MMCLXXIX Stjärnlösa nätter

Stjarnlosa_natter

När Jenny H 4 augusti föreslog att hon, jag och Sofia skulle se pjäsen Stjärnlösa nätter på Boulevardteatern i december kunde jag omöjligt förutspå kvällens upplevelse. Det kan man ju aldrig, men det här var ganska speciellt.

Pjäsen bygger på romanen med samma namn, Arkan Asaads berättelse om hur Amàr – en ung man med stora likheter med författaren – reser med sin pappa och sina syskon från Sverige till Kurdistan för att träffa släkten. Familjesituationen är dålig från början, pappan är alkoholiserad och våldsam, mamman har lämnat man och barnaskara och Amàr kan, som illa behandlad, trängd och revolterande svensk tonåring, omöjligt leva upp till förväntningarna på den äldsta sonen. Hos släkten i Kurdistan är pappan en högt vördad man och även Amàr behandlas med stor respekt, tills släktingarna istället börjar bete sig egendomligt. Det framkommer snart att de planerar ett giftermål mellan Amàr och hans jämnåriga kusin Amina. Amina accepterar uppgörelsen, men Amàr blir chockad, rasande och snart fullkomligt ångestdrabbad av att både ett ja och ett nej från hans sida skulle få förödande konsekvenser.

Jag läste ut boken på lunchen – eller någon halvtimme senare, det blev en lång lunch – och klickade bort sista sidan i e-boken med blandade känslor. Något vidare skönlitterärt hantverk var det sannerligen inte, varken språkligt eller berättartekniskt, men berättelsen var förstås oerhört angelägen, där fanns inga givna svar eller enkla lösningar, och trots stilistiska brister var det spännande läsning från början till slut.

På väg längs Götgatan mot Boulevardteatern fick jag ett meddelande från Jenny om att vi skulle höja medelåldern rejält, och hon hade rätt, vi hittade till slut varandra i ett hav av skolungdomar i foajén. När Sofia anslutit klämde vi in oss i salongen där lärarna hade fullt sjå att organisera sina elever. Att hitta rätt plats, sätta sig och prata i diskret samtalston verkar vara en fjärran utopi för den här gruppen – har jag någonsin tillhört den? Kanske, kanske inte.

Vi fick våra platser efter visst stök – en av dem var upptagen när vi tagit oss fram till dem – och jag såg några enstaka vuxna på vägen som inte nödvändigtvis var lärare, så kanske var vi inte alldeles ensamma om att frivilligt och privat ha köpt biljetter till kvällens föreställning. De två skådespelarna var vana vid målgruppen, de stod ute i lokalen och hälsade oss välkomna och gick sedan upp på scenen och pratade om vikten av att stänga av mobilerna alternativt sätta dem i flygplansläge och därefter plocka undan dem helt, varpå de berättade lite om pjäsens bakgrund. Sedan kunde de börja, och de började med en bröllopsscen med typisk kurdisk musik. Och här kom den upplevelse jag inte hade räknat med – ungdomarna jublade, bokstavligen, och klappade i takt så länge musiken spelade. Där stod två svenska (antar jag) skådespelare i helt neutrala kläder och med ett svart tygstycke som enda rekvisita, och nog för att deras gestaltning av alla rollfigurer var suverän, men att jag på ett ögonblick färdades till Kurdistan var till 99 procent skolelevernas förtjänst. Vissa hängde säkert bara på i de översvallande reaktionerna för att det var kul, men jag utgår ifrån att andelen ungdomar med kurdiskt – eller irakiskt, iranskt, turkiskt eller syriskt – påbrå var stort. Att ha dem på plats under en pjäs om kurdisk-svenska kulturkrockar gav minst sagt en extra dimension.

Många av ungdomarna verkade ha en ganska stöddig attityd som de inte hade för avsikt att tygla för varandras och skådespelarnas skull, men när Amàrs pappa första gången fick ett plötsligt vredesutbrott och använde ordet ”horunge” till sin son var publikreaktionen omedelbar, det drogs efter andan, några skrattade till, det här var starkt i deras värld. Hur en till största delen svenskfödd publik i övre medelåldern, alltså den genomsnittliga teaterpubliken i Stockholm, hade reagerat? Inte alls, eller rättare sagt bara inombords. Småsnacket och godisprasslet gick att stå ut med under föreställningen, inlevelsebevisen vägde upp.

När lokalen tömdes efteråt gick vi fram och pratade med skådespelarna, framför allt den kvinnliga, Sofia Rönnegård, som berättade om hur märkligt det varit att framföra pjäsen inför Arkan Asaad, som i princip är den de gestaltar – båda två spelar faktiskt honom, eller Amàr, i omgångar – och att de turnerat på skolor. Det vore så intressant att höra hur historien diskuteras i klassrummen – vissa av eleverna i kvällens publik hade läst boken innan – och kanske får vi veta något om saken, en av alla tonåringar som myllrade omkring är med i Korskyrkan och bekant med Jenny, som ska fråga henne vid tillfälle.

Det finns en roman nummer två också, Blod rödare än rött, som Arkan Asaad skrivit i samarbete med sin pappa och som förklarar pappans bakgrund. Konflikter, som dem som skildras i Stjärnlösa nätter, uppstår ju aldrig ur tomma intet, det finns anledningar och förklaringar, och även om en upptäcktsfärd i det förflutna säkert kan ge större förståelse kan det sannolikt inte lösa dagens problem. Men det är klart att jag är ruskigt nyfiken på Amàrs pappa. Förr eller senare laddar jag nog ner e-boken.