Först och främst vill jag slå fast att det finns massor av fina och fantastiska äldre människor där ute. Jag hoppas på att själv bli en schyst äldre människa en vacker dag.

Men med åldern verkar det också, hos vissa, komma en rättframhet och frispråkighet som inte alltid är särskilt sympatisk. Eftersom jag regelbundet och sedan många år går på kulturella och andra evenemang där jag är en av ytterst få under pensionsåldern har jag drabbats av dessa sidor lite då och då. Det i särklass vanligaste övertrampet är brott mot köetiketten, en eller ibland ett par små tanter som av okänd anledning håller sig lite bredvid kön och inte riktigt rättar in sig i ledet ens när det rör på sig, utan står och går i egen takt lite nonchalant ett par meter ifrån. Efter några års erfarenhet av just det här fenomenet i kön till Kulturfestivalens stadsvandringsbiljetter bestämde jag mig en gång för att konfrontera den tant som anlände efter mig, men inte ställde sig bakom utan bredvid. Med ett leende vände jag mig till henne och sa något i stil med att jag står sist i kön, så fortsättningen på kön blir bakom mig. ”Men jag vill stå här!” fräste tanten. Sedan dess tror jag inte på att de äldre damer som kretsar vid sidan av köer är det minsta förvirrade. De vet nog vad de gör. Eller rättare sagt – de vet hur man egentligen ska göra, men struntar i det.

Kön till Radiokorrespondenterna på Södra Teatern var inget undantag. Ett visst diskret fuskande uppstod redan utomhus, sedan hävdes något slags spärr och en stor del av kön, den del jag stod i, kom in bortom foajén och upp i trapporna, men släpptes fortfarande inte in i den stora salongen, som de flesta köade till. En pigg och ärtig pensionärska stod bakom mig och så snart jag släppte taget om ledstången och därmed tog lite mindre plats stod hon bredvid mig. För att fördriva tiden, eller kanske för att släta över sitt avancemang, började hon konversera. ”Varför står vi här?” undrade hon när det blev uppenbart att kön hade slutat röra sig. Jag svarade att de nog inte hade öppnat salongen där uppe, klockan hade ju trots allt bara slagit tre, det klockslag då det skulle vara ”insläpp”, men själva evenemanget skulle ju inte börja förrän fyra. ”Men de borde tänka på att det är så många äldre”, fortsatte hon, och jag kunde bara säga att jo, visst, men kommer man mer än en timme innan det börjar så kan kan det ju inte komma som en överraskning att det blir en del köande. (För övrigt är det klart att det blir många äldre när insläppet är 15.00 en tisdag, ett intressant förhållande som bör avhandlas i en egen bloggpost.)

Jag vet inte om den ärtiga damen hade läst fel i programmet, för hon verkade tycka att det var märkligt att det var så mycket väntetid kvar, men å andra sidan hade hon mycket att prata om, muntert men vasst. Sten Sjöströms rapportering från Ryssland var mycket bättre än Maria Persson Löfgrens, som var så onyanserad, tyckte hon, en ståndpunkt jag log lite åt när jag ett par timmar senare hörde Maria Persson Löfgren få frågor från moderatorn om alla besserwissrar som hör av sig till henne för att berätta om vilka källor som minsann var förbisedda, och förresten, sa somliga besserwissrar, så betalar jag din lön genom TV-avgiften och därför ska du säga det jag tycker att du ska säga. Vidare hävdade den ärtiga damen att Kinakorrespondenten David Carlqvist har ett talfel, trots att jag försökte förklara att det nog bara är hans markanta sydsvenska dialekt, och ju mer jag hakade på och visade att jag faktiskt brukar lyssna på Radiokorrespondenterna, desto mer genuint förvånad verkade hon. Hon kommenterade att jag var ung och frågade om jag studerade – jag svarade bara nej och lät bli att tala om att jag är bibliotekarie sedan tretton år – och hon undrade varför jag var jag var så specialintresserad av utrikesrapportering, höll jag på med en avhandling? Nej då, sa jag, jag har bara ett helt allmänt intresse, lyssnar på alla möjliga P1-program och rekommenderar alla att göra det. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag hade frågat vad som gjorde mitt intresse så oväntat.

Vi kunde så småningom myllra in i salongen allihop, det gick ganska så städat till, men kryddades av högljudda rop på lomhörda vänner – ”ÅKE! HEEEJ!” – och både här och där, även efter programstart, spelade gammalmodiga mobilsignaler på högsta volym, en, två, kanske tre gånger innan de tystnade.

Jag har ju fortfarande ett utifrånperspektiv, så jag vet ännu inte om äldre människor har förståelse för och överseende med varandras beteende. Men det verkar inte så. Att låta publiken ställa frågor är alltid ett vågspel, framför allt för att personer med ohejdbar pratlust brukar få tag i mikrofonen, och det spelar ingen roll att moderatorn upprepar att frågorna ska hållas korta. Självklart ville herrarna och damerna i den här publiken, särskilt herrarna, bre ut sig kring sina funderingar, men det föll inte väl ut alls hos de jämnåriga medmänniskorna. Moderatorn försökte avbryta och vid ett tillfälle gick det så långt att publiken runtomkring började mumla ljudligt och en dam gastade: ”Kom till frågan!” Har den äldre publiken tålamod med utbroderat prat från estraden då? Nej. Några minuter in i seminariet om Ukraina reste sig en dam bakom mig och sa på väg ut med tydlig stämma att hon inte tänkte lyssna på en så tråkig moderator, varpå herrn bredvid mig vände sig om mot henne och instämde. Jag kan tänka mig att hon tyckte som jag och med ”tråkig” moderator menade en konstlat ”rolig” moderator, men medan hon hävde upp sin röst så att åtminstone ganska stora delar av publiken hörde det gick jag hem och bloggade om saken. Bättre eller sämre? Det får någon annan avgöra.

Åhörare som tar sig friheter av det här slaget kan ju vara nog så besvärande vid ett vanligt föredrag, men när SR tar upp ljud och SVT även bild i lokalen skulle jag nog säga att det är mer än bara störande, faktiskt en aning oansvarigt.

Det sista seminariet jag gick på började 18.15 och vid det satt en handfull yngre personer och lyssnade, personer som kanske var i studentåldern eller strax över och som nu hunnit komma ifrån jobbet eller sista föreläsningen. Hur illa ställt det är med dagens ungdom? Det kan diskuteras. Koncisa, genomtänkta frågor kan de i alla fall ställa i den greppade mikrofonen, utan konkurrens från sina mor- och farföräldrars generation.

Till slut vill jag bara säga att mannen med randig skjorta, hängslen och lite lekfull frisyr inte på något sätt är en representant för de upprorsmakare jag berättat om här.