Distansfilmklubb: American Factory

I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. LW och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.

Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.

Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.

Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som filmens perspektiv är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker den salongsberusade amerikanen sin insikt: ”We are one.”

”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.

MMCLXXIX Stjärnlösa nätter

Stjarnlosa_natter

När Jenny H 4 augusti föreslog att hon, jag och Sofia skulle se pjäsen Stjärnlösa nätter på Boulevardteatern i december kunde jag omöjligt förutspå kvällens upplevelse. Det kan man ju aldrig, men det här var ganska speciellt.

Pjäsen bygger på romanen med samma namn, Arkan Asaads berättelse om hur Amàr – en ung man med stora likheter med författaren – reser med sin pappa och sina syskon från Sverige till Kurdistan för att träffa släkten. Familjesituationen är dålig från början, pappan är alkoholiserad och våldsam, mamman har lämnat man och barnaskara och Amàr kan, som illa behandlad, trängd och revolterande svensk tonåring, omöjligt leva upp till förväntningarna på den äldsta sonen. Hos släkten i Kurdistan är pappan en högt vördad man och även Amàr behandlas med stor respekt, tills släktingarna istället börjar bete sig egendomligt. Det framkommer snart att de planerar ett giftermål mellan Amàr och hans jämnåriga kusin Amina. Amina accepterar uppgörelsen, men Amàr blir chockad, rasande och snart fullkomligt ångestdrabbad av att både ett ja och ett nej från hans sida skulle få förödande konsekvenser.

Jag läste ut boken på lunchen – eller någon halvtimme senare, det blev en lång lunch – och klickade bort sista sidan i e-boken med blandade känslor. Något vidare skönlitterärt hantverk var det sannerligen inte, varken språkligt eller berättartekniskt, men berättelsen var förstås oerhört angelägen, där fanns inga givna svar eller enkla lösningar, och trots stilistiska brister var det spännande läsning från början till slut.

På väg längs Götgatan mot Boulevardteatern fick jag ett meddelande från Jenny om att vi skulle höja medelåldern rejält, och hon hade rätt, vi hittade till slut varandra i ett hav av skolungdomar i foajén. När Sofia anslutit klämde vi in oss i salongen där lärarna hade fullt sjå att organisera sina elever. Att hitta rätt plats, sätta sig och prata i diskret samtalston verkar vara en fjärran utopi för den här gruppen – har jag någonsin tillhört den? Kanske, kanske inte.

Vi fick våra platser efter visst stök – en av dem var upptagen när vi tagit oss fram till dem – och jag såg några enstaka vuxna på vägen som inte nödvändigtvis var lärare, så kanske var vi inte alldeles ensamma om att frivilligt och privat ha köpt biljetter till kvällens föreställning. De två skådespelarna var vana vid målgruppen, de stod ute i lokalen och hälsade oss välkomna och gick sedan upp på scenen och pratade om vikten av att stänga av mobilerna alternativt sätta dem i flygplansläge och därefter plocka undan dem helt, varpå de berättade lite om pjäsens bakgrund. Sedan kunde de börja, och de började med en bröllopsscen med typisk kurdisk musik. Och här kom den upplevelse jag inte hade räknat med – ungdomarna jublade, bokstavligen, och klappade i takt så länge musiken spelade. Där stod två svenska (antar jag) skådespelare i helt neutrala kläder och med ett svart tygstycke som enda rekvisita, och nog för att deras gestaltning av alla rollfigurer var suverän, men att jag på ett ögonblick färdades till Kurdistan var till 99 procent skolelevernas förtjänst. Vissa hängde säkert bara på i de översvallande reaktionerna för att det var kul, men jag utgår ifrån att andelen ungdomar med kurdiskt – eller irakiskt, iranskt, turkiskt eller syriskt – påbrå var stort. Att ha dem på plats under en pjäs om kurdisk-svenska kulturkrockar gav minst sagt en extra dimension.

