Har börjat titta på The Comey Rule

Redan någon gång i somras hörde jag talas om den kommande serien ”The Comey Rule”, om James Comey och debaclet som började med FBI:s undersökning av Hillary Clintons möjligen lagbrytande mejlvanor. Serien är producerad av Showtime och skulle visas i dess strömningstjänst, som inte är tillgänglig i Sverige. Kanske någon av de just nu tre strömningstjänster jag abonnerar på också tar in den, tänkte jag, och började bevaka. Inte ett knyst någonstans. 27 september – premiärdatumet – närmade sig och i mina favoritpoddar om amerikansk politik duggade reklaminslagen om serien tätt, men bara där. ”Vem kan utmana Trump?”, som jag följer på SVT Play, är också en Showtime-produktion, så vem vet, de kanske skulle kunna köpa in ”The Comey Rule” också, tänkte jag, för alla oss USA-politikjunkies. Jag var precis på väg att mejla iväg en ödmjuk förfrågan, men tog först ett dubbelkollande svep och kors i krösamoset, HBO visar serien!

Hämtpizza är en inte alltför ofta förekommande lyx i det här hushållet, hämtkaffe i hemmet är ytterst sällsynt och kombinationen har aldrig inträffat – förrän nu. Jag lekte Manhattanite i kväll och bredde ut mig på schäslongen med en rejäl slice, svepte min pumpkin spice-latte macchiato som efterrätt och tittade på första avsnittet.

Jag är inte så förtjust i skådespelaren som spelar FBI-chefen Comey, och det har mest att göra med utseendet och hur han för sig. Han gör inte alls rätt intryck, stel, för gubbig och överdrivet välpressad, och hans min påminner om huvudpersonens i ”Falsk identitet”, spiondramat där mästerspionen alltid går runt med ett tvetydigt halvleende. En min som förvirrar människor, lär han ut till en ny rekryt.

Tyvärr är också de andra karaktärerna ganska stela, för att inte tala om miljöerna, men det kanske hör till. Det tycks också finnas en krystad ramberättelse med en ung praktikant som möter personerna i dramat när tiden gått och Comey både hunnit få sparken och skriva sin bok A Higher Loyalty. Men det är okej, innehållet är intressant och det är kul att kolla hur lämpliga skådisar de hittat till i övriga roller, som Rod Rosenstein, Andrew McCabe, Robert Mueller och Loretta Lynch. Donald Trump är jag extra nyfiken på, han har inte dykt upp än. Jag kunde inte sätta fingret på var jag sett Comeys fru förut, alltså skådespelerskan, men nu har jag kollat – det är ju Jennifer Ehle! Elizabeth Bennett i ”Pride and Prejudice” från 1995.

Det ska också bli intressant att se vilken bild som målas upp av James Comey och hans beslut och agerande och möjliga påverkan på valet 2016. Om jag kommer att ha plats i hjärnan att ta in den informationen, vill säga, min mediekonsumtion om valet 2020 tar upp väldigt mycket utrymme.

Jag och 49 andra på Berwaldhallens parkett

Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.

Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:

Distansfilmklubb: Miles David – Birth of the Cool

I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar och massor av musik.

Följande intryck fastnade särskilt:

  1. Hans fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
  2. Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
  3. Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
  4. Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig om att han var genuint älskad och är genuint saknad.

Själv är bästa videoproducent

Kunde jag möjligen hitta på ett sätt att i videoform informera om att Stadsbibliotekets facksalar 4 och 5 ska stänga för renovering? undrade cheferna. Javisst! Någon annan kunde sköta själva filmandet, sa de. Okej, sa jag, annars kan jag göra det själv. Vad bra! sa de. Och redigering kunde jag få hjälp med. Jo, sa jag, men jag kan ju också göra det själv.

Jag skrev ett manus, förberedde de böcker jag skulle behöva som rekvisita, lånade ett mobilstativ, pallade upp en hög tjocka böcker på en bokvagn med stativet ovanpå och engagerade en kollega i att dra bokvagnen baklänges medan jag rörde mig framför den. Filmade några kompletterande sekvenser och klippte därefter ihop delarna efter bästa förmåga. Har man fått uppdraget att sprida den dåliga nyheten att två salar ska stänga måste man väl i alla fall få nöjet att stå för den kreativa processen.

Videon finns på Stadsbibliotekets Facebook-sida.

Distansfilmklubb: Giftattacken i Salisbury

När LW och jag bestämde oss för att se ”Giftattacken i Salisbury” i vår Distansfilmklubb trodde vi att det var en dokumentärserie och det var först när vi väl skulle sätta igång häromdagen som vi insåg att det var en dramatisering. Besvikelsen gick fort över – serien är bra. I kväll såg vi andra halvan, del 3 och 4.

