Fortsätter rapporteringen från Kulturfestivalen med en recension av ljusföreställningen på UD:s fasad med rubriken ”Barcekholm”. I korthet: En rad proffsiga spanska och svenska illustratörer hade engagerats och åstadkommit riktigt snygga animationer som projicerades på fasaden, med hänsyn till och utnyttjande av fönster, pelare och andra detaljer. Verkligen välgjort. Manuset och dess uppläsning, däremot, lät som en dialog avsedd för språkträning för mellanstadiet. Skämskuddenivå, alltså. Omöjligt att sätta ett sammanlagt betyg på dessa två diametralt olika upplevelser.
Författararkiv: Sandra
MDCLX Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 2: Tanter och farbröder gör som de vill
Först och främst vill jag slå fast att det finns massor av fina och fantastiska äldre människor där ute. Jag hoppas på att själv bli en schyst äldre människa en vacker dag.
Men med åldern verkar det också, hos vissa, komma en rättframhet och frispråkighet som inte alltid är särskilt sympatisk. Eftersom jag regelbundet och sedan många år går på kulturella och andra evenemang där jag är en av ytterst få under pensionsåldern har jag drabbats av dessa sidor lite då och då. Det i särklass vanligaste övertrampet är brott mot köetiketten, en eller ibland ett par små tanter som av okänd anledning håller sig lite bredvid kön och inte riktigt rättar in sig i ledet ens när det rör på sig, utan står och går i egen takt lite nonchalant ett par meter ifrån. Efter några års erfarenhet av just det här fenomenet i kön till Kulturfestivalens stadsvandringsbiljetter bestämde jag mig en gång för att konfrontera den tant som anlände efter mig, men inte ställde sig bakom utan bredvid. Med ett leende vände jag mig till henne och sa något i stil med att jag står sist i kön, så fortsättningen på kön blir bakom mig. ”Men jag vill stå här!” fräste tanten. Sedan dess tror jag inte på att de äldre damer som kretsar vid sidan av köer är det minsta förvirrade. De vet nog vad de gör. Eller rättare sagt – de vet hur man egentligen ska göra, men struntar i det.
Kön till Radiokorrespondenterna på Södra Teatern var inget undantag. Ett visst diskret fuskande uppstod redan utomhus, sedan hävdes något slags spärr och en stor del av kön, den del jag stod i, kom in bortom foajén och upp i trapporna, men släpptes fortfarande inte in i den stora salongen, som de flesta köade till. En pigg och ärtig pensionärska stod bakom mig och så snart jag släppte taget om ledstången och därmed tog lite mindre plats stod hon bredvid mig. För att fördriva tiden, eller kanske för att släta över sitt avancemang, började hon konversera. ”Varför står vi här?” undrade hon när det blev uppenbart att kön hade slutat röra sig. Jag svarade att de nog inte hade öppnat salongen där uppe, klockan hade ju trots allt bara slagit tre, det klockslag då det skulle vara ”insläpp”, men själva evenemanget skulle ju inte börja förrän fyra. ”Men de borde tänka på att det är så många äldre”, fortsatte hon, och jag kunde bara säga att jo, visst, men kommer man mer än en timme innan det börjar så kan kan det ju inte komma som en överraskning att det blir en del köande. (För övrigt är det klart att det blir många äldre när insläppet är 15.00 en tisdag, ett intressant förhållande som bör avhandlas i en egen bloggpost.)
Jag vet inte om den ärtiga damen hade läst fel i programmet, för hon verkade tycka att det var märkligt att det var så mycket väntetid kvar, men å andra sidan hade hon mycket att prata om, muntert men vasst. Sten Sjöströms rapportering från Ryssland var mycket bättre än Maria Persson Löfgrens, som var så onyanserad, tyckte hon, en ståndpunkt jag log lite åt när jag ett par timmar senare hörde Maria Persson Löfgren få frågor från moderatorn om alla besserwissrar som hör av sig till henne för att berätta om vilka källor som minsann var förbisedda, och förresten, sa somliga besserwissrar, så betalar jag din lön genom TV-avgiften och därför ska du säga det jag tycker att du ska säga. Vidare hävdade den ärtiga damen att Kinakorrespondenten David Carlqvist har ett talfel, trots att jag försökte förklara att det nog bara är hans markanta sydsvenska dialekt, och ju mer jag hakade på och visade att jag faktiskt brukar lyssna på Radiokorrespondenterna, desto mer genuint förvånad verkade hon. Hon kommenterade att jag var ung och frågade om jag studerade – jag svarade bara nej och lät bli att tala om att jag är bibliotekarie sedan tretton år – och hon undrade varför jag var jag var så specialintresserad av utrikesrapportering, höll jag på med en avhandling? Nej då, sa jag, jag har bara ett helt allmänt intresse, lyssnar på alla möjliga P1-program och rekommenderar alla att göra det. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag hade frågat vad som gjorde mitt intresse så oväntat.
