Författararkiv: Sandra

MCMLXXXI En kines i Stockholm i början av 1900-talet och skateboardåkare i slutet

De två senaste böckerna jag lagt in som litteraturtips i Stockholmskällan har varit riktiga höjdare, på extremt olika sätt.

K’ang Yu-weis svenska resa 1904 är en liten bok utgiven 1970 som jag inte ens minns hur eller varför jag sökte fram i bibliotekskatalogen, men ett av ämnena vi satsar extra på i Stockholmskällan just nu är migration, och kinesen K’ang Yu-wei bodde faktiskt en tid i Stockholmstrakten. Boken skildrar hans första möte med Stockholm och Sverige, som han anlände till direkt från Norge. I början var det ganska underhållande att läsa om den kinesiska resenärens uppfattning om Norge som enkelt och tråkigt, vilket han befarat att Sverige också skulle vara, men så var inte fallet och hans lovord om Sverige, svenskarna och huvudstaden visste inga gränser! Här kunde man klippa ut något skojigt citat, tänkte jag, men så småningom kändes jämförelserna mellan norrmännen och de oändligt mycket mer utvecklade svenskarna tämligen osympatiska, så jag valde istället ett stycke text där Stockholm hyllas och Norge inte nämns. Men jämförelserna klingar snart av och beskrivningarna av de företeelser den mycket nyfikna K’ang Yu-wei ser och besöker i det tidiga 1900-talets Stockholm är riktigt intressanta och detaljerade utan att vara långrandiga.

Nyligen läste jag i en helt annan Stockholmshistorisk bok, från tidigt 1950-tal, att den som vill komma Stockholms historia nära bör ta del av utländska besökares reseskildringar från gångna tider. Deras geografiska utifrånperspektiv liknar vår tidsmässiga distans, på så sätt att de uppmärksammar och skriver ner det vardagliga som en tidsresenär också skulle ha noterat, men som 16- eller 1700-talets stockholmare själva inte skulle få för sig att dokumentera, och som vi därför inte så lätt hittar i inhemska texter från den tiden.

Här hittas litteraturtipset om K’ang Yu-weis svenska resa 1904. För övrigt trodde jag att kinesen i fråga var en vanlig, okänd kille som råkade gilla att se sig om i världen, men jag hade fel.

Nästa bok jag tog mig an var Sheraton years : Stockholm skateboarding 1990-1999, en fotobok som på sitt sätt kunde vara intressant, men som inte riktigt hade tillräckligt talande, bra bilder, enligt min uppfattning, för att de skulle kunna stå helt för sig själva utan vidare information om sammanhanget. Det fanns en text där i boken, i pyttestil på stora uppslag, precis så där otillgängligt utformad som fotoböckers texter brukar vara, och innehållsmässigt brukar de inte heller engagera något vidare, men det här visade sig vara ett undantag. Skateboardåkaren som stod bakom texten var inte bara insatt i ämnet utan en skribent på riktigt, och det han skrivit var inte bara läsbart utan riktigt bra. Den som vill ha en kort men personlig sammanfattning av vad som hände med skateboardkulturen i Stockholm i skarven 1989/1990 och de kommande åren bör alltså läsa den här.

MCMLXXX 30-talsstockholmaren tar sommarlov

Jag kan inte bestämma mig för om den här vågfrisyren mest får mig att likna en liten pojke eller en gammal tant. Det senare när jag har min svarta lilla filthatt på mig. Poängen var hur som helst att återigen se ut som en typisk stockholmare på 1930-talet, och det här var sista gången för säsongen och Helenas och mitt sista stopp på vårdhemsturnén (som två tillfällen av tre gällt trygghetsboenden, om man ska vara helt korrekt). Den här gången var vi i Hammarbyhöjden, där det kom elva personer till dagens ”kulturcafé”, vilket räknades som många, och de flesta verkade vara med på noterna och gilla det de hörde. Några små motgångar (som att det var lite svårmöblerat vad gällde el, bilden på duken såg lite konstig ut och det fanns ingen spegel på toaletten, så jag målade på läppstift med ansiktet nära dörrhandtaget i blank metall) och en större motgång (datorn bestämde sig för att den nu bums skulle uppdateras när vi hade kanske tio bilder kvar att visa), men på det hela taget gick det på vad som numera blivit rutin.

