Lovande digital start på kursen ”Stockholm i litteraturen”

Nu har den börjat, kursen ”Stockholm i litteraturen”. Den första föreläsningen hölls online i går. Så roligt! Höjdpunkten kan ha varit när den kursansvarigas valp började skälla – i bild – och hon lämnade datorn för att ge den ett ben.

Vi fick en presentation av ämnet och vad vi förväntas lära oss av kurslitteraturen, och själva föreläsningen om den epok vi börjar med, Bellmans tid, får vi ta del av i form av en kommenterad PowerPoint. Vi studenter kunde ställa frågor och komma med glada tillrop (jo, faktiskt!) via chatt.

Så vi tillämpar ”social distansering” (ett begrepp få av oss använde fram till för ett par veckor sedan), men som åhörare på första föreläsningen i en kvällskurs på 7,5 poäng hade vi knappast känt sig så fria att fråga och kommentera om vi hade suttit i en föreläsningssal ute på Frescati, och vi hade definitivt inte fått träffa valpen hemma hos kursansvarig lärare.

Ämnesord och varm choklad är faktiskt bland det bästa jag vet

Än så länge räknas biblioteken som tillräckligt samhällsviktiga för att hålla öppet (i mån av frisk personal). Därmed är jag mestadels på plats, men i dag jobbar jag med Stockholmskällan hemifrån. Just nu gör jag det enklare för den som söker historiska kläder och skor i databasen (jag tycker till exempel inte som den arkivarie som en gång slog fast ämnesorden för Stadsmuseets fotosamling, att ”fotbeklädnader” är den bästa termen i sammanhanget).

I övrigt får man göra sin arbetsdag framför skärmen så glamorös man kan.

PressReader i 60 dagar!

Jag vet att jag älskar PressReader mer än normalt. Min lycka var enorm när nyheten nådde mig att PressReader-appen – som en coronaanpassning, antar jag – är aktiv för nedladdning av tidningar och tidskrifter i hela 60 dygn, istället för tre, efter att man varit uppkopplad mot Stockholms stadsbiblioteks wifi.

Använder man PressReader via biblioteket.se kan man göra det när som helst och med vilket slags uppkoppling som helst, så egentligen har det inte så stor betydelse. Men det är smidigare att läsa i appen. Och jag älskar PressReader-appen! Och det galet stora utbudet av kvalitetspublikationer!

Allt jag fick med mig från Tensta konsthall

För en dryg månad sedan (pre-corona, ni vet, när man fortfarande kunde träffa folk) var jag i Tensta konsthall på ett program med rubriken ”Arabiska våren 2.0 och kulturens roll i Irak”. Det började med ett moderatorlett samtal med en programchef på Utrikespolitiska institutet och en sociolog vid Uppsala universitet, om det pågående ”folkliga demokratiutbrott” som uppstått efter att den arabiska våren till synes blåst över. Fokus låg på gatudemonstrationer i Irak, där företrädesvis unga akademiker protesterar mot arbetslöshet och brist på livsnödvändigheter som vård och rent vatten. Om jag förstod talarna rätt menade de att ”bröd går före val” – korruptionen bland makthavare och orättvisorna mellan länderna i regionen måste stävjas för att människor ska få mat på bordet och grundläggande samhällsservice, men kampen för demokrati ligger fortfarande en bit bort. Revolution är svårt att uppnå. Man kan aldrig ersätta alla i en statsapparat. Men proteströrelsen är enad och nationell och består av både kvinnor och män med olika religiös bakgrund.

Jag ska inte ge mig på att återge det som sades om de ekonomiska och politiska konflikterna mellan Irak och Iran, som lär vara centrala i sammanhanget. Det är det här som är så besvärande – en betydelsefull politisk rörelse pågår och när jag hör den diskuteras så här på en grundläggande nivå blir jag dels upplyst (”naturligtvis, alla i statsapparaten kan inte ersättas på en gång, jag fattar”) och dels bortkollrad (”relationen mellan Iran och Irak är komplex, jag begriper den inte och kan heller inte avgöra om information är partisk”). Utöver den ytliga nya kunskapen får man nöja sig med att förstå att man inte förstår. Därmed inte sagt att talarna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Att göra en stor fråga enkel är svårt, ibland omöjligt.

Efter en andningspaus (bokstavligen, vi var många och satt tätt, som man kunde på den tiden) började kulturdelen av programmet. En ny utställning i konsthallen hade invigts samma dag, med titeln ”The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G)”. Assurnasirpal II:s palats, som byggdes för omkring 2800 år sedan i nuvarande Irak, demolerades 2015 av IS, eller rättare sagt det som återstod av palatset efter att de västerländska arkeologer som grävde fram det på 1840-talet tagit med sig delar därifrån. I utställningen har den irakisk-amerikanska konstnären Michael Rakowitz byggt upp de delar av palatsets bankettsal – rum G – som arkeologerna lämnade kvar och materialet han använt är papier-maché bestående av arabiska tidningar och förpackningar till irakiska produkter. Effektfullt.