Många av ungdomarna verkade ha en ganska stöddig attityd som de inte hade för avsikt att tygla för varandras och skådespelarnas skull, men när Amàrs pappa första gången fick ett plötsligt vredesutbrott och använde ordet ”horunge” till sin son var publikreaktionen omedelbar, det drogs efter andan, några skrattade till, det här var starkt i deras värld. Hur en till största delen svenskfödd publik i övre medelåldern, alltså den genomsnittliga teaterpubliken i Stockholm, hade reagerat? Inte alls, eller rättare sagt bara inombords. Småsnacket och godisprasslet gick att stå ut med under föreställningen, inlevelsebevisen vägde upp.

När lokalen tömdes efteråt gick vi fram och pratade med skådespelarna, framför allt den kvinnliga, Sofia Rönnegård, som berättade om hur märkligt det varit att framföra pjäsen inför Arkan Asaad, som i princip är den de gestaltar – båda två spelar faktiskt honom, eller Amàr, i omgångar – och att de turnerat på skolor. Det vore så intressant att höra hur historien diskuteras i klassrummen – vissa av eleverna i kvällens publik hade läst boken innan – och kanske får vi veta något om saken, en av alla tonåringar som myllrade omkring är med i Korskyrkan och bekant med Jenny, som ska fråga henne vid tillfälle.

Det finns en roman nummer två också, Blod rödare än rött, som Arkan Asaad skrivit i samarbete med sin pappa och som förklarar pappans bakgrund. Konflikter, som dem som skildras i Stjärnlösa nätter, uppstår ju aldrig ur tomma intet, det finns anledningar och förklaringar, och även om en upptäcktsfärd i det förflutna säkert kan ge större förståelse kan det sannolikt inte lösa dagens problem. Men det är klart att jag är ruskigt nyfiken på Amàrs pappa. Förr eller senare laddar jag nog ner e-boken.

DCCLXXXI Judy och Janet från Colorado


Det händer att ens dag börjar med att föräldrarna och två amerikanska damer kommer på besök och vill ha fika på balkongen. Några timmar senare kan de även dyka upp på ens arbetsplats, som i dag var Sture bibliotek.

De två trevliga amerikanska damerna, Judy och Janet, tillhör en familj som vi inte är släkt med, fast man skulle kunna tro det. I sin gröna ungdom reste pappa med en vän till USA och besökte vännens släktingar, och medan vännen inte har gjort det till en vana har mina föräldrar gjort det. De kapade helt enkelt en släkt.

Därför satt Judy och Janet från Colorado på en Kungsholmsbalkong i morse och åt äktsvensk blåbärskaka med vaniljsås och uttryckte sin uppriktiga fascination över våra fikavanor och ”open-faced sandwiches”.

CDIV Nigeriabreven

I dag fick jag ett mail som löd: ”Business Inquiry From Mr James Green, Details Attached”, och så ett bifogat Word-dokument som jag nästan blev sugen på att öppna, bara för att få veta vad för slags affärer Mr James Green var intresserad av. I dag återlämnade jag också den lilla gröna boken Nigeriabreven av Hatam Sabbagh. Nu syftar titeln snarare på brev från Nigeria, men jag lånade boken på grund av ett radioinslag där författaren berättade om bokens innehåll, nämligen de med svenska ögon bisarra inslagen i nigeriansk vardag, och då fick han också frågan om han kände till något om så kallade Nigeriabrev. Jo, sa han, han hade varit på ett internetcafé och fått höra att de 200-250 personerna som satt där skickade ut tusentals mail i timmen med falska löften om stora summor pengar. Några få personer svarar på mailen och ännu färre går med på att betala vissa mindre summor som avsändarna ber om. När offren förstår att att de blivit lurade tycker de att det är för pinsamt att anmäla vad som hänt, och på så sätt lönar sig mailbombandet. Radioinslaget, en del av ett Studio Ett-program i somras, är värt att lyssna på (det börjar 13 minuter in i programmet).

Boken, som baseras på bloggen med samma namn, innehåller stavfel på varenda sida och berättar den ena absurda, eller chockerande, berättelsen efter den andra. En del är mest skrattretande, annat människoovärdigt. Ett lättare smakprov finns i min citatblogg Excerpten, nämligen en kort text om Lagos International Airport.