I kväll bjöd jag på spenatsoppa och chokladpraliner och frågade Chat-GPT om ett lämpligt soundtrack. Jag bad om lågmäld soul och Chat-GPT svarade med en mycket uppmuntrande attityd (”Vilken fin stämning att skapa – lågmäld soulmusik under en höstmiddag låter både varmt och elegant.”), men föreslog ganska dystra bitar, så jag bad om mer sväng. Den gav mig då spellistan ”Nordisk svängig höstmiddag”, en märklig mix av smäktande ballader och pop, men vi lyssnade på den hela kvällen. Tack för sällskapet, JF!
Chokladen innehöll chili i oväntat hög koncentration. Överraskningarnas kväll. Vi åt: Apple Strudel (söt). Spicy Maple (sötstark). Mayan Fuel (stark). Från Hotel Chocolat.
När jag jobbade som kommunikatör och tog emot inhemska och (ännu fler) utländska studiebesökande grupper till biblioteket var jag överpriviligierad på området gåvor och godsaker till personalen. Och har man en tjänst med pass i disken händer det då och då att tacksamma besökare vill bjuda på något. Ägnar man dagarna åt bokinköp och katalogisering är man inte riktigt föremål för uppskattningspresenter, men delar man å andra sidan kontorslokaler med kundtjänsten har man en chans. I dag kom det en tårta!
En viss liten aning har man väl om katolska kyrkans helgonutnämnande tradition, och Barcelona-arkitekten Antoni Gaudí är inte heller helt obekant, men efter 27 BBC-producerade poddminuter vet jag mycket mer om bådadera. Framför allt hade jag ingen aning om att Gaudí är påtänkt som helgon. Att med förundran betrakta en hädangången människas talanger och givmilda, gudfruktiga leverne är en vacker sak, och att lyfta upp sådana personer som förebilder likaså. Gaudí som värdigt föremål för beundran av det slaget beskrivs på ett fint sätt i dokumentären, men nu handlade det alltså om att arkitekten Gaudí, formgivaren bakom Sagrada Família-basilikan och den färgglada mosaiködlan i Parc Güell, tillbes och tillskrivs mirakel och – kanske – blir erkänd av påven som en medlare mellan människa och Gud. Lyssna gärna.
”Det här är något annat än predikan i katedralen!” viskade AE, som satt bredvid mig på gudstjänsten i Korskyrkan i förmiddags, och syftade på vårt besök i Manchester Cathedral för två veckor sedan. Det var på det stora hela en trivsam upplevelse, men predikan var dyster och handlade om tvivel och hur svårt det är att tro. Något slags tanke har man väl med ett sådant tema, i stil med att vi alla är bristfälliga människor som tampas med våra övertygelser, eller att alla ska känna sig inkluderade i kyrkans gemenskap oavsett var man står andligt sett, men var finns då hoppet för andligt törstande gudstjänstbesökare? Och hur rimmar predikans budskap med gudstjänstens böner och textläsning? Under kyrkteet efteråt beklagade jag mig – inför AE, på svenska, jag tordes förstås inte konfrontera någon – och undrade varför jag i högkyrkliga sammanhang i princip aldrig får höra ett entusiastiskt budskap om att Gud är mäktig! Och vill att vi kommer till honom!
Dagens predikan i Korskyrkan utgick ifrån församlingens vision: ”Vi drömmer om ett förvandlat Stockholm präglat av Guds rikes närvaro.” Guds rike står för fullkomlighet, frånvaro av ondska. En naiv dröm? En kaxig vision? Det kan man säga. Men Gud är mäktig och omständigheter föränderliga. Jag uppskattar att bli påmind om det från predikstolen. Eller Korskyrkans taniga lilla pelarbord.