Vi kunde så småningom myllra in i salongen allihop, det gick ganska så städat till, men kryddades av högljudda rop på lomhörda vänner – ”ÅKE! HEEEJ!” – och både här och där, även efter programstart, spelade gammalmodiga mobilsignaler på högsta volym, en, två, kanske tre gånger innan de tystnade.
Jag har ju fortfarande ett utifrånperspektiv, så jag vet ännu inte om äldre människor har förståelse för och överseende med varandras beteende. Men det verkar inte så. Att låta publiken ställa frågor är alltid ett vågspel, framför allt för att personer med ohejdbar pratlust brukar få tag i mikrofonen, och det spelar ingen roll att moderatorn upprepar att frågorna ska hållas korta. Självklart ville herrarna och damerna i den här publiken, särskilt herrarna, bre ut sig kring sina funderingar, men det föll inte väl ut alls hos de jämnåriga medmänniskorna. Moderatorn försökte avbryta och vid ett tillfälle gick det så långt att publiken runtomkring började mumla ljudligt och en dam gastade: ”Kom till frågan!” Har den äldre publiken tålamod med utbroderat prat från estraden då? Nej. Några minuter in i seminariet om Ukraina reste sig en dam bakom mig och sa på väg ut med tydlig stämma att hon inte tänkte lyssna på en så tråkig moderator, varpå herrn bredvid mig vände sig om mot henne och instämde. Jag kan tänka mig att hon tyckte som jag och med ”tråkig” moderator menade en konstlat ”rolig” moderator, men medan hon hävde upp sin röst så att åtminstone ganska stora delar av publiken hörde det gick jag hem och bloggade om saken. Bättre eller sämre? Det får någon annan avgöra.
Åhörare som tar sig friheter av det här slaget kan ju vara nog så besvärande vid ett vanligt föredrag, men när SR tar upp ljud och SVT även bild i lokalen skulle jag nog säga att det är mer än bara störande, faktiskt en aning oansvarigt.
Det sista seminariet jag gick på började 18.15 och vid det satt en handfull yngre personer och lyssnade, personer som kanske var i studentåldern eller strax över och som nu hunnit komma ifrån jobbet eller sista föreläsningen. Hur illa ställt det är med dagens ungdom? Det kan diskuteras. Koncisa, genomtänkta frågor kan de i alla fall ställa i den greppade mikrofonen, utan konkurrens från sina mor- och farföräldrars generation.
Till slut vill jag bara säga att mannen med randig skjorta, hängslen och lite lekfull frisyr inte på något sätt är en representant för de upprorsmakare jag berättat om här.
MDCLIX Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 1: Proffsen pratar
Det här är ett av årets bästa arrangemang. En lång rad proffs på sina respektive bevakningsområden, geografiska och ämnesmässiga, delar med sig, och de gör det gruppvis i trekvartslånga seminarier. En enda korrespondents perspektiv är ju intressant att lyssna på i radio, och här får man tre, fyra stycken åt gången.
Det är tur att allt går att ta del av i efterhand, eftersom seminarierna krockar. De jag valde att gå på hade rubrikerna ”Murar mot migration – Europa och USA stänger in sig”, ”Rysk roulette i Europa – spelet om Ukraina” och ”Världen bara ett klick bort – amatörreportern utmanar proffsen”. Seminariet om migration tog framför allt upp de stora risker flyktingar tvingas ta, hur det ofta slutar i katastrof och hur politiker, polis och andra ansvariga skyller på varandra. Det om amatörjournalistik handlade snarare om lurendrejeri av olika slag, om falska fotografier och lömska lobbyister, vilket visserligen var nog så intressant.
