Störst av allt – en bästsäljande kriminalroman som tål att pratas om

Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.

I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.

Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.

Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.

Hemgruppsträff på min egen ö

Det är flera år sedan jag var med i en hemgrupp (vilket är ett av alla namn som används för mindre grupper inom en församling). När den senaste jag var med i upplöstes – vi var bara tre personer – bestämde jag att Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola fick fylla den luckan, trots att det inte är samma sak. Det har varit otroligt givande att delta där de senaste åren, men nu har coronan satt stopp för bibelskolan.

Därför sa jag utan vidare ja när jag på Korskyrkans församlingsdag för en och en halv vecka sedan fick frågan om jag ville vara med i en hemgrupp som håller sig i centrala stan. Jag har visserligen inte alls haft något emot att åka kors och tvärs över Stockholm för att träffas hemma hos hemgruppsmedlemmar i tidigare grupper, men det finns tveklöst fördelar med geografisk närhet, inte minst nu, när man inte ska åka kollektivt.

Det blev en väldigt trevlig första träff hos ett par vid Hornsbergs strand, med mat, prat, enkelt bibelstudium och bön. Två effektiva timmar. Jag lämnade lägenheten sist, efter att ha insupit utsikten från balkongen.

Sommarleken – kanske något för dig, men inget för mig

I går var det en konstig dag – den var nästan normal. För första gången på länge var jag på en fysisk gudstjänst i Korskyrkan – jag valde att komma klockan 9 varpå ett nytt gäng kom 11, för att minimera trängseln – och därefter träffades min privata bokcirkel också på riktigt. Däremellan ett riktigt Starbucks-besök med varm choklad.

På Starbucks läste jag in i det sista i Sommarleken av Ellen Mattson innan bokcirkeln skulle prata om den över lunch i Grillska huset vid Stortorget. Det var inte en bok för mig. Eftersom jag är en lusläsande person hittade jag de ledtrådar som avslöjar tiden – 1976 – och centralfigurernas exakta åldrar – alla i övre tonåren – men hade jag inte tagit till mig den informationen hade jag definitivt trott att jag läste om barn. Nästan alla karaktärer beter sig underligt, kommer med omotiverade repliker och fattar orimliga beslut, vilket förmodligen ska förklaras av att händelserna filtreras genom den tonåriga, omogna huvudpersonen och att det helt enkelt är meningen att stämningen ska göra ett mystiskt och oberäkneligt intryck. Men det är förklaringar jag aktivt söker upp, under läsningen är trovärdigheten låg. Att de ingående miljöbeskrivningarna inte faller mig i smaken har mycket med just smak att göra, men jag har högre tolerans när beskrivningarna går att visualisera – och då menar jag utifrån sig själva, inte beroende på läsarens eventuella kännedom om bohuslänska vattennära platser. Jag ser de naturlyriska elementen och förstår att de har en funktion i sig, men när de skildrar en promenad mellan träd eller över klippor och ska förklara hur en person tar sig från en punkt till en annan blir jag alldeles för ofta bortkollrad av logiska luckor och tycker helt enkelt inte att miljöbeskrivningarna gör sitt jobb.

Bland oss i bokcirkeln fanns det olika åsikter om all beskriven natur och sommarstämning, en tyckte att den chockartade vändningen mot slutet var överflödig, en hävdade bestämt att atmosfären var mycket mer som på 1950-talet och ungdomarnas åldrar hade nog alla svårt att föreställa sig.

Sommarleken fick finfina recensioner. Jag inbillar mig att det finns en aning mer att ta fasta på för recensenter när det gäller objektiv kvalitet hos böcker än till exempel musik, men det är kanske bara inbillning, trots allt. Recensioner vägleder sällan mina bokval och jag blir mer och mer säker på att jag tycker bäst om att läsa dem i efterhand.

Festens bästa kaka

Direkt efter gårdagens tolvtimmarstur till Gränna fick jag skjuts till Solna och AL:s årliga tårtfest. Av coronaskäl har den skjutits upp flera månader och genomfördes nu med begränsat antal gäster som kunde avlösa varandra under dagen och kvällen. Trots begränsningarna och att jag kom sent var det ändå lite folk på plats av precis samma sammansättning som vanligt – sådana jag känner och sådana jag aldrig träffat och flera nationaliteter representerade.

Jag fikade så mycket jag orkade, men det tog stopp innan jag kom till min absoluta favoritkaka, nämligen en World Peace Cookie. Den återkommer varje år och jag blir varje år påmind om att jag borde försöka baka en sats själv (här är receptet).

Eftersom den redan låg på mitt fat stoppade jag skamlöst ner den i handväskan och åt i dag. Mmm, smälter i munnen.

