianne-fudge, och av båda sorterna har jag ett antal bitar i kylskåpet.

Kvällens filmer blev för övrigt Stålmannen, originalet från 1978, och en version av The Miracle on 34th Street från 1973. Vi åt kycklingpasta och fudge, drack saffran- och chilite och marinerades i amerikanskt 70-tal.

MMCLXXVI Andra advent i Örebro

Jag hade satt mobilalarmet på 8.10. 8.07 kastades en orm i min säng.

Efter frukost hann brorsbarnen och jag leka affär. Alla varor kostade en krona styck.

Gudstjänsten i Pingstkyrkan hade rubriken ”Stora julkalaset” och bestod bland annat av ett improviserat julspel med handplockade, mer eller mindre frivilliga skådespelare ur församlingen. Här ses herdar, ett lamm och en gammal bagge, en fundersam ängel, Maria och Josef, en gråklädd åsna och i en korg med lakan ett litet Jesusbarn på kanske sju år.

Efteråt sponsrade mamma och jag matkassar till behövande medmänniskor.

Tillbaka i Ekeby-Almby visade brorsonen upp varje detalj i sitt egeninredda kontor. Leksakerna var mer avancerade än mina i samma ålder, men det var inte svårt att känna igen tankegångarna – samlandet, ordnandet, funktionerna, ”allt man behöver”.

Utgångspunkten för besöket var att laga julgodis. Vi hann med lite i går kväll och fick mer tid än väntat i dag. Själv hade jag köpt tågbiljetter för länge sedan och ganska nyligen bestämde sig mamma och pappa för att komma till Örebro samma helg, då den årliga utomhuskonserten ”O helga natt” skulle gå av stapeln, men på grund av blåsten, stormen ”Helga” av alla namn, ställdes hela spektaklet in. Tråkigt för alla inblandade i konserten, som också skulle spelas in och visas i TV4, men vi fick en minst lika bra helg ändå. Det blev marsipanpyssel för brorsbarnen …

… och jag ägnade mig åt evighetsarbetet att skära upp och sockra marmelad med lingon och kanel.

Några av gårdagens Mozartkulor försvann till fikat.

MMCLXXV Honey & Almond Hot Chocolate

På lördagskvällen i Wien häromveckan hade Jenny F och jag kommit tillbaka till Airbnb-lägenheten efter en dag på stan, då vi pratat lite löst om Starbucks-fika. Allt utom restauranger hade vid det laget stängt – att inte ens matbutiker är öppna efter 17.00 eller 18.00 en lördag är chockerande för en stockholmare – och vår enda förhoppning om Starbucks-fika var att det fanns ett Starbucks på Hauptbahnhof en kort bit bort. En googling visade att det fanns det och de skulle stänga om en halvtimme. Vi sprang.

Väl framme beställde Jenny kaffe, men mitt fikasug hade gått över. Jag satsade på en guldglittrig termos istället – jag hade länge behövt en termos – och hoppades att julsmaken Honey & Almond Hot Chocolate, som jag annars hade valt, skulle finnas på menyn nästa gång jag kom till ett Starbucks.

Jodå, den fanns i Stockholm, upptäckte jag för någon vecka sedan när jag lyxade till rasten från Sturebibblan med ett besök både på Starbucks och vid Hedengrens resehylla. Efter att ha instagrammat mina fynd fick jag en förfrågan från svägerskan, som udda nog samlar på Starbucks-muggar med julmotiv, sedan tio år eller så, och ville ha ett exemplar av årets. Muggen på bilden var då slängd, men chokladen var god, så nog kunde jag offra mig. På Götgatan, på väg till gårdagens film- och fudgekväll hos Lena, köpte jag en till, diskade ur muggen, fotade den och skickade bilden till Johanna. Aj då, fel julmotiv, det fanns redan i samlingen. Som den generösa svägerska jag är köper jag naturligtvis en tredje Honey & Almond Hot Chocolate att dricka på tåget till Örebro i kväll, för på Centralen fanns de helröda muggarna. Muggen är levererad, samlingen är i fas, Johanna är nöjd och jag är i Örebro på julgodishelg.

MMCLXXIV Hjärnorna bakom Fröken Frimans krig

I förrgår satt teamet bakom Fröken Frimans krig – producenten, manusförfattaren, kostymskaparen och regissören – på rotundans scen på Stadsbiblioteket, visade förhandsglimtar från säsong 2 som sänds i jul och gav oss en del inside information. Varför instrument som banjo ingår i TV-seriens musik? För att kompositören ser Clint Eastwood i Dagmar Friman. Vad som händer med Birger, den gamla hästen som skadades i benet i första säsongen? Han blir kvar, med Emmy – Maria Kulle – vid sin sida, som för övrigt bredvid den populära Birger känner sig lite som en statist. Om det blir en tredje säsong? Ja, det är bestämt. En fjärde? ”Vi har fått en försiktig förfrågan.”

Ewa Mark, som tagit fram kostymerna, hade med sig flera ”inspirationspannåer”, som gällde de olika huvudrollerna, och om man ska tro de uppsatta klippen har Toras look inspirerats av Anne på Grönkulla. Varje huvudroll har fått en specifik färg – Dagmar Friman är roströd, till exempel – och vi fick också veta en del om inställningen till verkliga förhållanden under 1900-talets första år. Det betonades att serien inte är dokumentär. Vanligt folk hade inte så mycket kläder och gick alltså ofta i samma plagg, vilket man hållit fast vid i serien, men å andra sidan är det överlag mer färg och mönster än verklighetens ofta svarta kläder. Damhattarnas placering har också moderniserats på så sätt att de skjutits framåt och neråt på ett ”tufft” sätt istället för att sitta högt upp och ”flyta ovanpå”.

Samma dag las de tre avsnitten i första säsongen upp på SVTPlay.