Nästa gång vi tar på 30-40-talskostymerna och dammar av manuset om Kungsgatans historia är torsdagen 10 september kl. 18 på Stadsbiblioteket. Välkomna att äta mandelkubb med oss!

MCMLXXIX Nationaldagen 2015

Det var fullt program ute på stan i går, men mitt nationaldagsfirande var mycket måttligt. Här ses en kanadagåsfamilj i Tantolunden som äter maskrosstjälkar. (Jag och Jenny F tog en långpromenad dit efter en frukost med planering inför Jerseyresan hemma hos mig. Frukostmöten är mitt nya umgängeskoncept.)

Mamma hade läst om dagens program på slottet och ville gå på taptot på Yttre Borggården vid tiotiden på kvällen. Jag hakade på. (Blåsten gjorde att det bullrar i inspelningen, men också att plymerna flaxar på ett effektfullt sätt.)

Däremellan – läsning hemma på soffan.

MCMLXXVIII Dags för Sture biblioteks sommartradition – res med oss!

Res_i_litteraturen_2015

Mina orter för året är Mumbai och Barrøya, en av Indiens mest myllrande städer och en liten, avlägsen, fiktiv norsk ö vid Helgelandskusten.

Jag tror att det blir trivsamt, som det brukar bli, men det är deltagarna som gör cirkeln, så kom! Exemplar av Bakom det evigt vackra finns att låna på Sturebibblan och ett gäng De osynliga kommer inom kort.

MCMLXXVII Redaktionsmöte med årets bibliotekarie

I går förmiddag var det redaktionsmöte inför Stadsbibliotekets höstprogram. Än har jag inte riktigt kommit in i vare sig det praktiska genomförandet eller rutinerna bakom, programverksamheten såg helt annorlunda ut innan jag lämnade huset. Jag tror det sista jag var inblandad i var ett Stockholmsquiz på entréplanet i november 2010, då jag var quizledare och mina föräldrar fanns med i den quizande publiken. Men i höst har jag återigen åtagit mig programengagemang på Stadsbiblioteket, liksom på Sture bibliotek, Östermalms bibliotek och till och med Kungsholmens bibliotek, som jag i övrigt inte har någon anknytning till.

Stadsbiblioteket kommer att ha en gedigen programhöst och det är väldigt roligt att komma in i det mycket kompetenta programgänget. Ett par av dem är nya bekantskaper, medan de flesta är kolleger sedan ganska många år, men flera av dem i en ganska avlägsen periferi. Stadsbibliotekets olika enheter hålls fortfarande ganska separerade, men tidigare var de ännu mer slutna och man hade helt enkelt inte så mycket med varandra att göra. Och det är ju synd, när det finns kolleger där ute som gillar att jobba med precis samma saker som man själv. Som att leda läsecirklar eller stå och prata inför folk om breda eller smala ämnen eller bjuda in gästtalare som gör detsamma. Och programredaktionen är en enhetsöverskridande grupp.

Mötets höjdpunkt var Alice stora tillkännagivande – hon har tilldelats Svenska Akademiens bibliotekariepris! Eller är ”årets bibliotekarie”, som vi väljer att säga. Alice konstaterade att brevet hon fick från Peter Englund, daterat 29 maj, måste ha varit ett av hans sista ärenden som ständig sekreterare, eftersom Sara Danius tog över ämbetet 1 juni. (Samma dag som Peter Englund skickade brev hem till Alice publicerade han för övrigt sitt sista inlägg i bloggen Att vara ständig.) ”Årets bibliotekarie” har jobbat och jobbar med en rad spännande saker som nämns i Svenska Akademiens pristagarpresentation, som följande: ”Bland de projekt hon medverkat i märks Poesibazaren, där olika arrangemang fokuserar på såväl samtida som äldre poesi. Hon har även varit en av de drivande krafterna i bibliotekspodden Solen, en plattform för samtal kring litteratur och läsning.” Det här är områden jag själv inte varit inblandad i, men mycket gärna tagit del av. Tips för den litteraturintresserade är att både hålla koll på Poesibazaren och dess program (ibland fantastiskt obskyra) och förstås lyssna på Bibliotekspodden Solen.