Tillbaka till Gränna

I juni 2018 åkte fyra Andréebitna biblioteksarbetare till Gränna och för att rapporteringen från den roadtrip som ägde rum i dag ska bli något sånär begriplig behöver man känna till några detaljer.

Tre av oss fyra körde nu återigen till Gränna över dagen och besökte, som sist, Polarcenter, som till största delen ägnas Andréeexpeditionerna, den avblåsta 1896 och den genomförda men totalt misslyckade 1897. Av något skäl som fallit i glömska namngav vi oss själva under roadtrippen 2018 efter Spice Girls, samtidigt som vi representerade varsin expeditionsdeltagare. Vi var Crazy Spice (expeditionsledaren Salomon August Andrée), Romance Spice (Nils Strindberg, mycket upptagen av sin fästmö Anna under expeditionen), Sick Spice (Knut Fraenkel, den starkaste expeditionsdeltagaren som snart var den svagaste) samt Smart Spice (Nils Ekholm, som var med 1896 men insåg riskerna och stannade hemma 1897, vilket räddade hans liv).

I oktober 2020 var det dock Sick Spice som stannade hemma och undertecknad – Smart Spice – dokumenterade turen och skickade en kommenterad bild till Sick Spice varje timme. Här är de, med modifierade kommentarer.

  1. Romance och jag – Smart – är vid startpunkten Skarpnäck klockan 9 som överenskommet, men Crazy har fastnat vid Gullmarsplan. Roadtrippen börjar med upplockning av Crazy och fortsätter åt helt fel håll och sedan åt helt fel håll igen och plötsligt är expeditionen åter i Skarpnäck. Vi passar på att göra ett besök hemma hos Romance. Där finns det många gitarrer.
  2. Vi åker åt rätt håll och lyssnar på Spice Girls.
  3. Lunchstopp på Löfstad slott.
  4. Mätta och belåtna.
  5. Vi diggar till 100 % 80-talsmusik.
  6. Högtidlig stämning på Polarcenter, där vi bland mycket annat tittar på Strindbergs kälke.
  7. En gruppbild i Polarcenters butik, innan vi går till ett café som har polkagrismilkshake.
  8. Det regnar, vi påbörjar hemfärden och lyssnar på Rick Astley.
  9. Döner i Linköping.
  10. Mörkerkörning med balladlista.
  11. Mellan Tystberga och Vagnhärad. Romance och Crazy käbblar där framme. DJ Smart sköter beatsen från baksätet.
  12. Vi håller oss pigga med blåbärsskumtomtar (årets smak) och rastar på rastplats.

Tolv timmar, med andra ord. Helt klart värt.

Tröstpraliner

Orion ska renoveras, såg jag på Instagram, och innan de klappar igen för en tid tänkte jag få min ceasar-fix en sista gång. Men caesarsalladen var slut och jag fick nöja mig med dagens soppa, dal. Inte samma sak, men gott. Caféinnehavaren, som vet att jag brukar komma från bibblan och köpa med mig en caesar i låda – eller ibland äta på plats, som i dag – kompenserade med att ställa tre praliner på mitt bord, som jag fick ta efter maten om jag åt upp ordentligt. För säkerhets skull visade jag att jag lämnade skålen i det närmaste diskad.

Merkels väg till makten och en bretzel

Jag höll på att säga att man efter alla dessa införda coronabegränsningar upplever ett visst lyckorus av att kunna gå in i föreläsningssalen innanför Goethe-institutets bibliotek, tugga i sig sin bjudbretzel och lyssna på något intressant med tysk anknytning – men så är det ju varje gång! Stolarna var separerade, antalet åhörare var lägre än normalt, bretzlarna låg i papperspåsar, stämningen var den vanliga. SVT:s tidigare Europakorrespondent Rolf Fredriksson pratade om Angela Merkel och hennes väg fram till den position hon har i dag – en av världens mäktigaste politiker, med lågmäld utstrålning och bakgrund som forskare i kvantkemi – och personporträttet fick en extra dimension i och med de personliga anekdoterna från nyhetsrapportering under tidigare decennier och bildkollage som gav ett nostalgiskt skimmer. Åhörarna var imponerande pålästa och ställde initierade frågor. Allt är väl i kultur-Sverige, just i kväll, i alla fall.

Att resa billigt är bra, och dyrt är bra också

Häromdagen drömde jag mig bort med ”Resepodden Tur & Retur” igen (även avhandlad här). Den här gången var det ett avsnitt om att resa billigt. Det är nog få av oss som reser gärna och mycket som har möjlighet att bortse från den aspekten, så jag var nyfiken på vad de hade att säga.

