Författararkiv: Sandra

If it ain’t broke, don’t fix it – det är skillnad mellan förlegat och beprövat

Jag älskar min vändbara kappa, grå på ena sidan, beige med rosa ton på den andra. Jag är också väldigt förtjust i en tunn tygväska jag köpte i Tokyo, som är hopvikbar till en liten rektangulär kudde och som utvecklad kan bäras antingen som en vanlig tygkasse eller som ryggsäck. Sedan jag var liten har jag dragits till sådant som är multifunktionellt, smart och kompakt. Jag visste väl från början att jag skulle tillbringa livet på resande fot och i små bostäder.

Det finns också en annan filosofi kring multifunktionalitet som inte har att göra med genomtänkt och behovsanpassad konstruktion, utan att tänka utanför boxen. Ett öppet sinne för nya idéer är alltid bra, men nytänkande för sin egen skull ger sällan de bästa resultaten. I det sammanhanget brukar jag tänka på en stadsvandring jag gick för säkert tio år sedan med en grupp hippa personer med alternativa förhållningssätt till staden. För att demonstrera sitt innovativa perspektiv hade de med sig en trave plasthinkar som vi i stadsvandringsgruppen skulle vända uppochner och sitta på. Det var i för sig en bonus att kunna sitta under vandringsstoppen, men varken bekvämt eller stabilt, sitthöjden var inte heller optimal för den genomsnittliga stadsvandraråldern och jag misstänker att en och annan hink hade tappat formen vid vandringens slut. Snarare än smart problemlösning var det alltså ett sällsynt besvärligt sätt att förstöra ett antal hinkar på en och en halv timme. En hink som även fungerar som pall kan inte vara svår att designa och är säkert utmärkt i en sommarstuga eller så, men på en stadsvandring är hinkfunktionen inte lika relevant som pallfunktionen och god pallfunktion kan man få av pallar. Hopfällbara och bärbara varianter kan provas på närmaste konstmuseum.

Under studiebesöket på snart återöppningsklara Tranströmerbiblioteket i förrgår anar jag att jag såg ytterligare ett exempel på en inte så smart smart lösning, just för sittande.

En trend sedan ett antal år på nya, eller nyinredda, bibliotek är gradänger, ett eller annat slags trappliknande parti, i trä eller annat hårt och glatt material eller klätt i något mjukare. De kan finnas på en avdelning för barn eller tonåringar eller på en mer allmän plats där de kanske tilltalar studenter som vill hitta sin vrå, enskilt eller gruppvis, för att plugga eller prata beroende på rummets funktion. Gradänger kan säkert bli populära hos besökarna, i alla fall vissa, och erbjuda avslappnade och flexibla möjligheter att krypa ihop eller bre ut sig.

Men hur uttjatat och konventionellt det än är med bord och stolar gör de ändå sitt jobb rätt bra. Man har ett utrymme i lämplig höjd att placera dator, bok eller block, man har ryggstöd och kan sitta mitt emot varandra vid behov. Man behöver inte heller vara under 30 för att vara bekväm med att använda dessa möbler.

På Tranströmerbibliotekets väl tilltagna avdelning för ungdomar, kallad Punkt, finns ett rum för diverse aktiviteter där ena långväggen upptas av gradänger, snygga, inte särskilt höga, kuddar här och där. Kidsen kommer säkert att skockas. I entrén finns också en gradängkonstruktion med små uppstickande bordsskivor, typiskt studentanpassat, och på vuxenavdelningen ytterligare en, avsedd för publiken vid evenemang. Framtiden får utvisa hur den innovativa sittlösningen för publik fungerar i praktiken, men nackdelarna är inte svåra att gissa sig till. Den genomsnittliga besökaren vid biblioteksevenemang är långt över 30 och väljer förmodligen inte frivilligt att sitta i en trappa. Gradängerna är inte den grunda varianten, där vartannat trappsteg ska sittas på, utan varje trappsteg är djupt, vilket innebär att man sitter ytterst på kanten och har någon annans ben bakom sig. Kanske har det byggts något smart förrådsutrymme inuti det fristående trappartiet, i annat fall vet jag inte om man ens vinner något på att utnyttja rummets höjd, lika många personer borde ha kunnat sitta på bänkar eller stolar på samma golvyta, med en något upphöjd scen framför. Nu står istället de framträdande på golvet och publiken ser dem ovanifrån.

Det finns långt mer skadliga exempel på när innovationsivern sätter likhetstecken mellan förändring och förbättring och vem vet, tanterna som alltid står på kö för att höra aktuella författare hålla biblioteksföredrag kanske kommer att stormtrivas i publiktrappan, men om de inte gör det får de nog gilla läget. Ett gott argument för nya slags lösningar är förstås att det är värt att prova, men under mina 19 biblioteksår har jag nästan aldrig varit med om att en ny lösning efter en provperiod ersätts med en bättre, om ersättandet kostar pengar.

