I min bokcirkel – den jag brukar kalla ”min privata bokcirkel” för att skilja den från cirkelträffarna i jobbet, och även dem på tu man hand med HA – växlar vi mellan nya böcker och klassiker. Nya böcker är sådana som har något eller några år på nacken, de ska ha hunnit komma ut i pocket för pocketköparna i gruppen, men inte ha hunnit falla i glömska. Klassiker är sådana som av andra skäl än aktualitet har räddats från att falla i glömska, kan man väl säga, och i den kategorin har vi läst böcker från alla möjliga tider. Den här gången var det dags för en klassiker och det blev Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, från 1967. På svenska kom den 1970 och den senaste översättningen är gjord av Lina Wolff, utkommen i år. En nyaktuell klassiker, med andra ord. Vi diskuterade den i förrgår.

Jag minns att jag vid förra träffens slut kommenterade att det var dags för en klassiker igen, men ofint nog utbrast ”å nej!” när jag blev påmind om att den titel som stod på tur i vår nedskrivna lista var en i genren magisk realism. Murakami, Stephen King – jag har verkligen fått kämpa de få gånger jag tagit mig an böcker där det realistiska kryddats med så kallad förhöjd verklighet. Hur skulle jag klara 430 sidor colombianska galenskaper från 60-talet? Riktigt bra, visade det sig.

Den stora skillnaden mellan att läsa fantasy och att komma till kapitlet i en Stephen King-roman där något övernaturligt inträffar är att man i det första fallet vet att man får lov att acceptera en hel alternativ värld med helt egna regler. Hundra år av ensamhet hamnar på rätt sida av den skiljelinjen för mig. Nu är visserligen fantasy inte heller en genre jag uppskattar, men av någon anledning uppfattade jag de flygande mattorna, gengångarna och de i största allmänhet orimliga händelserna som tillräckligt naturliga i sitt eget sammanhang för att jag ostört skulle kunna följa med på färden genom sju generationer i familjen Buendías historia.

Det är skruvat, färgstarkt och mustigt och den ena generationen är prilligare än den andra, tokroliga affärsidéer avlöses av våldsamma dödsfall och orkar man inte hålla reda på vem som är vem – de manliga familjemedlemmarna heter nästan samma sak – är det bara att hålla i hatten och blåsa på. Därmed inte sagt att det är lättsamt, snarare ganska ansträngande. Jag är själv överraskad över att den långa, bisarra och bitvis repetitiva läsningen var så lustfylld som den var, även om åsikterna i gruppen gick isär om den saken. Alla hade inte heller tagit sig igenom alltihop.

Analysen hoppar jag över här, det finns redan så mycket skrivet. Som vanligt är den kanske största behållningen att jag nu har en egen uppfattning om en bok som hittills bara varit en berömd titel, dessutom från en världsdel som nästan är en enda vit fläck på min litterära karta.