Författararkiv: Sandra

MDCCXI En likasinnad

På väg till jobbet i morse, efter att ha klickat runt på ett Pinterest som just nu dignar av gula löv med eller utan blänkande vattendroppar, tänkte jag att en oktoberlördag som den här borde man egentligen ta en promenad på Djurgården istället för att tillbringa dagen på ett bibliotek under jord. Men så är det ju trots allt ett väldigt trevligt bibliotek.

En av besökarna under tidig eftermiddag var intresserad av England, hon hade varit där en hel del och vi kunde snart konstatera att vi hade erfarenheter av ungefär samma delar av landet. Vi stod och pratade en bra stund vid informationsdisken och kollade Google Maps, hon frågade vad jag visste om bostäder i Bristol och berättade att hon funderar på att plugga på universitetet där.

Därefter bad hon att få lägga undan en bok, som hon skulle komma tillbaka och hämta efter att hon promenerat på Djurgården.

Hon var nästan 40 år äldre än jag. Vi hade precis samma intressen. Jag är helt enkelt en av tanterna.

MDCCX Hantverkarfritt

IMG_7800

Jag har inte ens ledig helg, men det känns som att jag har semester – två dagar utan hantverkare, kanske tre!

De annonserar på ett papper på ytterdörren vilka dagar de behöver tillgång till lägenheten, vilket för min lägenhets del har varit varje vardag från 7.00 och resten av dagen. Jag har inte vetat om det på förhand, utan efter arbetsdagens slut skriver de upp att de kommer i morgon igen. Förra veckan sammanföll min lediga helg med deras lediga helg, men den här veckan hade jag ledig onsdag (vilket innebar en dags förberedelser för att på kvällen vara på jobbet i tre och en halv timme och leda läsecirkelkurs, men ändå) och då fick jag igenom att lägenheten var tillgänglig från 11.30, så att jag i alla fall skulle få sovmorgon och en del förmiddagstid i fred. Nu jobbar jag alltså i dag, lördag, och i morgon, söndag, men njöt i fulla drag i morse av att slippa vara duschad, klädd och klar före sju och därefter antingen vila lite på soffan – ofta jobbar jag kväll och ska inte vara på plats förrän vid tio – samtidigt som det kan knacka på dörren när som helst eller, när de har kommit, stå och hänga vid köksbänken över en frukostmacka, den enda plats i den lilla lyan där jag inte är i fönstrens och därmed hantverkarnas, slipandet och målandets omedelbara närhet.

Till min förvåning och förtjusning ser jag också att de inte skrivit upp något om vidare fönsterarbete på måndag. Inte för att jag ropar hej, men även om de skulle komma har jag bett om dispens också för den dagen – en ledig vardag – fram till 11.30.

Jag har till och med blivit så nojig att jag låser överlåset på nätterna – tänk om jag försover mig, inte hör att de knackar vid sjurycket och vaknar av att de börjar bre ut plast över bordet och TV:n och plocka fram målarfärgen.

Självklart har jag inget emot varken hantverkarna – samma två gubbar varje gång – eller renoveringen och önskar att min integritetströskel inte var så lättöverkliven. Men nu är det som det är. Och jag bor som jag gör. Jag räknar ner till den dag papperen tas ner från min ytterdörr. (Fast nästa dag kommer säkert ett meddelande om inspektion av det utförda arbetet, varpå ventilationen nog ska ses över, och börjar det inte bli dags för stambyte?)

MDCCVIII Lunch och spöstraff

IMG_7798.JPG

På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.

Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.

Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.

Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.

MDCCVII Läsecirkelkursen startad

IMG_7788.JPG

Det första tillfället av tre, och mitt enda, på kursen ”Lär dig leda läsecirklar” gick av stapeln på Sturebibblan i går. Enhetskollegan Helena och Annika från Stadsbiblioteket och bokcirklar.se, som tillsammans håller i de två kommande gångerna, berättade om bakgrunden till att man träffats och pratat böcker genom tiderna, varför det har fått ett uppsving de senaste åren och hur man gör, som grupp och som ledare. Min punkt var exempel på platser och sammanhang där man cirklar. De är kopiöst många. Hemma, på café, på biblioteket, i bokhandeln, på museer, i bloggar, på radio, på TV, med folk man känner eller med främlingar, över en middag, i anonym chatt, eller helt passivt som publik till bokpratande experter eller lekmän.

Vi satte stopp vid tolv anmälningar och fick även en reservlista. Vilka skulle de vara? Vana eller ovana cirklare? Lyssnare eller snackare? Det blev bara kvinnor – inte det minsta överraskande – men ändå en bra blandning i andra avseenden, från unga utländska studenter till äldre damer, någon som ville starta en feministisk bokcirkel, någon annan som ville diskutera facklitteratur i grupp vilket väninnorna inte var så pigga på och någon som aldrig deltagit i någon bokcirkel alls. Generellt verkade förväntningarna vara höga på vår kurs – som leds av personer som i princip förberett sig lite sådär på varsitt håll och minst av allt gått någon kurs själva – och man efterfrågade till och med diplom efter sista tillfället. Visst, det går att ordna.

Vi kände oss hur som helst ganska nöjda efteråt. Själv fick jag en kick av att deltagarna satt och antecknade det man stod och svamlade om – till exempel redogjorde jag mot slutet av min punkt mer detaljerat och entusiastiskt än jag tänkt om mina två erfarenheter av cirkelträffar med författarmedverkan – och jag är nyfiken på vad de faktiskt fick med sig.