De båda poddpratarna ansåg bland annat att det är mer givande att bo enkelt och billigt, till exempel inneboende genom Airbnb, än att ta in på lyxhotell med alltför uppmärksam service, och att det är smart att i alla fall ibland ersätta restaurangbesök med att handla i mataffär och äta i sitt Airbnb-rum eller i en park. De gånger man vill äta på lokal bör man lägga ner lite jobb på att hitta enkla ställen med bra mat och skippa inte bara turistfällor utan också dyra stjärnkrogar. Lokaltrafik är både billigare och mer intressant än taxiresor. Prylköp bör man undvika för att spara både pengar och utrymme i packningen.

På de flesta punkter tänkte jag ”ja, men å andra sidan …”. Jag brukar säga att de enda slags resor jag inte uppskattar är de som bara går ut på sol och bad. I övrigt har jag förstås preferenser, men är öppen för olika sorters resande, inklusive olika prisnivåer.

Jag har sovit på ett rustikt och mycket prisvärt bed and breakfast på rumänsk landsbygd, i hallen hemma hos ett trångbott par på Manhattan alldeles gratis och på ett fruktansvärt sjavigt ställe i Krakows utkant, där vilket rumspris som helst hade varit alldeles för dyrt. ”Private bathroom!” proklamerade värden för mig och mina två vänner i samma ögonblick som han slog upp dörren till badrummet, där en skäggig man stod och borstade tänderna. Boendet var en riktig nitlott, men få badrum under mina resor har gjort så starkt intryck. Min mest minnesvärda snålnatt var den då jag och min tågluffarkompis skulle ta oss med en mindre färja från Brindisi i Italien till Patras i Grekland. Vi var inte de enda budgetresenärerna, några få medpassagerare tillbringade liksom vi natten ute på däck istället för i de lutbara fåtöljerna vi såg innanför färjans fönster. Jag utgår ifrån att det fanns hytter också, men vem behöver en hytt när vädret tillåter en natt under himlapällen? Vi letade upp en avskild plats under en trappa där det stod två frysboxar, men fanns utrymme på det sotiga golvet att bre ut våra regnkappor. ”Excuse me, ladies!” sa en röst när vi lagt oss. Det var en hovmästarklädd mansperson som skulle hämta något i den ena frysboxen och gentilt nog inte verkade höja ett ögonbryn ens åt vårt läger. Jag hade sällan känt mig mindre som en ”lady” under mitt nästan 23-åriga liv, men erfarenheter gör en rik, som bekant, och på den tågluffen – min första – håvade jag in en förmögenhet.

Min dyraste hotellövernattning – hittills – ägde rum i november 2017, på Keio Plaza Hotel i Shinjuku i Tokyo. HA och jag, två medelålders bibliotekarier, hade bokat ett av tre Hello Kitty Princess-rum. ”Yes, ni ska bo i ett Hello Kitty-rum”, sa hotellreceptionisten när vi checkade in. ”Hello Kitty Princess”, förtydligade HA för säkerhets skull. Möbleringen, utsikten över en skog av skyskrapor, frukosten på rummet – allt var en japansk dröm. Urbant, kitschigt, roligt, kawaii. Det är ingen överdrift att kalla det ett minne för livet, en upplevelse som bidrar starkt till min erfarenhetsbank, efter att den grävt ett stort hål i plånboken.

Mitt budskap här är förstås att de billiga och de dyra boendealternativen är bra på olika sätt, men båda har också sina nackdelar. Att låga priser kan innebära stora avkall på bekvämlighet är uppenbart, men beroende på vem man är och vad man gillar kan just det obekväma – fast bildligt talat – vara lyxmiljöernas baksida. Vem ska jag ge dricks och hur mycket? Är det ofint att hindra en bellhop från att bära ens väska, som man utan problem just rullat omkring med på stan? Dessutom – sådant som självklart ingår på genomsnittliga hotell, som wifi, har jag fått betala för på lyxigare hotell och en gång behövde jag lägga några dollar för att få ta emot ett litet paket som skickats till det fina hotellet jag och JF bodde på nära Times Square. Det hade aldrig hänt hos de rumänska damerna som drev bed and breakfast i Stejărișu.

Jag är alltså bara delvis enig med poddpratarna på den här punkten och detsamma gäller maten. Noma i Köpenhamn togs upp som exempel – tidigare rankad som världens bästa restaurang, fortfarande med hög placering på listan – och nej, jag har aldrig valt att betala så mycket för en matupplevelse och det är inte säkert att jag skulle uppskatta den efter förtjänst, men det händer att jag lägger ganska mycket pengar på god mat, bland annat just i Köpenhamn. Vad som är en dyr restaurang är förstås relativt, men hade målet bara varit att slippa gå hungrig hade jag kunnat betala en bråkdel. Som kontrast kan nämnas de rumänska damernas husmanskost på hemodlade ingredienser. Det var enkelt, bondskt och mättande och den ena av de två rumänerna i vårt rumänsksvenska sällskap på sex personer var eld och lågor när det serverades typiska rätter, sådant som ”ens mamma alltid lagade”. Det var en av de absolut trevligaste middagarna jag upplevt i mitt liv. Vi pratade svenska, rumänska och engelska, bland mycket annat om iakttagelser av svenska fraser ur utifrånperspektiv. Jag skrattade våldsamt.

