Fotografiska nästan för oss själva

Vanligtvis rör man sig diskret bland fotografierna, ser till att inte skymma sikten för övriga besökare, pratar tyst. I dag var S och jag helt ensamma på utställningen med Hassan Hajjajs bilder på Fotografiska. Vi rörde oss som vi ville, pratade ohämmat, slog oss ner på en bänk utan konkurrens om utrymmet.

När vi senare gick ner till den större utställningen Generation Wealth stötte vi på de flesta av husets övriga besökare, men antalet var ytterst begränsat och jag hade kastat mig på bokningen för att få plats, vilket jag misslyckades med senast Fotografiska öppnade för små grupper av sina medlemmar. Visserligen kunde man ta med sig en gäst, men både S och jag är medlemmar och jag misstänkte att hon ville gå, så jag bokade först för två och frågade henne sedan. Hon ville gärna.

Det var Hassan Hajjajs utställning, ”VOUGE, The Arab Issue”, jag helst ville se, eftersom jag inte såg mig mätt sist. De knasiga motiven passar så fint ihop med prydligheten som de inramande konserverna ger. Många avporträtterade är väl täckta. Vi döpte stilen till ”corona fashion”.

På utställningen med foton tagna av Hubble-teleskopet passade jag på att byta bakgrundsbild på mobilen, till en tjusig avbildning av stjärnhopen Westerlund 2.

Distansfilmklubb: The Boy Who Harnessed the Wind

Skolbibliotekarien Mrs Sikelo, spelad av Noma Dumezweni.

Distansfilmklubben – L och jag – har haft ett nytt möte. Den här gången såg vi ”The Boy Who Harnessed the Wind”, om den fattiga men tekniskt begåvade skolpojken Wiliam Kamkwamba i Malawi, som på egen hand lär sig bygga ett vindkraftverk av skrot och på så sätt förser familjen med ström under en period av svår fattigdom och svält. I själva verket lär han ha varit i tjugoårsåldern när han väl byggde sitt första vindkraftverk, men han visade prov på teknisk uppfinningsrikedom även innan dess.

Jag minns att det pratades om hans självbiografi med samma namn för ett antal år sedan i bibliotekskretsar, med tanke på att det var i skolbiblioteket William hittade inspirationen och kunskapen. Och det är ju så självklart – att utnyttja vindkraft är en urgammal teknik och med hjälp av en dynamo från en cykel och enkelt byggmaterial kunde en yngling skapa livsnödvändig ström till familjen, men han var (nästan bokstavligen) tvungen att uppfinna hjulet, eftersom det som fattades var grundläggande kunskap. Vikten av skolgång och böcker kan inte nog understrykas! Kunskap, hur elementär den än är, måste delas för att komma till nytta.

L och jag pratade om dramaturgin, budskapen och samhällsskildringen – filmen är långt ifrån bara biografisk, den utgår ifrån William och historien om svälten, skolbiblioteket och som slutkläm ett ståtligt, egensnickrat vindkraftverk, men det är mycket annat som kläms in i eller inramar berättelsen. Byliv, familjeliv, ekonomisk kamp, politisk kamp, vänskap, äktenskap, kroppsarbete, missväxt, korruption, kulturarv, samhällsutveckling, religion – pedagogiskt paketerat för en västerlänning, men fint, inte tillgjort.

Eftersom framställandet av religion och tro alltid drar till sig min uppmärksamhet kunde jag inte låta bli att göra en hastig analys av hur olika trosinriktningar och religiösa uttryck vävs in i historien. Traditionell naturreligion (som oinsatt i ämnet kan jag inte definiera det bättre än så) finns med i form av en grupp utklädda personer som dansar och utför ceremonier vid speciella tillfällen, som vid prominenta personers död. William och de andra lyser upp när de dansar fram. En av två män vars begravningar skildras är muslim, vilket såvitt jag märkte bara framkom just vid begravningen, och då i form av klädedräkt. Framställningen var neutralt lågmäld, men värdig, och mannen som dött var en ledare och självuppoffrande hjältegestalt. I filmens början ska William, hans föräldrar och syster äta tillsammans och pappan ber kristen bordsbön. Min spontana tanke är att man här faktiskt visar en kristen familj – dessutom filmens huvudpersoner – på ett okonstlat och okritiserat sätt. Men andra och sista gången pappan börjar be, vilket är vid en måltidsscen långt senare, avbryter mamman bestämt. Strax därefter förklarar hon, i ett möte med rektorn i den lokala skolan, att hon och hennes man när de gifte sig bestämde att de aldrig, som tidigare generationer, skulle be för maten – att den ska räcka under svälten – för de är moderna människor, och nu vädjar hon om att hennes son ska få undervisning trots att familjen inte kan betala skolavgiften.