För tre år sedan dammade jag orgeln i Korskyrkan under vår städdag och upptäckte att piporna, från jättesmå till jättestora, satt som lösa plåtstrutar och gick att dra loss. I kvällens Distansfilmklubbsprogram, dokumentären ”Notre-Dame återuppstår” från förra året, visades en hel rad aspekter av restaureringsarbetet efter den stora branden 2019, från den försiktiga hanteringen av fönstrens målade glas till fällandet av de ekar som med traditionella metoder förvandlades till nya takbjälkar, men var det något jag alls kunde relatera till var det arbetet med orgeln. Inte för att jag suttit i overall och bygghjälm och med ett verktyg förstorat eller förminskat orgelpipsmynningar för att få fram rätt ton, men jag kände i alla fall igen att det var orgelpipor de höll på med. Notre-Dames orgel är också lite större än Korskyrkans.
Det var mycket jag gillade med dokumentären, eller framför allt med själva restaureringen. Jag fick uppfattningen att man på två sätt vände katastrofen till något gott, dels genom att den grundliga genomgången av byggnaden gav antikvarier, eller vilken titel de nu kan ha haft, möjlighet att hitta spår efter bortglömd utsmyckning och andra detaljer från kyrkans 900-åriga historia, och dels genom att man tog tillfället i akt att göra kyrkan snyggare än någonsin. Rengöringen av stenytorna var fascinerande att se. Efter att sot torkats bort på ordinärt vis sprejades ytorna med flytande latex som sedan stelnade och gick att dra bort i stora sjok, där återstående smutspartiklar följde med.
Nu skulle man väldigt gärna vilja åka dit och se fönstren, pelarna, den tjusiga spiran och de fantasifulla vattenkastarna, medan allt glänser och glimmar.
Tro det eller ej – jag läste inte ens Kulturfestivalens program i år. Jag ledde mina tre stadsvandringar och såg i Operans nyhetsbrev att de i vanlig ordning skulle stå för festivalens final på Gustav Adolfs torg. Och även förra året, när jag ändå kastade ett öga på programmet, var det bara Operans kavalkad jag tog del av. Då har man i alla fall valt en programpunkt med pålitlig kvalitet.
JF och jag gick. Vi möttes i utrymmet bakom bänkarna – som man väl får slå sig ner på någon gång på morgonkvisten om man vill ha sittplats – och framför den uppbyggda svarta lådan, hög som ett torn, där ljudet sköttes och, skulle det visa sig, ett antal trumpetare stod på en övervåning, redo att klämma i i Triumfmarchen ur Aida. Det var alltså smala, raka fanfartrumpeter, så kallade Aidatrumpeter. Vi hade dem nästan över oss.
Både JF och jag gillar ett gott Earl Grey, vilket jag hade med mig i termos. Ett från NK. Jag kallade det ”Royal Premium Supreme”, eftersom jag hade glömt vad det hette, men nu vet jag – ”NK Earl Grey Majestic”. Vi är också båda svaga för NK Mint, men några sådana hade jag inte, däremot ett paket med sex praliner som jag nu ser hette ”Mint Chocolate Royale” från Hotel Chocolat i Manchester, som jag inte hade provat tidigare. Lite mer godis än de eleganta NK Mint, kanske. Inte alls tokiga.
Jag vet inte om det hade med den väl tilltagna volymen från scenen att göra, men jag uppfattade omgivningen som väldigt tyst. Ingen störande trafik eller annat buller, ingen konkurrerande musik någonstans ifrån, inga gastande förbipasserande och en allmänt andäktig publik. Och stor var den, förstås, i den lite svala men fina sommarkvällen.
Hela programmet:
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91) Uvertyr till Trollflöjten Kungliga Hovkapellet
W.A. Mozart Duett ur Trollflöjten Solister Vivianne Holmberg och Ola Eliasson Kungliga Hovkapellet
W.A. Mozart »Voi che sapete« urFigaros bröllopSolist Johanna Rudström Kungliga Hovkapellet
Giuseppe Verdi (1813-1901) Triumfmarschen urAida Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet
Britta Byström (1977-) UrJordens hjärta Kungliga Hovkapellet
Antonín Dvořák (1841-1904) Uvertyren till Rusalka Kungliga Hovkapellet
A. Dvořák Inledning med tre skogsandar ur Rusalka Solister Vivianne Holmberg, Annie Fredriksson och Maria Sanner Kungliga Hovkapellet
A. Dvořák »Sången till månen« ur Rusalka Solist Lauren Fagan Kungliga Hovkapellet
Giacomo Puccini (1858-1924) »Gira la cote« ur Turandot Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet
Pjotr Tjajkovskij (1840-93) Inledningen till Svansjön Kungliga Hovkapellet
Giacomo Puccini »Vogliateme bene – Vieni, vieni«, duett ur Madama Butterfly Solister Oksana Nozatova och Milen Bozhkow Kungliga Hovkapellet
23 december återöppnade ramenstället i ny regi och nu har de tydligen tagit farväl. Vad caféet här på hörnet hette när jag flyttade hit 2006 minns jag inte, men sedan kom Hilma Sofia, och så var det The Workshop. Kom ramenstället därnäst? Jag tror det. Och bävar återigen inför kommande näringsidkare i min omedelbara närhet (men hittills har alla varit helt okej).
