Tre boktips varje vecka

Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.

Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.

Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

Fotografiska nästan för oss själva

Vanligtvis rör man sig diskret bland fotografierna, ser till att inte skymma sikten för övriga besökare, pratar tyst. I dag var S och jag helt ensamma på utställningen med Hassan Hajjajs bilder på Fotografiska. Vi rörde oss som vi ville, pratade ohämmat, slog oss ner på en bänk utan konkurrens om utrymmet.

När vi senare gick ner till den större utställningen Generation Wealth stötte vi på de flesta av husets övriga besökare, men antalet var ytterst begränsat och jag hade kastat mig på bokningen för att få plats, vilket jag misslyckades med senast Fotografiska öppnade för små grupper av sina medlemmar. Visserligen kunde man ta med sig en gäst, men både S och jag är medlemmar och jag misstänkte att hon ville gå, så jag bokade först för två och frågade henne sedan. Hon ville gärna.

Det var Hassan Hajjajs utställning, ”VOUGE, The Arab Issue”, jag helst ville se, eftersom jag inte såg mig mätt sist. De knasiga motiven passar så fint ihop med prydligheten som de inramande konserverna ger. Många avporträtterade är väl täckta. Vi döpte stilen till ”corona fashion”.

På utställningen med foton tagna av Hubble-teleskopet passade jag på att byta bakgrundsbild på mobilen, till en tjusig avbildning av stjärnhopen Westerlund 2.

Distansfilmklubb: The Boy Who Harnessed the Wind

Skolbibliotekarien Mrs Sikelo, spelad av Noma Dumezweni.

Distansfilmklubben – L och jag – har haft ett nytt möte. Den här gången såg vi ”The Boy Who Harnessed the Wind”, om den fattiga men tekniskt begåvade skolpojken Wiliam Kamkwamba i Malawi, som på egen hand lär sig bygga ett vindkraftverk av skrot och på så sätt förser familjen med ström under en period av svår fattigdom och svält. I själva verket lär han ha varit i tjugoårsåldern när han väl byggde sitt första vindkraftverk, men han visade prov på teknisk uppfinningsrikedom även innan dess.

Jag minns att det pratades om hans självbiografi med samma namn för ett antal år sedan i bibliotekskretsar, med tanke på att det var i skolbiblioteket William hittade inspirationen och kunskapen. Och det är ju så självklart – att utnyttja vindkraft är en urgammal teknik och med hjälp av en dynamo från en cykel och enkelt byggmaterial kunde en yngling skapa livsnödvändig ström till familjen, men han var (nästan bokstavligen) tvungen att uppfinna hjulet, eftersom det som fattades var grundläggande kunskap. Vikten av skolgång och böcker kan inte nog understrykas! Kunskap, hur elementär den än är, måste delas för att komma till nytta.

L och jag pratade om dramaturgin, budskapen och samhällsskildringen – filmen är långt ifrån bara biografisk, den utgår ifrån William och historien om svälten, skolbiblioteket och som slutkläm ett ståtligt, egensnickrat vindkraftverk, men det är mycket annat som kläms in i eller inramar berättelsen. Byliv, familjeliv, ekonomisk kamp, politisk kamp, vänskap, äktenskap, kroppsarbete, missväxt, korruption, kulturarv, samhällsutveckling, religion – pedagogiskt paketerat för en västerlänning, men fint, inte tillgjort.

Eftersom framställandet av religion och tro alltid drar till sig min uppmärksamhet kunde jag inte låta bli att göra en hastig analys av hur olika trosinriktningar och religiösa uttryck vävs in i historien. Traditionell naturreligion (som oinsatt i ämnet kan jag inte definiera det bättre än så) finns med i form av en grupp utklädda personer som dansar och utför ceremonier vid speciella tillfällen, som vid prominenta personers död. William och de andra lyser upp när de dansar fram. En av två män vars begravningar skildras är muslim, vilket såvitt jag märkte bara framkom just vid begravningen, och då i form av klädedräkt. Framställningen var neutralt lågmäld, men värdig, och mannen som dött var en ledare och självuppoffrande hjältegestalt. I filmens början ska William, hans föräldrar och syster äta tillsammans och pappan ber kristen bordsbön. Min spontana tanke är att man här faktiskt visar en kristen familj – dessutom filmens huvudpersoner – på ett okonstlat och okritiserat sätt. Men andra och sista gången pappan börjar be, vilket är vid en måltidsscen långt senare, avbryter mamman bestämt. Strax därefter förklarar hon, i ett möte med rektorn i den lokala skolan, att hon och hennes man när de gifte sig bestämde att de aldrig, som tidigare generationer, skulle be för maten – att den ska räcka under svälten – för de är moderna människor, och nu vädjar hon om att hennes son ska få undervisning trots att familjen inte kan betala skolavgiften.