Sammanfattningsvis visas de båda tidigare religionerna upp i samband med ceremonier och får en fin och värdig traditionsbärande roll. Kristendomen praktiseras istället som konkret övertygelse i vardagen och avfärdas till förmån för moderna generationers förtröstan på kunskap. Till att börja med tyckte jag förstås att det var tråkigt att filmen föll in i det här vanliga mönstret, men så läste jag också på Wikipedia-sidan om William Kamkwamba två omnämnanden av kristen tro: ”According to his autobiography, ‘The Boy Who Harnessed the Wind’, his father had been an aggressive man who changed after becoming a Christian.” Och William Kamkwamba: ”became a student at African Bible College Christian Academy in Lilongwe”, mellan vanlig skolgång och studier vid African Leadership Academy och Dartmouth College i USA. För mig låter det här som en ung man med läshuvud, som växt upp med minst en kristen förälder, sannolikt själv är kristen och pluggar vidare på universitetet, utan motsättning.

Just For Fun – en svenska rapporterar från Amerika 1946

Nu har jag scannat ganska många omslag till resehandböcker från Stadsbibblans magasin – även om det handlar om en droppe i havet – och jag besparar er en kavalkad, men måste visa den här lilla karamellen. Bland resehandböckerna slank det med diverse reseskildringar, som den läckert randiga Just For Fun – brev från Amerika av Tora Nordström-Bonnier från 1946. Jag har inte läst särskilt mycket i den, även om det var frestande, men bläddrade lite i kapitlet om svenskar. Där står att författaren inte ”träffat en enda person i detta land – där man träffar nya personer varje dag – som inte på fläcken dragit fram sina svenska, norska eller danska släktförbindelser: en brors fru, en systers svärmor är det minsta man har att komma med. Och sedan är steget inte långt till konversation om punchen, skålandet, tackandet för sist och andra av våra vilda seder”.

Jag ska inte ha för höga förhoppningar – det är nog inte en ny Ester Blenda Nordström, namnet till trots – men boken åker upp på läslistan.

Guldfeber

Nu har jag sett klart de tre delarna i dokumentärserien Guldfeber på SVT Play, om ”stölderna på Myntkabinettet”, och egentligen om överdriven samlariver och stölder av sällsynta dyrbarheter överlag. Och om Myntkabinettet. Det är klart att det finns braskande inslag och djupt sorgliga aspekter, men en true crime-serie fri från mord och fysiska övergrepp, det är ändå uppfriskande.

En kollega till den chef som står anklagad säger när hon blir intervjuad att han är en ”idiot” som föll för frestelsen, han kunde ju ha haft ett så bra liv. Det lät hårt när hon sa det, de båda hade ändå haft en nära kollegial relation, men det sammanfattar ju det man så ofta tänker när en respekterad person åker dit för en brottslig handling och på ett ögonblick blir klandervärd och patetisk i omvärldens ögon. Hur kan det vara värt det?

Historien om brotten och brottslingen är tragisk, på flera plan, men visst är den spännande att följa, det ska jag inte hymla med, och som bonus gläntas det på dörrar till dolda världar, samlarnas, handlarnas, ordnarnas. Inget kan slå Timmermansorden i elegans och kvalitet, menar en av dess medlemmar, det är Sveriges finaste sällskap för herrar. Jag respekterar traditioner, och kvalitet kan ju i somliga sammanhang vara objektivt jämförbart, men vad som är finast är ju ändå upp till betraktaren. Så är det med mycket i de här kretsarna, även värdet hos de historiska mynt som står i centrum för intrigen.

Poliserna i serien gillar jag nog mest, en kvinnlig och en manlig, som hämtade ur en deckare. Kompetenta, kanske lite för sympatiska och jordnära för att platsa i fiktionens värld. De kommer helt enkelt från verkligheten.

Skype-kaffe

Vi fortsätter att vänja oss vid att kommunicera via Skype genom att sektionen anmodas vara med på ”Skype-kaffe”, mutade av chefen med Krokofanter (med andra ord – de flesta av oss är på biblioteket och inte på distans, men ska ändå inte hålla IRL-möten, vilket förstås är klokt).

1960-talets Vasastan och Norrmalm

Jag fortsätter det månatliga uppdaterandet av bildspelet med foton från Stockholmskällan på Stadsbibliotekets entréplan och under maj är temat 1960-tal. I Stockholmskällan finns ju material från hela Stockholms stad, från Farsta till Kista, men jag har valt bilder från Vasastan och Norrmalm, miljöer som finns hyfsat nära biblioteket och känns igen av många. Här syns en buss på Odenplan, Per Anders Fogelström i en bokhandel på Odengatan, en dam på Sergelgatan och en restaurang på Centralen.

2020 års pressfrihetsfynd

Vanligtvis har ju Pressbyrån halva priset på tidskrifter på Världsdagen för pressfrihet, 3 maj, men i år var det dagen efter. Här är skörden – Respons, Karavan och Suitcase. Lite allvar, lite eskapism.

Träffade tjänstlediga kollegan E där på Pressbyrån vid Fridhemsplan och vi stod och pratade en lång stund. Jag tänkte på att hålla hyfsat avstånd till alla som rörde sig i den trånga butiken och det blev ingen kram när jag stötte på E för första gången på länge, men riktigt påmind om läget blev jag först när jag gick ut och såg att det var kö på grund av att maximalt antal personer redan befann sig i lokalen. Inte hade jag tänkt på att vi lät folk vänta när vi stod där inne och pratade. Har inte lärt mig pandemihyfs ännu.