Måltavlan Sergei Skripal och dottern Yulia, de som föll ihop på en parkbänk och var de ursprungliga offren i giftattacken, har mycket små roller och den internationella skandalen likaså. Fokus ligger på polisarbetet i Salisbury, hur invånarna reagerar och hur det går till när ytterligare tre personer förgiftas, de två som kommer i kontakt med parfymflaskan där giftet finns och en av poliserna som arbetar med fallet. Välspelad, lågmäld diskbänksrealism, där det med all önskvärd tydlighet framgår hur en illvillig gärning får många ringar på vattnet. Salisburyborna är rädda, men samtidigt obenägna att acceptera hur polis och myndigheter utför sitt jobb. Sonen till hälsovårdsmyndighetens chef, som har en av arbetets tyngsta roller, förstår inte att mamma arbetar tills hon blir helt utschasad och är så märkligt hemlighetsfull. Och kanske fanns det ett hopp om att Dawn var på väg mot bättre kontakt med sin dotter, när giftet, helt slumpmässigt, tog hennes liv.

Trots att omständigheterna är fruktansvärda finns elementet brittisk oglamourös vardag, som jag älskar att vältra mig i, och överlag är det trovärdigheten som är den stora behållningen, både i familjerelationerna och i den desperata kampen för att skydda staden från en av de farligaste substanser som finns. Well done, både verklighetens och fiktionens hjältar.

Läs också DN:s fina recension.

Boris Johnson i Örebro

Tog tåget till Örebro över dagen och hämtades av mamma på stationen. ”Vilket dimmigt väder! Vi åter till Karlslund och kollar om det är mysigt där!” Hon har alltid en ursäkt på laget som leder till Karlslund.

Med mig hem fick jag klyftade äpplen från mammas och pappas träd och minnet av min brors (och brorsdotters) bästa Boris Johnson-imitation.

Ear Hustle – en ambitiös podd om amerikanskt fängelseliv

Podden ”Ear Hustle”, inspelad på San Quentin State Prison i Kalifornien, är en av mina favoriter och en av få löpande poddar som jag hört precis alla avsnitt av, möjligen med undantag för något specialavsnitt med enbart musik. Idén med podden är att den ska vara en motvikt till TV-serier och annan populärkultur som utspelar sig i fängelsemiljö, men kanske inte ligger så nära verkligheten. Programledarna beskriver fängelselivet i ambitiös reportageform utifrån olika teman, alltifrån cellkamrater och matservering till djupt personliga berättelser om de intagnas bakgrund.

Det slog mig redan från början att den allmänna stämningen i samtalen är så oväntat avslappnad och familjär och det vore ju hemskt trevligt, men väldigt osannolikt, om det var en representativ återgivning av klimatet på San Quentin. Är det snarare en medvetet vald inriktning för att lyfta fram en sällan skildrad sida av fängelsevardagen? Eller kanske en konsekvens av att de medverkande i första hand är välanpassade, driftiga personer med lust att engagera sig i projekt som poddinspelning? Visserligen sägs med jämna mellanrum att fängelset inte sällan är en våldsam plats och ett återkommande ämne är uppdelningen av de intagna efter hudfärg, som man väl får anta inbegriper något slags rivalitet, men en bit in i serien nämner den ena programledaren att de, i de allra flesta avsnitten, väljer bort att förknippa enskilda intagna med sina brott. Just det, tänker jag, så är det ju, och det valet säger en hel del om poddens fokus. Det händer att den typen av information kommer fram ändå, men i allmänhet är de intagna med och pratar om avsnittets tema – till exempel familjen på utsidan eller relationen med kriminalvårdarna – utan att det är relevant för historien varför de hamnat på San Quentin. Därmed inte sagt att man någonsin glömmer att det är ett fängelse det handlar om. Allt präglas av ofrihet och begränsningar – tider att passa, vissa tillåtna kläder, brist på hygienartiklar, sällsynta besök, avbrutna telefonsamtal och en ständig nedräkning till frigivning, eller möjligen ett hopp om förkortat straff. Självklart finns det också avsnitt som handlar om ruskiga händelser eller svåra omständigheter i intagnas förflutna och är otroligt mörka.

Podden är inne på sin sjätte säsong och det senaste avsnittet heter ”The Great Ear Hustle Cook Off”. Det är vad det låter som, en matlagningstävling, där ”four formerly-incarcerated people replicate meals they used to make inside their cells, using only the tools and ingredients they would have had access to in prison.” Ingenting om kriminalitet, mest bara gemytligt småprat och lagande av knappt ätliga rätter, och eftersom det handlar om före detta, och inte nuvarande, kåkfarare får pratet om fängelselivet för en gångs skull ett nostalgiskt skimmer. Det är inte ett representativt avsnitt, men ett exempel som visar att ”Ear Hustle” är allt annat än en true crime-podd av vanligt snitt.

Dagens tips är alltså att börja lyssna, gärna från början, och så småningom bli kompis med Nigel Poor, Earlonne Woods, Lieutenant Sam Robinson och de andra. Viktiga termer i den amerikanska fängelsevärlden – som att ”ear hustle” betyder att tjuvlyssna – lär man sig på köpet.