Så var klädinsamlingen igång till Korskyrkans luncher för hemlösa. Olika månader samlar vi in olika plagg, de slags plagg vi vet att våra gäster har störst behov av, och novemberlunchen blir första utdelningstillfället. Vi börjar nu i september med underkläder, vilket kungjordes på dagens gudstjänst. Mötesledaren berättade om luncherna och insamlingen och sa: ”Så om ni har underkläder hemma …” Hjälp! Vad säger killen! Använda jackor och vantar tar vi gärna emot, men inte second hand-underkläder! ”… behåll dem och gå och köp nya och lämna här i kyrkan.” Puh!
Kampanjen marknadsförs med en bild på vintriga kläder, och som vanligt får sådant här ideellt arbete förläggas till sena kvällar och nätter, så nära midnatt häromsistens la jag en hög kläder på badrumsgolvet, orkade inte ta fram systemkameran, höll upp mobilen med höger hand för att fota och jobbmobilen med vänster hand som spotlight.
Nu peppras kyrkan och församlingsmedlemmar med flyers och Facebook med diverse information och påminnelser. Ingen ska missa att Korskyrkan tar emot kläder till hemlösa i höst!
Den här veckan, månaden och årstiden började med en otroligt fin tur med Musikbåten Blidösund, en födelsedagspresent från Sofia. Förbättringspotential finns visserligen, det märkte vi direkt. Vi hade förstått att kvällens artist, Rebecka Törnqvist, skulle spela två set och bara antog att det första skulle äga rum ganska snart, så vi gick direkt mot de uppställda stolsraderna i det lilla utrymmet i aktern med lågt i tak, där vi tog varsin bra plats medan det fylldes på tills det var så tjockt med pratglada personer att ljudnivån var olidlig. Hade vi vetat att vi skulle behöva sitta där i mer än en timme och bevaka platserna hade vi nog planerat annorlunda, och framför allt hade programmet kunnat planeras annorlunda, så att musiken kunde börja så snart vi stävat ut, när man nu fick lov att sitta i ett litet rum som fungerade utmärkt för en sångerska och två musiker men som var riktigt plågsamt som samtalslokal.
Men när stålbadet var över upptäckte man genast vilken superb idé det är att kombinera levande musik med solnedgång över Stockholms skärgård. Det var fortfarande ljust utanför fönstren bakom Rebecka Törnqvist under det set vi lyssnade på, och tack vare att jag hade påmint mig om hennes repertoar på förhand kände jag igen en del, trots att det inte var de största hitsen som spelades. Riktigt njutbart.
Efteråt irrade vi runt i trängseln på övre och nedre däck tills vi hittade den lilla disk där våra förbeställda salladslådor fanns och satt sedan och åt på en bänk med vackert skiftande himmel över vattnet utanför fönstren, men allra vackrast var förstås utsikten ute i svalkan i fören, där man susade fram nästan ljudlöst mellan öarna. Turen gick mot Vaxholm, runt det upplysta kastellet och tillbaka.
Även maskinrummet var öppet för besök, och när vi kom ner och stod öga mot öga med våldsamt arbetande mekaniska armar och såg glödande kol bakom halvstängda luckor tänkte jag på de stackars amerikanerna. Så här fungerar min hjärna, häng med: Jag hade nyligen sett den fina dokumentären Tvillingsystrar om två kinesiska övergivna barn som får varsin adoptivfamilj, en i USA och en i Norge. Den amerikanska flickan växer upp med extravaganta barnkalas, massor av kompisar, massor av rosa leksaker och föräldrar som skjutsar henne överallt, eftersom man aldrig kan vara säker ens mellan palmerna på Sacramentos villagator. Den andra flickan hamnar i det sagolikt vackra norska Fresvik, med ett överdåd av fjäll, vattenfall, träd, blommor och djur omkring sig, men utan tillrättalagda aktiviteter, i ett samhälle där det finns en mataffär, en skola, ett antal grannar och vild grönska.
Adoptivbyrån har uppgett att de båda barnen inte är systrar, men misstankar väcks och DNA-prov visar att de är enäggstvillingar. Två precis likadana små tjejer växer alltså upp i vitt skilda miljöer och med mycket olika livsstil, samtidigt som föräldraparen håller kontakten med varandra, och så småningom träffas allihop i den norska familjens by, då flickorna är kanske nio år.
Så vad har det här med Blidösund att göra? Inte mycket. Men det som fångade mitt intresse, utöver den osannolika och hjärtknipande historien om två separerade tvillingsystrar, var just det här med tillrättaläggande. Som dramaturgisk effekt visade dokumentären kontrast efter kontrast mellan amerikansk business inriktad mot aktiverande av barn och Fresviks orörda natur, som är ett enda stort lekpalats bara man har lite fantasi. Den amerikanska pappan, vars dotter inte fick promenera ensam hemma i grannskapet medan hennes tvillingsyster i Fresvik cyklade runt på egen hand överallt, blev alldeles betagen av den vackra miljön och konstaterade att i USA hade det här inte varit en liten oansenlig by utan en nationalpark med inträdesavgift. Och här kommer parallellen: Jag slår vad om att en Sacramento-bo ombord på Blidösund både hade överraskats av att båten gled fram i ett hänförande ölandskap som är tillgängligt för alla och förfasats över att allmänheten på egen risk släpptes ner i ett så farligt maskinrum. I USA hade hela skärgården hägnats in, med en grind vid biljettkontoret, och Blidösunds ånganläggning från 1911 ställts i en museimonter.
Efter en längre period av tom svart utställningsvägg – ett ovanligt förhållande på Sture bibliotek, där det i allmänhet är lång kö för att få ställa ut – tog jag saken i egna händer och tapetserade hela ytan med bilder från Sydafrika, Swaziland och Moçambique, i linje med Afrika-temat på höstens litterära salonger.