Mest såg jag fram emot seminariet om Ukraina. Ovan ses Jenny Sanner Roosqvist (Norden och Baltikum), Daniel Alling (Tyskland), Kristian Åström (ekonomi) och Maria Persson Löfgren (Ryssland), som alla fick representera sina områdens perspektiv på skeendena i och kring Ukraina, vilket hade alla förutsättningar att bli ett nyanserat och upplysande samtal, vilket det på sätt och vis blev, men tyvärr tyckte jag att moderatorn drog ner upplägget genom att ha en humoristisk approach. Många ämnen och sammanhang vinner på att lättas upp, men här blev istället korrespondenterna styrda och avbrutna i onödan, och Ukraina-konflikten i sig bör heller inte skojas bort.
I efterhand lyssnar jag gärna på exempelvis seminarierna ”Miljardärer och oligarker – färre äger mer i finanskrisens spår” och ”Övervakad reporter – om att arbeta i diktaturländer”.
MDCLVIII Måndagskväll är städkväll
Med många ur servicegruppen på plats och flera oanvända ytor i kyrkan går det snabbt att städa de delar som ska städas. Men varför låta det hindra en från att skryta inför omvärlden med sin arbetsinsats? Lånade Anna som modell till en uppdatering av Korskyrkans Facebook-sida.
MDCLVII Bernhoft på Fasching
Vilken energi! Killen är ensam på Faschings lilla scen med alla sina tekniska leksaker uppradade framför sig på golvet och en rad instrument, bland annat något slags trimmad ukulele, och spelar in och spelar upp musikens byggstenar som ett enmansband, samtidigt som han håller publiken i sitt grepp med kommentarer – på svenska – mellan och under låtar och plötsliga och oväntade danssteg. Ur The Guardian, från Bernhofts hemsida: ”… what he [Bernhoft] did with those few tools was quite extraordinary. Using them, and via a process of instant recording, looping and layering, he was able to create the sound of a full band – including all the instrumental parts plus backing singers on rich harmonies – and it was all just him.”
Norrmannen med de markerade bågarna var okänd för mig fram till i maj, då jag såg att han skulle komma till Fasching. Egentligen har man ju ingen ursäkt, nog för att musikexporten mellan Sverige och Norge är gravt enkelriktad, men det är ju ingen konst vare sig att söka upp eller lyssna på norska artister, eller nästan vilken nationalitet som helst.
Jag hade inte varit på Fasching sedan ombyggnationen som äntligen tog bort den bortersta delen av galleriet, där borden var placerade så att gästerna knappt kunde se scenen alls, men det är fortfarande en väldigt långsmal lokal. Bernhoft, som skulle ta emot publikens applåder och tjoanden, kommenterade att man behöver ”fish eyes” för att se allihop till höger och vänster. Tidigare har jag bråkat en del, på förhand, för att något av de bättre bland alla bord med mycket varierande sikt, men den här gången chansade jag och hade tur. Jag och Sofia fick det bord på galleriet som står allra bäst inmåttat framför scenen. Undrar hur jag ska bära mig åt för att ha det som permanent plats.
Ett smakprov, slutet av C’mon Talk.
MDCLVI Pianoveckor i Hedvig Eleonora
Förutom Stockholms kulturfestival och Stockholms filmfestival pågår den mindre kända men nog så trivsamma Hedvig Eleonora kyrkas Pianofestival, en serie konserter på onsdagskvällar. Fri entré.
Mellan två Kulturfestivalpunkter i onsdags kväll klämde jag och mamma in veckans konsert, som framför allt bjöd på Bach, och under tiden, trots att det var både vackert och dramatiskt, roade vi oss med att läsa om Bachs liv på programmets baksida. Karln fick totalt 20 barn.
MDCLV En Lindor-kartong att ta till
Ibland blir det inte som man tänkt sig, som nu, när jag skulle ha varit på inflyttningsfest men inte kunde ta mig dit på grund av ett stopp i pendeltågstrafiken av det allvarligare slaget. Har vänt hem och tröstar mig med röda Lindor-kulor, som jag fick på Sturebibblan för någon vecka sedan av en tacksam besökare som uppskattade den hjälp hon fick. En effektiv uppmuntran.