Nästa gång ska de fördjupa sig i metodfrågor och alla ska ha läst Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen, som det blir en så att säga teoretisk läsecirkel om. Den riktiga läsecirkeln sparas till sista tillfället och kommer att gälla ”Det afrikanska namnet”, den novell i Åsa Fosters samling Man måste inte alltid tala om det som jag tror väckte mest tankar, känslor och åsikter under Helenas och min cirkel för en dryg månad sedan. Redan på den här första träffen märkte vi att deltagarna gärna diskuterar frågor med varandra, helt opåkallat från vår sida, så vid tredje träffen lär det finnas ett uppdämt behov.

MDCCVI En liten resa till amerikanskt 80-tal

Screen Shot 2014-10-01 at 9.01.19 AMDet här är min gamla lärare i femman på Danube Avenue Elementary School – Mr Ishii! Mamma och pappa, som är i Kalifornien, knackade spontant på hos min gamla klasskompis Auras föräldrar i dag (som för oss blir i går), vilka hörde av sig till Aura, som var på jobbet, tillika vår gamla skola, där hon tog den här bilden på vår gamla lärare, numera hennes kollega. Hängde ni med? Fantastiskt trevlig morgonhälsning som nyss nådde mig via Facebook!

Medan mina föräldrar fortfarande var hemma hos Auras föräldrar, Henry och Pnina, kom Aura förbi efter jobbet, så jag fick också bilder på dem alla tre. Det var skolåret 87/88 som vi bodde i Granada Hills, Los Angeles, och därefter var vi tillbaka som familj vid ett tillfälle, sommaren 1996. När vi då hälsade på Aura, hennes syster Sharon och deras föräldrar blev vi bjudna på middag – vilket på amerikanskt vis innebar något att dricka i vardagsrummet varpå vi åkte till en restaurang – och det vi åt var libanesiskt. Helt nytt för mig, och förmodligen för resten av min familj.

Mamma och pappa ska nu resa runt i västra USA några veckor, och när de kommer tillbaka till Kalifornien ska de träffa Henry och Pnina igen. De ska äta libanesiskt.

MDCCIV Let’s Explore Diabetes with Owls

SedarisThe New Yorker-numren som dyker upp hos mig varje vecka – punktligt i digital form, sent och oregelbundet på papper – är så enormt innehållsrika trots sitt ganska tunna format att jag bara kommer igenom en bråkdel. Men står David Sedaris med i listan över ”contributors” höjs alltid min motivation radikalt.

I helgen läste jag Let’s Explore Diabetes with Owls, samlade Sedaris-texter varav jag redan hade läst två, resten var nytt. I en kort ”Author’s Note” blir man som läsare upplyst om att sex korta texter i boken är av en avvikande karaktär, helt fiktiva och avsedda att läsas som monologer. Övriga texter består, åtminstone skenbart, av personliga reflektioner kring autentiska händelser ur författarens vardag. Det är dessa som är så tilltalande, humorn och självdistansen är slående och hans närstående hängs bara ut så där lite lagom, men tillräckligt för att man ska känna att man riktigt kommer under skinnet på riktiga människor. Monologerna sänkte tyvärr det sammanlagda omdömet. Inte för att de är sämre skrivna, utan för att flertalet driver på ett överdrivet sätt med människor som inte tycker och tänker som David Sedaris (tänk kristna och republikaner).

Men jag väljer att ha överseende med avvikelserna och uppskattar resten, särskilt de metabetonade bitar som har att göra med skrivprocessen, det mångåriga dagsboksskrivandet, det maniska antecknandet, hur intryck och erfarenheter omedelbart förvandlas till berättelser. Och jakten på en uppstoppad uggla, via en albinopåfågel, ”a chicken stretched over an owl form” och en mumifierad mänsklig arm, var lika kul vid andra läsningen.

MDCCIII Elise live

IMG_7702.JPG

Nog för att pastor Eric är lång, men hon är precis så liten som hon verkar, Elise Lindqvist. Och här har hon till och med höga klackar.

Eftersom jag läst hennes bok, Ängeln på Malmskillnadsgatan, kände jag igen allt hon berättade när hon gästade gudstjänsten i Filadelfiakyrkan i kväll, men det är ju alltid något annat att befinna sig i samma rum. Det var i övrigt en vanlig 18-gudstjänst, låg medelålder, sång i början och slutet, och Elise berättelse där predikan skulle ha varit.

På rösten låter hon lite som Astrid Lindgren, 78-åriga Elise, men hennes berättelse är allt annat än pittoresk. Det handlade om raden av övergrepp hon utsattes för som barn, hur hon i tonåren hamnade i prostitution, sedan ett hopp till hur hon som 58-årig blandmissbrukare hamnade på ett kristet behandlingshem, blev troende och därefter hittade sin plats som ”Morsan” bland tjejerna på Malmskillnadsgatan. Hennes senaste bravur är att hon varit med och startat en Alpha-kurs – en grundkurs i kristen tro – på ett fängelse. Är det någon jag önskar ett långt, friskt liv är det Elise Lindqvist.

MDCCII Tomatskörd

IMG_7688.JPG

Hur gick det nu då, undrar ni, med tomatplantan, sprungen ur tomatfröna som brorsonen planterade i våras? Jo, den blev ganska hög och några små tomatämnen dök upp. Sedan kom ett antal störtskurar, lite hagel och annat hårt väder på min oskyddade balkong, och själva stjälkarna och bladen tappade all form och färg. Men några ihärdiga tomater fortsatte att växa och har nu precis skiftat från grönt till gult och rött. Krukan står numera inomhus på en pall, den översta lilla tomatklasen vilar ovanpå ett skåp och två tveksamt rodnande, mindre tomater sitter längre ner.

Och blir det inte mer än så här är i alla fall den vänstra tomaten på bilden alldeles klar, skulle jag säga, jämnstor med en ordinarie körsbärstomat. Snart ska den ätas med stor andakt.