I vanliga fall hänger jag på låset när biljetter släpps till föreställningar och evenemang av olika slag, men den här gången var jag nog nästan sist på biljetterna, till genrepet av Kameliadamen på Stadsteatern. Jag och Lena hamnade innerst i en ganska hemtrevlig låda högst upp i salongen, logen vid dörr G, som det tog oss ett tag att lokalisera.

Pjäsen har premiär i morgon lördag och stan är tapetserad med affischer som föreställer Helena Bergström och Simon J Berger, neutralt klädda i ljusa färger, tätt ihop. De enda slutsatser man utifrån affischen kan dra om Kameliadamen är att Helena Bergström och Simon J Berger är med och att de sannolikt spelar pjäsens kärlekspar, och det man luras till att tro är att man satsat på avskalad, samtidsbetonad scenografi och kostym. Jag undrar verkligen varför teateraffischer så ofta ser ut på det sättet. Är det så vanligt att det enda som bestämts när marknadsföringsbilder ska tas är vilka skådespelare som ska inneha huvudrollerna, inte hur de ska se ut? Vad har man annars för syfte med att presentera verket med en bild som skiljer sig så markant från det man möter i salongen?

Romanen Kameliadamen publicerades 1848 och som pjäs sattes den första gången upp 1852 i Paris. Det Paris som porträtterades på Stadsteatern verkade ha förskjutits nästan hundra år, till kanske 1930- eller 40-tal, med en Kameliadam som glittrade i vit långklänning och päls. Den eländiga, olyckliga handlingen vägdes upp av glamour och humor, ibland lite, eller mycket, för skrikigt tillgjord i min smak. Helena Bergströms skådespeleri var i särklass behagligast, med Nanine som god tvåa, den snälla hushållerskan som märkligt nog spelades av Tomas Bolme, och Simon J Berger var helt okej som den enkla ynglingen Armand Duval. Men de biroller som hörde till Paris dekadenta festvärld blev bara för påfrestande, medvetet överspelade, förstås, men inte med ett särskilt tilltalande resultat.

Hur schyst det än är att se en tajt, klockren föreställning är det något sympatiskt över genrep, där det inte gör något att sufflören hjälper till ett par gånger och att skådespelarna irrar runt i oordning på scenen vid in- och utgång under slutapplåderna.

En parentes som inte har med Kameliadamen att göra: Under pausen, när jag och Lena krånglat oss ner från logens märkligt höga vippstolar för att köpa choklad vid godisdisken och gå vidare till utsikten från Teaterbaren, kom vi lite ifrån varandra, kanske sex, sju meter, i vimlet. Lena stod med näsan i mobilen, jag hade hittat en liten ledig bänk. Jag kunde ha vinkat och försökt överrösta minglarna runtomkring, men jag valde att skicka ett Facebook-meddelande, som Lena såg i realtid: ”Har en sittplats!” Så då kom hon över till bänken med kommentaren att det fina med elektroniska meddelanden är att man kan prata med någon några meter bort eller på andra sidan jorden. Jag höll med, och vi tyckte synd om kommande generationer som kanske inte kommer att se storheten i den här typen av kommunikation på samma sätt som vi. Å andra sidan kommer de kanske att kunna teleportera sig till andra sidan jorden i pausen mellan två akter på Stadsteatern. Vem vet.