Efter redaktionsmötet gick fem av oss och åt indiskt till lunch, pratade om hur vi kunde maxa nyheten att vi har Svenska Akademiens bibliotekariepristagare hos oss på Stockholms stadsbibliotek genom att tipsa utvalda mediekanaler (pristagaren var med på noterna), om Stadsbibblans konstutställare och gästande talare, om Poets House i New York, sådant vi gillar.

MCMLXXVI Fotografiskas martyrskap är inte klädsamt

”Den amerikanska dubbelmoralen är skrämmande”, avslutar Kulturbloggen ett inlägg om att Facebook sagt ifrån när Fotografiska publicerat bilder på nakna kvinnor. Bilderna ingår i en aktuell utställning som visar Anders Zorns förlagor till sina målningar av kullor.

Det är inte första gången Fotografiska struntar i reglerna, får bannor av Facebook, beklagar sig inför Facebook-följarna, låter media göra en story och, ja, helt enkelt rider på vågen av uppmärksamhet.

Fotografiskas Facebook-sida är extremt effektiv gratismarknadsföring, vars genomslagskraft genom åren skulle ha kostat hejdlöst stora summor i ordinarie annonsering. Det enda villkoret: Följ Facebooks regler.

Man kan säga mycket om hur Facebook hanterar oönskat material. De som pratar om ”dubbelmoral” hänvisar bland annat till att diverse hatsidor tillåts vara kvar utan åtgärd samtidigt som konst censureras, men det är väl en rimlig gissning att hatiska åsikter är svårt och tidskrävande för Facebook att ta sig an och bedöma medan stoppandet av pornografi är förhållandevis okomplicerat. För det är ju vad det handlar om. Eftersom Facebook omöjligt kan gå igenom alla uppladdade nakenbilder och lägga dem i ”klassisk konst”-högen, ”ammande mammor”-högen eller ”vidrig barnporr”-högen är regeln att nakenbilder inte är tillåtna. Att det drabbar en konstinstitution då och då är ett mycket lågt pris för att försvåra för de krafter som både skulle vilja och kunna förvandla Facebook till ett porrgalleri med gigantisk publik, med allt vad det innebär av utsatta minderåriga och allsköns ofrivillighet.

Fotografiska har utnyttjat Facebooks helt regelenliga åtgärder till sin fördel genom att, med mer eller mindre hånleende formuleringar, göra nya uppdateringar, som dubbelbilden med en fotograferad naken kvinna och samma kvinna på en teckning av Zorn, där man satt över breda svarta streck på valda kroppsdelar. PK-ligan kom rusande. De flesta rasade över att Facebook har mage att censurera konst. Många hejade på Fotografiskas kreativa reaktioner. En och annan ansåg att Fotografiskas egencensurerade bilder var ett tecken på feghet gentemot övermakten. Sedan var det de som inte ens verkade ha tagit till sig sammanhanget utan bara såg de censurerade bilderna, trodde att det var så Fotografiska valde att visa upp sina bilder och riktade frågor till dem i stil med: ”Och vad är det för fel på kvinnokroppen? Vad skulle ni ha gjort med bilder föreställande nakna män?”

Upprördheten över att de nakna kropparna inte visades visste inga gränser, även om anledningarna till upprördheten tycktes variera. Det är ganska fascinerande. Nästan lika ofta som sociala medier-användare höjer rösten och kräver sin rätt till integritet ropas det med motsvarande röststyrka att regelverket är förkastligt. Men utan regler – ingen integritet. Och ogillar man den amerikanska ”moralen” som den uttrycks i Facebook-reglerna kan man låta bli att använda den amerikanska kommersiella produkten Facebook. Ett Facebook-konto är varken ett tvång eller en mänsklig rättighet, och det gäller både privatpersoner och konstinstitutioner.

Bland de många i olika grad upprörda kommentatorerna angående de censurerade kvinnokropparna fanns faktiskt ett litet fåtal som tyckte som jag. Det hade varit intressant att följa diskussionerna, även om jag tog mig för pannan många gånger, men inlägget med alla dess kommentarer verkar inte finnas kvar. Klart man blir nyfiken på varför.