Sammanfattningsvis visas de båda tidigare religionerna upp i samband med ceremonier och får en fin och värdig traditionsbärande roll. Kristendomen praktiseras istället som konkret övertygelse i vardagen och avfärdas till förmån för moderna generationers förtröstan på kunskap. Till att börja med tyckte jag förstås att det var tråkigt att filmen föll in i det här vanliga mönstret, men så läste jag också på Wikipedia-sidan om William Kamkwamba två omnämnanden av kristen tro: ”According to his autobiography, ‘The Boy Who Harnessed the Wind’, his father had been an aggressive man who changed after becoming a Christian.” Och William Kamkwamba: ”became a student at African Bible College Christian Academy in Lilongwe”, mellan vanlig skolgång och studier vid African Leadership Academy och Dartmouth College i USA. För mig låter det här som en ung man med läshuvud, som växt upp med minst en kristen förälder, sannolikt själv är kristen och pluggar vidare på universitetet, utan motsättning.

Just For Fun – en svenska rapporterar från Amerika 1946

Nu har jag scannat ganska många omslag till resehandböcker från Stadsbibblans magasin – även om det handlar om en droppe i havet – och jag besparar er en kavalkad, men måste visa den här lilla karamellen. Bland resehandböckerna slank det med diverse reseskildringar, som den läckert randiga Just For Fun – brev från Amerika av Tora Nordström-Bonnier från 1946. Jag har inte läst särskilt mycket i den, även om det var frestande, men bläddrade lite i kapitlet om svenskar. Där står att författaren inte ”träffat en enda person i detta land – där man träffar nya personer varje dag – som inte på fläcken dragit fram sina svenska, norska eller danska släktförbindelser: en brors fru, en systers svärmor är det minsta man har att komma med. Och sedan är steget inte långt till konversation om punchen, skålandet, tackandet för sist och andra av våra vilda seder”.

Jag ska inte ha för höga förhoppningar – det är nog inte en ny Ester Blenda Nordström, namnet till trots – men boken åker upp på läslistan.

Guldfeber

Nu har jag sett klart de tre delarna i dokumentärserien Guldfeber på SVT Play, om ”stölderna på Myntkabinettet”, och egentligen om överdriven samlariver och stölder av sällsynta dyrbarheter överlag. Och om Myntkabinettet. Det är klart att det finns braskande inslag och djupt sorgliga aspekter, men en true crime-serie fri från mord och fysiska övergrepp, det är ändå uppfriskande.

En kollega och underordnad till den chef som står anklagad för stora stölder säger när hon blir intervjuad att han är en ”idiot” som föll för frestelsen, han kunde ju ha haft ett så bra liv. Det lät hårt när hon sa det, de båda hade ändå haft en nära kollegial relation, men det sammanfattar ju det man så ofta tänker när en respekterad person åker dit för en brottslig handling och på ett ögonblick blir klandervärd och patetisk i omvärldens ögon. Hur kan det vara värt det?

Historien om brotten och brottslingen är tragisk, på flera plan, men visst är den spännande att följa, det ska jag inte hymla med, och som bonus gläntas det på dörrar till dolda världar, samlarnas, handlarnas, ordnarnas. Inget kan slå Timmermansorden i elegans och kvalitet, menar en av dess medlemmar, det är Sveriges finaste sällskap för herrar. Jag respekterar traditioner, och kvalitet kan ju i somliga sammanhang vara objektivt jämförbart, men vad som är finast är ju ändå upp till betraktaren. Så är det med mycket i de här kretsarna, även värdet hos de historiska mynt som står i centrum för intrigen.

Poliserna i serien gillar jag nog mest, en kvinnlig och en manlig, som hämtade ur en deckare. Kompetenta, kanske lite för sympatiska och jordnära för att platsa i fiktionens värld. De kommer helt enkelt från verkligheten.

Skype-kaffe

Vi fortsätter att vänja oss vid att kommunicera via Skype genom att sektionen anmodas vara med på ”Skype-kaffe”, mutade av chefen med Krokofanter (med andra ord – de flesta av oss är på biblioteket och inte på distans, men ska ändå inte hålla IRL-möten, vilket förstås är klokt).