Distansfilmklubb: What Happened, Miss Simone?

Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.

I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.

L var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.

Aktualitet, mervärde och rena linjer

”Lag Sporrenstrand & Kjellberg har satsat på aktualitet, mervärde och rena linjer. Vi lyfter bibliotekariekompetensen och bibliotekets USP.”

Vi vet inte hur många konkurrenter vi har i Stockholmsbibliotekens skyltningstävling, men vi vet att vi åtminstone tävlar med ytterligare en skyltning i vårt eget hus, nämligen barn- och ungdomsavdelningens urgulliga tablå med läsande barnboksfigurer, varav en i en hemvirkad hängmatta.

På vuxenavdelningen har vi inget pynt utan radar upp litteratur aktuell i TV, radio, press och poddar. Kul för den som tittat på Babel eller lyssnat på Lundströms bokradio att hitta relaterade böcker och kul för den som ser en intressant bok att få tips på relaterade medieproduktioner. Är tanken. Vi får se vad domarna på bibliotekskansliet tycker. Nu har vi i alla fall skickat in bilder och motivering.

Filmcirkel: The Farewell

Glad nationaldag! Syrenerna blommar som galningar i Polishusparken …

… och jag hade nationaldagsmässigt filmgodis under kvällens filmcirkel med H, om ”The Farewell”. L och jag har distansfilmklubb, H och jag har haft bokcirkel på distans flera gånger, men har den här gången valt en film. Alltså filmcirkel. Men distansfilmklubb och filmcirkel genomförs på precis samma sätt, tittande samtidigt men på varsitt håll, digital diskussion efteråt.

Det fanns flera aspekter av ”The Farewell” som jag gillade, som den sorgliga men ändå tokroliga kulturkrocksintrigen – gamla farmor hemma i Kina är döende i cancer, men i linje med traditionen (hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte) skyddar familjen henne från den vetskapen, vilket den amerikanska sondottern Billi inte kan acceptera. Jag gillade också estetiken – själva fotot och färgerna – och den vardagsnära familjeskildringen. Och att den informella termen för farmor på mandarin är ”nai nai” (mormor heter ”lao lao”).

Däremot tyckte jag att de humoristiska scenerna blev lite krystade – det var som att se en multikulturell film som bara nästan lyckats hitta en form som tilltalar Hollywood-van publik – och jag har inget emot oväntat bisarra inslag, men även de var ibland lite för mycket. Mest bisarr och delvis humoristisk var den del av historien som handlade om brudparet. För att hela familjen, inklusive personer tillresta från USA, skulle ha möjlighet att tillsammans träffa nai nai en sista gång utan att hennes misstankar väcktes, passade man på att ställa till med bröllop för ett av hennes barnbarn och hans flickvän. Det möjligen ofrivilliga brudparet – graden av samtycke från deras sida var oklar, liksom bröllopets äkthet – erbjöd många möjligheter till knasiga situationer. Brudgummens våldsamma gråt i närbild var en av de alltför bisarra scenerna i min smak, men vid bröllopsfotograferingen i övergulliga studiomiljöer, med rosafluffiga hjärtan och upphängda molntussar, kom den stillsamma knasigheten mer till sin rätt.

Eftersom handlingen bygger på händelser i regissören och manusförfattaren Lulu Wangs egen familj är underrubriken ”Based on an actual lie”. Den gillar jag också.

Inspelning av smittsäkra gudstjänster

För ett par veckor sedan fick jag frågan om att vara mötesledare under en av Korskyrkans gudstjänster, vilket just nu innebär att stå framför en kamera och spela in en påa och en ava med vissa givna beståndsdelar, om vem det är som predikar, att man kan få förbön över telefon och några andra saker. Man gör det två och två, Anders blev min mötesledarkompis och gudstjänsten visas på Facebook under midsommarhelgen, men spelades in i dag. Efter att ha haft några sådana här inspelningstillfällen tycks pastor/inspelningsledare Jessica, pastor/tekniker Richard med flera engagerade ha arbetat fram en strikt och effektiv ordning, med flera korta predikningar på raken, flera påor och avor på raken och lovsångsinslagen inspelade vid något annat tillfälle, varpå det hela klipps ihop till ett antal gudstjänster, ungefär trekvart långa.

Anders och jag gjorde precis som planerat – ställde oss framför kameran, satte vårt bidrag på första försöket, klart. Precis som inspelningsledaren ville ha det. ”Planerat” är förresten att ta i, vi hade hörts kort på Messenger innan. Det kanske inte blev perfekt, men i sammanhanget var vi proffs.

Covidstatistik

Jag har aldrig tidigare följt dödsfallsstatistik i realtid, men den här grafen, över avlidna i covid-19 i Sverige, tittar jag på regelbundet. Hade jag börjat i mars hade jag väl gått under av den sorgliga verkligheten, men just nu pekar det i alla fall åt rätt håll.