Gradänger i biblioteksmiljö kommer vi att få leva med, oavsett om de är multifunktionellt praktiska eller ett sämre alternativ till stolsrader. Jag är i alla fall glad över att det informationsdisklösa biblioteket är en idé som inte förespråkas lika högljutt längre, även om jag inte vågar tro att den är död.

En annan typ av sittplats på Tranströmerbibliotekets ungdomsavdelning Punkt – fönstervrå med läslampa och utsikt mot Hotell Malmen på Götgatan.

Här är våra böcker om Raoul

I dag uppmärksammade vi Raoul Wallenbergs dag med ett bokbord i Rotundan på Stadsbiblioteket – och jag hade den helt unika upplevelsen att inte vilja läsa någon av dem. Jag vet att flera av titlarna hyllats och betvivlar inte alls att de är läsvärda, men historien är så grym att jag bara inte orkar. Särskilt inte efter att ha hört Historiepoddens sommarföljetong för året, tre kronologiska delar om Raoul Wallenbergs liv och verk. Men läs och lyssna gärna, den som vill och klarar av det! Trots hjältens ovissa men helt säkert olyckliga slut är hans gärning en framgångssaga.

Poesi i parken – formatet som funkar i en pandemi

  • En tidig besökare har valt plats på första parkett under soundcheck.
  • Eva Runefelt läser sina dikter.

Man tror knappt att det är sant – ”Poesi i parken” coronaåret 2020 blev av, nästan som vanligt! Förra året hade vi tyvärr lite stök i slänten utanför Stadsbiblioteket – inte något allvarligt, men det krävs inte mer än en överförfriskad, störande förbipasserande för att poesiläsning ska komma av sig – så den här gången fanns ett bättre förberett bevakningstänk. Biblioteket ansvarade också för att det inte skulle samlas över femtio personer. Att begränsa marknadsföringen och markera ett litet antal, väl utspridda sittplatser går emot alla instinkter, men ett fint program blev det, i coronaanpassad skala. Jag var inte involverad som funktionär, utan valde helt enkelt en av de utplacerade fruktmönstrade kuddarna i gräset och satt och lyssnade på uppläsningarna och musiken. Bäst var rutinerade Eva Runefelt, som kan höras i Lundströms bokradio från i juni.

Morgnar med borrorkester och balkongbesök

För en gångs skull var jag glad att byggarbetarna på andra sidan gatan började borra vid kvart över sju, eftersom jag för en gångs skull glömt ställa mobilalarmet.

Samtidigt pågår fasadrenovering högst upp på mitt hus, vilket ser ut som ovan. De två nedfirade herrarna befinner sig på respektive utanför min balkong.

De gör säkert ett bra jobb, jag önskar bara att det gick snabbare. För mitt inre frammanar jag bilder av förfallna miljöer och upprepar ”underhåll är bra, underhåll är bra” …

Filmcirkel: På solsidan

Efter senaste filmcirkelns katastrofala misslyckande såg HA och jag den här gången ”På solsidan” med Ingrid Bergman från 1936. Det främsta problemet med det valet var att vi inte hade så mycket att säga under cirkelpratet. En komedi med tämligen krystad handling, om ett omaka äktenskap där slitningar uppstår. Hur mycket saknar den unga kvinnan sitt bohemiska liv bland glada vänner och flörtiga herrar? Gifte hon sig bara för pengar? Man kan inte beskylla relationsdramat för att vara helt konventionellt, det har bitvis oväntade och lite märkliga ingredienser, men det var inte heller särskilt tillfredsställande. Personligen tyckte jag bäst om en scen i början, när den medellösa men levnadsglada Eva (Ingrid Bergman) varit på pantbanken och därifrån får skjuts med vännen Olle (Einar Axelsson). När de sitter där i bilen och pratar låter samtalet så otvunget, kanske till och med lite fritt i förhållande till manus. Jag vill gärna tro att jag har tjuvlyssnat på två stockholmare mitt i vimlet 1936.

Att min nya TV går att vinkla är för övrigt en sensation för mitt filmtittande.

Minst, snabbast och sötast i rum 631

Det var omöjligt att ta en skarp bild av kollegans valp Pyret, jag gjorde många försök men gav upp. Hon var hur som helst en omåttligt uppskattad gäst i arbetsrummet i dag, där vi stängde dörren och lät henne rusa runt under besöket. Prinsessan Estelle, Dolly Parton, Jessika Gedin – jag kommer inte på någon som skulle få ett lika entusiastiskt mottagande av oss medarbetare som delar rum 631 på Stadsbiblioteket (möjligen Jessika Gedin, som är mycket populär bland kollegerna). Sedan skulle nog vilken annan gäst som helst vara mer väluppfostrad, men det brydde vi oss inte om. Vi var heller inte helt säkra på om hundar får vistas i arbetsrummen. Det brydde vi oss inte heller om.

