Badbiljett

Just nu använder jag en uppsättning bokmärken med den här utformningen. Kanske hade brorsbarnen inspirerats av hotellbesök när de i helgen som gick ritade upp och klippte ut en hel hög biljetter till sina föräldrar och till mig som vi kunde använda som värdecheckar för frukost och bad i poolen. Jag löste inte in alla, men fick frukost och bad ändå. Tecknen där uppe i hörnet, återkommande på varje biljett, tror jag är deras gemensamma logga.

Sandra tipsar

”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.

Mygel i Mumbai

Tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med H på Lidingö.

En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.

Robotdammsugaren

I morse, före öppning, hade vi utrymningsövning på Stadsbiblioteket. Min uppgift var att stå på helspänn i Rotundans informationsdisk och låtsas att jag hade ett helt vanligt pass. Givetvis hade jag lägligt nog påmint mig om var neonvästarna finns och listorna över vilka platser man ska söka av, så när det öronbedövande larmet slogs på drog jag genast västen över huvudet, tog min lista och följde den systematiskt. Mitt i sirenvrålet gick jag runt för att hitta de ”besökare” i form av pappersark som placerats ut på olika ställen och hade under tiden två skuggande personer i hälarna. Ska det letas besökare ska det göras bra och jag var en av de sista som kom ut till samlingspunkten vid Spelbomskans torg. Min chef – den ena av de två skuggorna som följt mitt metodiska sökande – sa att mitt epitet hädanefter är ”robotdammsugaren”. Jag vet inte hur träffande det är, eftersom en robotdammsugare rör sig i blindo och fastnar under soffan rätt som det är, men jag väljer att ta det som beröm.

Distansfilmklubb: Mudbound

Romanen Mudbound av Hillary Jordan – Mississippi på svenska – var inte dålig, men ingen favorit. Som flera andra halvbra romaner som utspelar sig i ett visst sammanhang i historien, i det här fallet det segregerade södra USA under andra världskriget, uppskattade jag den för inblicken i det historiska skeendet, även om den skönlitterära upplevelsen inte var fantastisk. Det var inte bortkastad lästid, trots allt.

Tillräckligt engagerad blev jag för att vilja se Netflix-filmatiseringen, för jämförelsens skull snarare än längtan att dyka ner i Mississippigyttjan och den ohyggliga diskrimineringen igen. Efter lite övertalning lyckades jag få L att gå med på att ha den som Distansfilmklubbsfilm.

Jag vet inte om det var mina ojanden efter romanläsningen, filmens trailer eller något annat som fått L att utgå ifrån att filmen skulle vara ett enda vältrande i förtryck och grymhet, men när hon väl sett den tyckte hon att den trots allt hade vissa nyanser. Det har den, och förutom att visa hur en hårt arbetande och jämförelsevis självständig svart familj hålls nedtryckt av ortens rasister finns flera andra lager och beståndsdelar – lantbruks- och markägarliv, trohet och otrohet, föräldrar och barn, krig och krigserfarenhet och gränsöverskridande vänskap. Och Ku Klux Klan. Förtrycket och grymheten får ändå sista ordet. Nästan.

Under vårt eftersnack kunde jag inte låta bli att redogöra för skillnaderna i förhållande till boken, vad som skurits bort och hur personporträtten förenklats. Vissa osympatiska sidor hade faktiskt slipats till i kanterna, som tittare orkar man väl inte hur depraverade drag som helst.

Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen. Den som väljer att se den behöver hur som helst vara på ett gott och stabilt grundhumör.

Oavbrutet badande

Ett sista dopp i poolen före hemfärd till Stockholm. Den här midsommarhelgen har jag badat fyra gånger, varav tre i pool, visserligen, med det motsvarar ändå ungefär tio års svenskt utomhusbad för min del. Minst. Nu håller jag mig på land ett tag.

Guldhorn och körsbärssvans

I morse kom en liten brorsdotter inspringande i mitt sovrum iförd förkläde och inte så mycket mer. Jag hade utlovat kakbak så snart hon vaknade och det löftet såg hon till att jag infriade. Vi förberedde degen – hon provsmakade efter varje tillsatt ingrediens – och när hennes bror hade vaknat kavlade vi och stansade ut deras favoritformer, enhörningar respektive ananaser, i takt till Sällskapsresans soundtrack. Efter frukost fick alla varsin kaka. Jag förärades en enhörning med guldhorn, man i rosa glitterglasyr samt körsbärssvans.

Svägerskan hade sagt att jag kunde ta med en glasflaska hemifrån, för hon tänkte att vi skulle göra rabarbersaft. En blandning av egna och grannars rabarber kokades till saft medan jag var sysselsatt med annat och när det var dags för socker bad svägerskan mig hälla i det och röra – jag måste ju få känna mig delaktig i produktionen! Så nu har jag en flaska rabarbersaft. Som jag gjort själv. Typ.

En annan bra aktivitet för faster från storstan var cykelturen i grön miljö. Vi hälsade på kossor och fikade medhavd tårta och brorsdottern och jag delade på en näve smultron som egentligen inte var helt mogna, men ändå. Jag hade plockat dem och brorsdottern, som ville smaka, räknade och såg till att vi fick hälften var, så att det blev rättvist. Det spelade ingen roll att svägerskan förklarade att när någon annan plockat smultron och bjuder på dem räknas inte hälften var som rättvist. En krånglig filosofisk fråga.

En klassisk midsommar

En klassisk midsommar brukar innebära Små grodorna i duggregn, och det har ju sin charm, men ibland får man den där solvarma midsommaraftonen med familj, grönska, blomsterprakt, bad, grillning och marängtårta. Morgon med bok i solstol, solnedgång beskådad från färja. Bindning av krans, som slokade direkt i högsommarvärmen. God mat med glada barn och vuxna.

Där fick du, coronan, som sätter stopp för så mycket roligt!

Fransk chokladtårta på altanen

Den här veckan skulle jag ha varit i Narvik – dumma corona – och i upprörd protest ställde jag in mina semesterdagar. Förutom i dag. En extra ledig dag precis före midsommar, alltså, och en chans att åka till Örebro på extra lång långhelg.

SJ säljer begränsat antal biljetter till sina avgångar och jag såg att de flesta hade lediga platser bredvid sig i tågvagnen, men min vy in mot sittplatserna hade jag genom glasväggen i det trånga utrymmet vid dörrarna. Där stod jag och en mängd andra midsommarresenärer packade som sillar, vi som köpt biljetter där bokad sittplats inte ingick. Det begränsade antalet var alltså på tok för obegränsat.

Pappa fyllde år förra veckan och blev i kväll firad med chokladguldmedalj, några presenter och sin favorittårta på föräldrarnas altan. Härligt väder. En bra start på Örebrovistelsen.

Distansfilmklubb: Becoming

Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.

De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när L och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”

Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.