När det gäller transporter är det ofta priset som styra för min del, men det beror på vilken del av världen jag är i. I Köpenhamn har jag aldrig åkt taxi, där blir det buss de få gånger jag och eventuellt sällskap inte nöjer oss med apostlahästarna, medan Uber i Ho Chi Minh City var så väldigt prisvärt och smidigt att det knappast var värt att välja den krångligare kollektivtrafiken av ekonomiska skäl. Men en gång åkte vi buss, från en förort in till stan, efter att några expats gett oss den information vi behövde. Vi fick vänta länge vid hållplatsen, men till slut så. Stadsbuss i Vietnam – check! Sedan, när vi åkte mellan städer, blev det både minibussar och långfärdsbussar, varav en utgjordes helt av liggplatser.

Återstår prylar. Poddpratet om den saken började med att slå fast att det är onödigt och dumt att köpa saker när man är ute och reser, varpå programledaren nämnde att hon gärna köper små saker som hon har användning för i vardagen, och sedan skulle jag säga att 180-gradersvändningen var fullbordad när hon konstaterade att de kläder och skor hon bar för dagen var köpta på olika resmål. Det var under resan till Kalifornien sommaren 1996, med mamma, pappa och brorsan, som jag på riktigt upptäckte tjusningen i att köpa saker att inkorporera i vardagen hemmavid. Jag hade hunnit bo ett år i en möblerad etta i Norrköping, sista året på gymnasiet, och därefter ett år i den ännu mindre etta i Uppsala, där jag skulle bli kvar i nästan åtta år till. När jag kom hem till den hängde jag upp min kaliforniska kökshandduk, ställde in ett par ekologiska kryddor i det ena av mina två köksskåp och stuvade undan några väskor i olika storlekar som jag hade köpt på en ”garage sale” arrangerad av polisen.

Till syvende och sist handlar smart spenderande förstås om vad man uppskattar. I podden pratades det till exempel en del om barer, klubbar och vin till maten – utgifter som jag över huvud taget inte har. De slantarna lägger jag kanske på en kvälls fine dining istället. Med något annat än vin i glaset.

En sista kommentar om att inte behöva välja bara det ena. Som slutkläm i podden konstateras att det finns två sorters människor, ”de som gillar att åka tillbaka till ställen där de redan har varit, för att de känner att det är tryggt och fint, och så finns det de som säger å, där har jag aldrig varit, dit måste jag åka!” Poddpratarna menar att de tillhör den senare kategorin. Jag tillhör tveklöst både och, och på sätt och vis stämmer kanske det där med tryggt, jag har många gånger återkommit till New York och London, där jag förstår vad folk säger och känner igen mig i miljön, och kanske ännu fler gånger till Köpenhamn, där jag också har rätt bra koll på stan (men inte förstår ett dugg av vad folk säger), men framför allt reser jag förstås tillbaka gång på gång för att New York, London och Köpenhamn har mycket att erbjuda som jag tycker om. Jag skulle för övrigt bli väldigt förvånad om varken programledaren eller hennes gäst har några utvalda favoritresmål.

Biden och Trump på sandlådans botten

I går kväll var jag väldigt sugen på att se debatten mellan Biden och Trump och tyckte det var synd att den skulle äga rum tre på natten svensk tid. I dag har jag följt reaktionerna, både på morgonen före jobbet och på kvällen efter. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men den allmänna uppfattningen var att det här var den mest kaotiska och bråkiga presidentkandidatdebatten någonsin. Det jag hört av den är småbitar som spelats upp i CNN, BBC och USApodden, mestadels samma om och om igen, och det spelar ingen roll att jag även hört de starka kommentarerna och att fyra år av Trump-kommunikation passerat – jag häpnade ändå över den låga intellektuella nivån.

När högt uppsatta politiker, för att inte tala om världsledare, debatterar framför TV-kameror räknar jag kallt med att det ska handla om komplexa frågor som utmanar och övergår mina egna tankar och uppfattningar och kräver mycket god inblick i vår politiska samtid. Den här gången blev jag istället övertygad om att jag själv och vilken nyhetsläsande medmänniska som helst bakom varsin pulpet hade levererat en mer relevant debatt om USA:s in- och utrikespolitiska framtid.