MDCLIV Festivalvandring: I fröken Frimans fotspår
Om vandringen: Ledd av Eva Kaijser och Monika Björk som skrivit boken Svenska hem – en passionerad affär eller, som den heter som nyutgiven, Svenska hem – den sanna historien om fröken Frimans krig. Start och slut vid Stureplan.
Det här har jag lärt mig: Att Svenska hems första mataffär låg i lokalen som nu hyser klädbutiken Rodebjer på Jakobsbergsgatan 6 och att det vackra innertaket är detsamma som på mataffärens tid.
Kommentarer och reflektioner: Monika Björk är min kollega Nikes mamma, som jag har träffat lite då och då på Sturebibblan. Och med på vandringen var min egen mamma. Och när gruppen stod och lyssnade vid stoppet i Birger Jarlspassagen kom Nikes och min kollega Salomon förbiångande, säkert efter att ha stängt Sturebibblan för dagen. Stockholm är så litet, så litet.
Själva vandringen var en kort runda i City, från Stureplan bort till Berns och tillbaka, med stopp på platser som anknöt till Svenska hem, den kvinnliga kooperationen och rättviserörelsen som startade 1905 och som nog aldrig varit så uppmärksammad efter sitt snöpliga slut 1916 som när TV-serien Fröken Frimans krig sändes i SVT i julas. Verklighetens fröken Friman var Anna Whitlock och många av händelserna i TV-serien, påpekade våra guider, är direkt hämtade ur verkligheten, i synnerhet det motstånd kvinnorna mötte i form av bojkott och andra hinder som skeptiska män (och kanske också kvinnor) svarade deras företagsamhet med.
Efteråt kom Monika fram och ville ha ett omdöme om hennes och Evas första försök att agera guider. Det hade varit en jätteintressant tur och jag hade inget att anmärka på tillvägagångssättet, annat än problemet med ljudet. Några mikrofoner hade inte funnits tillgängliga för dem, och det var synd, för när trafiken brusar och människor myllrar och gatusaxofonisten på Biblioteksgatan river av låt efter låt är det ibland helt omöjligt för en grupp på 30 personer att höra vad guiderna säger, ett återkommande och väldigt frustrerande problem på vandringar i stan.
Den som gillade Fröken Frimans krig kan för övrigt glädja sig åt en kommande fortsättning. Jag har själv bevittnat research som gjorts i Faktarummet på Stadsmuseet.
MDCLIII Festivalvandring: Korvar, skurkar och fina damer
Om vandringen: I Polismuseets regi. Start vid Hedvig Eleonora kyrka, slut på Östermalmsgatan i närheten av Karlaplan. Polishistoria och utvalda kriminalfall. Autentiskt bevismaterial att titta på.
Det här har jag lärt mig: Att en ”stekare” runt sekelskiftet var en ”grilljanne”.
Kommentarer och reflektioner: Förra året gick jag samma tur, också i Polismuseets regi men med annan guide och delvis andra historier. Vandringen är förstås upplysande, om hur polisarbetet i Stockholm utvecklats, men fokus ligger på det intressanta och ganska kittlande i att höra om sekelgamla spektakulära brott som ägde rum på just den adress där vi står.
Nu tycker jag ju mycket om just att känna historiens vingslag på en specifik plats och uppskattar också en god berättare, men om jag ska tillåta mig att vara lite kritisk tror jag faktiskt att man gör historien en otjänst när man paketerar och serverar ett gammalt mordfall som en rafflande deckargåta, där de inblandade porträtteras som ofta ganska lustiga karaktärer från förr. Ett tragiskt mord bör med andra ord inte bli pittoreskt med tiden, och det behöver inte heller beskrivas så för att vara intressant för vår tid. Istället för att kalla inbrottstjuven som påkommen fyrade av sitt vapen och blev mördare för ”slarvern som glömde kvar sina galoscher” kan man beskriva honom som en trettioårig småförbrytare som led av psykisk sjukdom och så småningom åkte dit just för inbrottet som slutade med att en man dödades i sitt eget hem. Mordet ägde rum på 1910-talet och förövaren blev gammal och levde ända inpå 1970-talet. Han hade barn och har säkert släktingar i livet i dag.