Tre fyrtioplussare i Roslagen

Så har ytterligare en av vännerna tagit klivet in i 40-åren. Vi två som skulle fira henne ville göra något coronavänligt, lagom omfattande och hemligt – men innehållet kan inte ha kommit som någon större överraskning, det var ett helt ordinärt tantnöje av det slag som i alla fall jag ägnat mig åt nästan hela livet. God mat, sötsaker och sevärdheter i trivsam miljö, i det här fallet Norrtäljetrakten. Efter brunch med kakbuffé på Sundsta säteri åkte vi till Malsta kyrka och Malstasjön – riktig superidyll – drog sedan vidare in till Norrtälje och stannade på tillbakavägen på Vira bruk. Vi fick umgås, solen sken, vi följde coronareglerna och födelsedagsbarnet var nöjt. Vad mer kan man begära?

Borrar och skruvar gör jag inte om jag slipper

Gardinstången som jag drog runt med på stan i går men som därefter inte syntes till återfanns utanför ytterdörren, frukostmackan med den sista hemodlade tomaten från AE breddes och åts och jag messade brorsan för att fråga om den första TV:n jag köper på 25 år verkligen skulle gå in i hans bil. Sedan kunde dagen börja!

Den utlovade fixardagen med bror och svägerska har länge varit efterlängtad och när jag skulle bestämma dess innehåll var det ny TV och uppsättande av draperi som jag tyckte var mest angeläget. Av de medföljande brorsbarnen var det brorsonen som tyckte att själva fixandet verkade kul, och av fixandet var det köp och uppsättning av TV-skärm som var intressant. Själv tittade jag mest på. Jag älskar att få lägenhetsfix i present. Det här var tredje gången.

Allt är inte färdigpiffat i lägenheten efter dagens aktivitet, men den tunga skärmen sitter mot all förmodan fast i väggen, och kan även vinklas åt sidorna, och de två draperivåder (eller gardiner, snarare) jag köpte på Pingstkyrkans second hand-butik i Skellefteå för ett drygt år sedan hänger nu från taket mellan köksskänk och schäslong. Om något praktiskt i hemmet är för besvärligt bestämmer jag mig ofta för att det egentligen inte är så viktigt, som att ha en fungerande TV. Har jag efter dessa år vant mig av vid bekvämt TV-tittande, eller kommer jag att bingea som aldrig förr? Det återstår att se!

Hundra år av ensamhet – den kanske mest myllrande bok jag läst

I min bokcirkel – den jag brukar kalla ”min privata bokcirkel” för att skilja den från cirkelträffarna i jobbet, och även dem på tu man hand med HA – växlar vi mellan nya böcker och klassiker. Nya böcker är sådana som har något eller några år på nacken, de ska ha hunnit komma ut i pocket för pocketköparna i gruppen, men inte ha hunnit falla i glömska. Klassiker är sådana som av andra skäl än aktualitet har räddats från att falla i glömska, kan man väl säga, och i den kategorin har vi läst böcker från alla möjliga tider. Den här gången var det dags för en klassiker och det blev Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, från 1967. På svenska kom den 1970 och den senaste översättningen är gjord av Lina Wolff, utkommen i år. En nyaktuell klassiker, med andra ord. Vi diskuterade den i förrgår.

Jag minns att jag vid förra träffens slut kommenterade att det var dags för en klassiker igen, men ofint nog utbrast ”å nej!” när jag blev påmind om att den titel som stod på tur i vår nedskrivna lista var en i genren magisk realism. Murakami, Stephen King – jag har verkligen fått kämpa de få gånger jag tagit mig an böcker där det realistiska kryddats med så kallad förhöjd verklighet. Hur skulle jag klara 430 sidor colombianska galenskaper från 60-talet? Riktigt bra, visade det sig.

Den stora skillnaden mellan att läsa fantasy och att komma till kapitlet i en Stephen King-roman där något övernaturligt inträffar är att man i det första fallet vet att man får lov att acceptera en hel alternativ värld med helt egna regler. Hundra år av ensamhet hamnar på rätt sida av den skiljelinjen för mig. Nu är visserligen fantasy inte heller en genre jag uppskattar, men av någon anledning uppfattade jag de flygande mattorna, gengångarna och de i största allmänhet orimliga händelserna som tillräckligt naturliga i sitt eget sammanhang för att jag ostört skulle kunna följa med på färden genom sju generationer i familjen Buendías historia.

Det är skruvat, färgstarkt och mustigt och den ena generationen är prilligare än den andra, tokroliga affärsidéer avlöses av våldsamma dödsfall och orkar man inte hålla reda på vem som är vem – de manliga familjemedlemmarna heter nästan samma sak – är det bara att hålla i hatten och blåsa på. Därmed inte sagt att det är lättsamt, snarare ganska ansträngande. Jag är själv överraskad över att den långa, bisarra och bitvis repetitiva läsningen var så lustfylld som den var, även om åsikterna i gruppen gick isär om den saken. Alla hade inte heller tagit sig igenom alltihop.

Analysen hoppar jag över här, det finns redan så mycket skrivet. Som vanligt är den kanske största behållningen att jag nu har en egen uppfattning om en bok som hittills bara varit en berömd titel, dessutom från en världsdel som nästan är en enda vit fläck på min litterära karta.