Tolken, poeten, konstnären.

En ny moderator pratade nu med konstnären, den irakiska poeten och journalisten Rasha Alqasim och hennes tolk från arabiska till engelska och samtalet flödade från estetik och språk till krig och världspolitik. Konstnären flyttade ner internationella konflikter till en mänsklig nivå när han berättade om den irakiska dadelsirap hans mamma tycker så mycket om. Den är omöjlig att få tag på i USA som en följd av FN:s sanktioner, men så kom han över en burk ändå. Hur då? Jo, sirapen kokas i Bagdad, hälls i burkar i Syrien, etiketteras i Libanon och säljs som libanesisk.

Poeten berättade också om personliga erfarenheter i skuggan av högre instansers beslut, men med grymmare konsekvenser. En stark detalj var kommentaren om hur hon skulle duka för familjen och tog fram sex skedar, men familjen bestod inte längre av sex personer. Så kan ett krig blixtbelysas av en poet.

När jag tog tunnelbanan hem var jag uppfylld av alla intryck och så glad att jag hade åkt ut till Tensta och fått lyssna på dessa briljanta människor, kloka, verbala och kvicka i tanken, och eftersom jag har lyckan att jobba på ett bibliotek med ett bra poesibestånd kunde jag inom kort få tag på ett exemplar av Jag matar kriget med dem jag älskar, dikter av Rasha Alqasim i svensk översättning.

Jag hade kunnat välja ut många träffande rader som beskriver maktlöshet, sorg och små glimtar av distans mitt i krigets mörker. Här är några utklippta stycken ur en längre dikt.

Min far tycker om stora trädgårdar
Min mor önskar sig ett uppvärmt hem
Vi drömmer var och en för sig
och inte tillsammans
Själv fantiserar jag bara om att fly
och inte längre om ett eget bibliotek

Min far gifte sig i hemlighet med politiken
Hans enda umgänge var TV:n
Han låste ute allt
täppte noggrant igen alla öppningar
för att undvika stickspår och irrläror

Min mor tittade på TV-serier om dysfunktionella familjer
Min syster var besatt av skräckfilm
Min far följde krigets nyheter med en obegriplig nyfikenhet

Jag kan berätta för dig
att fars TV glädjande nog träffades
av en missriktad kula
medan han putsade sitt gevär
och beredde sig på de krig som ännu inte brutit ut

Ett enkelt firande av världspoesidagen

För ett år sedan pågick poesimässan på Stadsbiblioteket här i Stockholm. I år skulle den genomföras på Göteborgs stadsbibliotek, men är uppskjuten av förklarliga skäl (vilket i alla fall är bättre än inställd).

Klicka och se filmen på Facebook!

Vi har i alla fall delat en fin uppläsning på Stadsbibblans Facebook-sida, där en av mina kolleger gestaltar en dikt av Olof Lagercrantz i rotundan med stödtecken.

Och klockan tre bjöd Johanna Lundin – kulturskribent, boktipsare och en sociala medier-vän att heja på i Stockholms kulturvimmel – på en livesändning på Instagram med poesiuppläsning. Jag gjorde en kopp te och fikade på distans med Johanna och hennes andra följare.

Coronakriget i norra Italien

New York Times-podden ”The Daily” har länge varit en av mina favoritkanaler för det senaste inom amerikansk politik och de dagar det handlat om något annat har jag varit benägen att hoppa över lyssnandet, det är såpoperan starring Trump med supporting cast från båda partierna jag varit ute efter. Men under de senaste veckorna har både mitt poddflöde och mina lyssningsvanor ändrat karaktär. Även poddarna som uteslutande rapporterar om Vita husets förehavanden handlar mest om coronapandemin, och det har till slut fått mig att frossa extra mycket i litteraturpoddar istället. Man klarar inte hur mycket pandemirapportering som helst.

Men av någon anledning lade jag ändå in ett ”The Daily”-avsnitt i lyssningskön, ett som inte rörde amerikansk politik alls och som hade fullt coronafokus. Det var en intervju med en läkare i norra Italien och det starkaste jag hört i ämnet. Sjukhuspersonalen sliter som djur, har slut på skyddsutrustning och behöver göra omöjliga prioriteringar mellan människor. Läkaren säger att han inte längre kan föreställa sig tiden före 23 februari. Lyssna – om du orkar.