Föll till föga och besökte Java Whiskers

Det är klart att det skulle bli av förr eller senare. Sveriges första kattcafé, Java Whiskers, öppnade för knappt ett år sedan ett stenkast från jobbet, men trots att kattcaféer är min grej kastade jag mig inte över besöksbokningen. Det blev så där som när Starbucks, Uniqlo och andra favoritkedjor kom till Sverige. Visst, jag kan gå dit, men jag är inte särskilt lockad, och så har mina utomlandsnöjen förstörts.

För kattcafébesök är ju ett av mina främsta utomlandsnöjen. I tretton länder har jag klappat katter, sådana som hålls beskyddade i en starkt avskärmad miljö under personalövervakning, medan man på nåder får vistas i samma rum, och sådana som rör sig fritt överallt och kråmar sig kring kassaapparaten när man köper sitt fika. På kattcaféet i mitt fjortonde land i listan, närmare bestämt i Vasastan, var det den avskärmade modellen, men ändå ganska avslappnat och väldigt vänligt. När H och jag var där förra veckan var det första dagen på kattcaféet för det nya gänget på nio katter och därmed släpptes bara fyra personer in i taget. Gästglesheten bidrog nog till trivselkänslan, det var lugnt och fridfullt – när katterna inte for som skottspolar under lek och jakt genom lokalen – och behagligt att sitta och fika eller gå runt och socialisera med de katter som var sällskapligt sinnade just för stunden.

Upplägget verkar genomtänkt, med en grupp katter som lärt känna varandra, ett besökarfritt rum de kan avvika till när som helst och arrangemanget att låta kattsugna gäster träffa möjliga nya familjemedlemmar. Caféets katter kommer antingen från ett katthem eller från privatpersoner och söker nya, permanenta hem. De olika kattcaféer jag besökt har haft olika upplägg och syften och den här varianten är nog den mest sympatiska, som i alla fall nästan motiverar avgiften på 149 kronor per person och timme. Fikat kostar förstås också pengar och ett besök kan bli ganska kostsamt.

Men om man går med på priset får man gott fika och trevligt kattumgänge i en för sammanhanget väldigt fin miljö, som både är katt- och människovänlig. Det var en riktigt mysig aktivitet en mörk januarikväll. Både en och annan förbipasserande stannade till och sökte kontakt med en svartvit katt som gillade att ligga i fönstret och själv var man glad att vara på insidan.

(För den som undrar har jag varit på kattcafé i Köpenhamn, Berlin, Vilnius, Wien, Barcelona, Nice, Amsterdam, London, Hongkong, Tokyo, Sydney, Christchurch och två i New York.)

2020 års Stockholm läser-bok har avslöjats

Så var det avslöjat – 2020 års Stockholm läser-bok är Den högsta kasten av Carina Rydberg. Äntligen slipper man fundera på vad man säger till vem, när man omgärdas av kolleger varav vissa vet och vissa inte och man har tystnadsplikt i flera månader.

I kväll ägde tillkännagivandet rum på Stadsbiblioteket, typiskt nog på min lediga dag, men jag tog mig dit och var på plats delvis som besökare och delvis som extraresurs. För andra året i rad har en bok av en nu levande författare valts, vilket gör evenemanget roligare, om vederbörande deltar (och det vet ju faktiskt inte publiken något om innan det avslöjas). Det var mycket folk för att vara ett så här hemlighetsfullt evenemang och jag tror att det såldes en del signerade böcker.

Tallinns bästa hotell?

Nu går vi och lägger oss på Hilton Tallinn Park med den här utsikten. Vi har fått utomordentlig service i receptionen, badat på spaavdelningen, kvällsfikat i varsin fåtölj vid vårt panoramafönster (med På spåret som underhållning) och ser fram emot morgondagens frukost.

Starlight

img_1011

Mot Tallinn! Här är två medelålders damer på färjans showbar Starlight.

(Dit vi gick för att se en film om att turista i Tallinn. Sedan fikade vi medhavda chokladrutor innan vi vid tiotiden tyckte att det var dags att knyta sig.)

Kick-off

Den som varit på Stadsbiblioteket i dag har enbart mött vikarier – men jag tror knappast att det var några gröngölingar, snarare våra inhoppande pensionärer – för hela den ordinarie personalstyrkan har haft kick-off på FågelbroHus. Sådant är extremt sällsynt.

Miljön var fin och maten god. Vi befann oss ganska nära vattnet, men det tog ändå en stund att gå dit, och det var knappt vi fick slita oss från utvecklingsarbete medelst post-it-lappar länge nog för att hinna med promenaden. Bibliotekspersonal latar sig inte.

img_1001

img_0998

img_1006

Odekorerat

Julpyntets tid må vara över, men inte ljusslingornas. Det finns nog bara ett helt mörkt parti längs med hela kvarterets kungsbalkonger. Hrrm. Måste köpa en slinga inför nästa mörka säsong.