För övrigt hade jag tänkt gå och se Zorn-utställningen nästa vecka och behöver inga smakprov på Facebook.

MCMLXXV Serial

Podcasten Serial, om ett femton år gammalt mordfall, är precis så beroendeframkallande som folk säger. Här är dess hemsida, men jag vägrar titta på den, på grund av risken att jag får veta för mycket. Jobbar nämligen på att komma ikapp. Jobbade med det fram till tvåtiden i natt och har betalat priset för det under dagen.

MCMLXXIV Idun 1911

Eftersom jag aldrig bemannat på tidskriftsavdelningen i annexet men förr eller senare förmodligen behöver göra det gick jag över Spelbomskans torg för att kolla vem som satt bakom disken och be om en introduktion. Det var Kristina och hon visade både söktrick i katalogen och vad man hittar i magasinen. En bit in i det ena magasinet, det mer sällan besökta, pekade hon på raden med stora inbundna Idun-volymer, veckotidningen som gavs ut 1887-1963, och nästan precis där hon pekade stod volymen för 1911. Jag visste precis hur första numret det året såg ut, eftersom jag läser upp en text ur det, skriven av Elin Wägner, i Helenas och mitt Kungsgatanhistoriska föredrag, samtidigt som jag visar en bild hämtad från Göteborgs universitetsbiblioteks digitaliserade version av tidskriftsnumret. Jag tog genast ut boken och slog upp numrets framsida. En häftig känsla att se och känna på ett tvättäkta pappersexemplar. När det var nyutkommet och lästes av husmödrar, i januari 1911, var Kungsgatan just framsprängd och 26 november samma år skulle den invigas, åtminstone dess östra del, trots att det knappt fanns någon bebyggelse på plats. Bristen på bebyggelse längs den blivande paradgatan är också just vad Elin Wägner skriver om.

MCMLXXIII Revansch på trygghetsboendet

Jag skulle vilja säga att upprättelsen efter vårdhemsincidenten nyligen var total på Vädurens trygghetsboende. Helena och jag blev grundligt applåderade efter bildvisning och föredrag om Kungsgatans historia, vilket alltså var samma program som det på Östermalms bibliotek i mars, publiken var intresserad och på gott humör och det praktiska fungerade riktigt bra.

Men det trodde vi inte från början, tvärtom, det såg ut att bli kaos ytterligare en gång. Både Helena och jag hade bildspelet med oss på usb-minne och det fanns dessutom tillgängligt i ett mail, men vad hjälpte det när datorn som var framtagen åt oss inte hade PowerPoint. Alla upptänkliga försök att få fram bilderna på alternativa sätt misslyckades och till slut bestämde vi oss för att skynda iväg till Stadsbiblioteket, omkring fem minuters rask promenad bort, och hämta en dator där. I slutänden startade vi nog max femton minuter sent, och åhörarna, som drack kaffe och åt tårta, verkade inte ha något emot att vänta.

De gillade att briljera med sina kunskaper när vi ställde frågor kring bilderna och hojtade gärna till när något de kände igen skymtade eller nämndes. Starkast reaktioner fick varuhuset Tempo, som låg där Kungshallen ligger i dag, nära Konserthuset, eftersom två i församlingen hade jobbat där, den ena som chef. Att vi hade ansträngt oss kläd-, frisyr- och sminkmässigt var också tacksamt. ”Så där såg min mamma ut! Hon hade precis sådan där färg på läppstiftet”, sa en av damerna när vi satt och fikade rosa prinsesstårta efteråt, och inte så mycket pratade som lyssnade, på minnen av korsetter och hemsömmerskor.

MCMLXXII Servicegruppssöndag

Arrangerade blommor till altaret medan de övriga i servicegruppen bredde smörgåsar och kokade kaffe. Deltog i gudstjänsten en stund. Var en av fyra som tog upp kollekt. Bytte av Jenny som vaktmästare i foajén, satt där och följde predikan på skärm, småpratade med senkomna. Serverade fika tills det extrainsatta församlingsmötet började. Fikade stående under mötet. Städade, diskade, tog hand om sopor, räknade fikapengar. Lämnade kyrkan näst sist.