AE och jag hade just lotsats av värdinnan till vårt lantligt gulliga rum en trappa upp i Ivy Guest House i Hawkshead i Lake District. Jag hade inte minutkoll på mejlen under resan, särskilt inte den dagen, som fram till ankomsten i den lilla byn hade bestått av brant och utmanande vandring, men råkade nu få syn på ett nyhetsbrev från Dramaten med inbjudan till dess ”Höstöppning”. Biljetterna var gratis, max två per person. Jag slog till, snabbt. Det fanns platser kvar uppe på tredje raden.
Den andra biljetten gick till JF, och när vi passerade kontrollen i entrén lite före ett i dag blev vi oförhappandes uppgraderade till finfina förstaradsplatser – återbud, kanske – varifrån vi fick höra i introduktionen på scenen att biljetterna tagit slut på någon timme under onsdagseftermiddagen för tio dagar sedan. Det förvånar mig inte. Vi kulturtanter är som gamar.
Under programmet presenterades höstens smörgåsbord av klassiskt och nytt, gästspel och barnteater. Med så generös inramning, festlig stämning, till och med oväntat finfina platser, hade man ju velat vara entusiastiskt mottaglig för precis allt, men nu har vi ju olika smak och intressen. Kavalkaden fungerade delvis som varnande konsumentupplysning. I den allra första programpunkten, ett kort parti ur ”Så tuktas en argbigga”, ingick ett skruvat, strippklubbsbetonat nummer som Shakespeare kanske hade älskat, vad vet jag, men som var lika delar pinsamt och djupt obehagligt. De följande inslagen var i alla fall inte stötande, de bara lockade olika mycket, och även om allt inte var för mig var det absolut tilltalande att ta del av små teaterstycken och presentationer av väldigt olika karaktär. Korta uppspelade avsnitt varierades med manusläsning och koreografiövningar till pjäser som är på repetitionsstadiet, eller inte ens har hunnit dit. Hela publiken var delaktig i övningen ”teckna en bokstav med en kroppsdel”. Koreografen på scenen tecknade ett Ö med armbågen. Jag tecknade ett S med örat, JF ett J med näsan.
Men det allra mest underhållande interaktiva inslaget var förstås raden av huvudbonader att prova. Så enkelt, så roligt. Vi tog selfies med den ena looken efter den andra och började köa till fikat så sent att bullarna hann ta slut. Visst, vi var på gratisevenemang, men lockas det med fika i inbjudan ska det finnas fika till alla. Det blev en post på minuskontot med viss tyngd. Men för att inte sluta i moll – här är ett par hattar till.
För första gången under dessa pendelbåtsår har jag sett sälar! Vid Finnboda hamn. Två små huvuden, kanske ett tredje. Dykande, rundade kroppar. Tyvärr ingen illustration av denna upplevelse.
Trettiosjunde aktiviteten med Friluftsfrämjandet — tidig morgonvandring till Översjön.
Vi var bara sju, inklusive två ledare. Vill inte alla skåda lunkande hästar och morgonpigga rävar, passera vallmo, blåklint och prästkragar, höra göken gala, småprata med friluftsfrämjare och äta sin frukostmacka med sjöutsikt vid åttarycket? Ta chansen när den bjuds, säger jag bara!
Theomis 