Och höstutgivningen börjar ramla in. I år har vi börjat med en ny förhandsbeställningsmodell, med Svensk Bokhandels kataloger som utgångspunkt. Tillfredsställelsen är stor när böckerna dyker upp i fysisk form.
Svensk Bokhandels höstkatalog var för övrigt inte alldeles korrekturläst, eller så ville den som skrev om ”utländsk skönlitteratur” skoja till det, eller så finns det en helt ny hittills okänd litterär genre …
Sist men inte minst – för att hålla personalen på gott humör krävs ibland diskfika (fika i informationsdisken) av hög kvalitet. Här praliner från Östermalmshallen och te från Tehuset Java på Humlegårdsgatan.
Förlagsdag för bibliotekarier. Inspirerande som vanligt. Här presenterar debutanten Anna Hedlin sin roman Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, en av en rad författare som berättade om och även läste lite ur sina alster, vid sidan av representanterna från förlagen. Jan Bergman pratade om sin dokumentärroman Sekreterarklubben och därmed om sin uppväxt bland kvinnor, hans mor och hennes väninnor, som alla arbetade inom underrättelsetjänsten under andra världskriget. Vilken historia och vilken berättare! Han höll på en bra stund och kunde ha fortsatt ännu längre.
Sitter på en bänk på Medborgarplatsen och äter nötter. Inte för att jag har tid att slå ihjäl. Jag kom just från jobbet, ska strax träna och behöver något i mig eftersom jag åt tidig lunch, kommer sedan att ha bråttom hem till tvättiden och ska ägna tiden mellan tvättstugebesöken åt sjösättningen av en kampanj för att samla in kläder till hemlösa.
Men just nu sitter jag på en bänk på Medborgarplatsen och äter nötter.
Årets ljuvliga mockabakelse är äten med EM på Ofvandahls i Uppsala, nästan precis ett år efter den senaste. Jag pladdrade på om precis allt jag gjort och gör på jobbet – EM är en av få bibliotekarier jag känner utanför Stockholms stadsbibliotek-sfären – och EM berättade om barnen, odlingen hemma och på kolonilotten – ”vi är självförsörjande på dill!” – och lantdrömmarna. Jag kontrade med att min risiga tomatplanta i alla fall är ganska hög.
Efter fikat gick vi runt i stan och såg några av de viktiga bitarna, en lite annorlunda väg, åtminstone jämfört med tidigare år. Bland annat rundade vi Ekonomikum (”Hum-C”, med min föråldrade vokabulär, föreläsningssalskomplexet där både jag och EM läste humaniorakurser när det begav sig), gick genom det gröna området där bakom, över kyrkogården och bort till den nya ”Pelle Svanslös lekplats”, invigd i juni. En väldigt fin och genomtänkt park med små hus tillhörande de olika katterna, en lekbuss med lysande lyktor, en pump där man kan pumpa fram dricksvatten som sedan rinner fram i en bäck med en bro över, en brevlåda att skjutsa in saker i som kommer ut på andra sidan, en rutschkana från Gammel-Majas Domkyrkotorn och mycket mer.
Stan visade sig från sin bästa förhöstsida och det är hemskt, hemskt trevligt bara att gå runt, men nästa gång åker jag tillbaka en dag och en tid då fler ställen är öppna. Men jag undrar om Uppsala någonsin kommer att bli en stad att besöka för att gå i affärer och vistas i trevlig miljö i största allmänhet. Nej. Uppsala förblir studentnostalgi. Och, numera, platsen där man träffar EM en gång om året.
– åt kycklinglasagne, ett av mammas paradnummer, och drottningsmulpaj.
– fyllde i ESTA-formulär inför deras USA-resa.
– tittade på bilderna från pappas vistelse hos ungdomsvännen Sune häromhelgen, då de under fisketuren drog upp summa en abborre (som de sedan åt upp).
– pratade tills klockan var mycket varpå jag tog mig hem i natten.
Vi var en ovanligt liten skara på terminens första ”core boll”-pass på Forsgrénska i eftermiddag och vi fick en rivstart. ”Jag hade planerat ett enklare pass så här vid första tillfället, men när jag bara såg bekanta ansikten kom jag helt av mig!” sa instruktören som en förklaring till det tuffa programmet.
Men mitt bekanta ansikte säger inget om hur bra jag är på core med pilatesboll. Jag skulle nog säga att jag var sämst i gruppen, eller möjligen näst sämst efter den deltagare som hela tiden ramlade ner från sin boll. Eller allra sämst just därför, med tanke på att jag själv istället var så feg och fuskade med övningarna för att hålla mig uppe. ”Bra!” ropade instruktören flera gånger när kvinnan snett framför mig dunsade ner i golvet, ”nu utmanar du dig själv!”
När passet var slut och benen skakade och huvudet dunkade, efter att ha hängt ner när vi intog grodställning över bollen, öppnades fönstret för snabb vädring medan några gick ut ur salen och några kom in. Jag hörde till dem som körde dubbelt pass, både core och pilates. Om man någon gång ska bli mästare på balans- och styrkeutmaningar istället för fuskare finns inga genvägar!
I går var det vernissage-mingel-musikafton på Plezuro, med piffiga personer på plats, mest unga tjejer, välsminkade och välmatchade. Och jag, som köpte strumpbyxor.
Och en klänning. Jag gillar verkligen min röda skjortklänning med vita prickar och har gärna velat ha en till i en annan färg, och i dag fanns där en grön i rätt storlek. De blekröda träpärlörhängena från Sydafrika funkar bra till.
Om samma modell bara dyker upp en rad nya färger och mönster behöver jag aldrig prova kläder igen.