MDCXXXVII Efterhandsrapport från Vietnam 2: Guidade turer i Ho Chi Minh City

DSC00064-2

För att få ut så mycket som möjligt av våra dagar i Ho Chi Minh City bestämde vi oss för att boka två turer med Saigon Free Walking Tours. Den första, en allmän introduktion till staden, valde vi att gå första dagen, trots att vi anlänt till landet samma morgon.

Det gick att ana att den unga killen som strök runt omkring entrén till Ben Thanh-marknaden var vår guide, som väntade på att klockan skulle bli halv två, då han kom fram och presenterade sig för oss, de enda som anmält sig till dagens tur. Vi betade av sevärdheterna från franska kolonialtiden – katedralen Notre Dame (ovan) och det tjusiga postkontoret (nedan) är nog de två främsta – och gjorde också ett besök på War Remnants Museum, som kanske inte är det mest pedagogiska i sitt slag, men man känner en plikt att ta del av eländet av ren respekt för landets historia. Efter själva vandringen stannade vi vid ett matställe där vi åt tillsammans med guiden, som vi bjöd på maten. Det mest värdefulla med att ha en lokal guide är ju det personliga mötet, så vi passade på att ställa frågor, tittade på bilder från Sverige och försökte lära oss om skillnader mellan våra kulturer utifrån samtalet. Den kanske största skillnaden mellan honom och oss i sammanhanget var att han aldrig varit utomlands.

IMG_8609.JPG

Den porträtterade mannen är förstås Ho Chi Minh själv.

Tur nummer två var vi också ensamma på, tema street food. Kvällstid. Omkringskjutsade på skoter. Det var fantastiskt.

Turen utgick ifrån universitetet, där två unga studentskor mötte oss. Vi kände oss som jättar när vi skulle hoppa upp bakom dem på deras skotrar, som de elegant manövrerade genom den extrema trafiken. Den hade överväldigat oss första dagen, och nästa dag var vi en del av den, bokstavligen mitt i den.

Vid första stoppet delade vi en vegetarisk hotpot, andra stoppet var för utsiktens skull, över mörkt vatten med glittrande skyskrapor på andra sidan, och vid tredje stoppet åt vi ”vietnamesisk pizza”, grillad riskaka med god fyllning. Medan det första stället varit en riktig restauranglokal tillagades ”pizzorna” på grillar uppsmällda i mörkret utanför en Ford-handlare, där folk satt på minismå plastpallar, som vi sedan såg överallt under resan.

IMG_8673.JPG

Fjärde och sista stoppet var på Cà-rem, ett ställe specialiserat på kokosglass. Visserligen en thailändsk specialitet, men så länge det är populärt bland vanliga Ho Chi Minh City-bor känns det helt rätt att prova. Glassen serverades i kokosnötsskal med oväntade tillbehör som majs, pumpastrimlor och kokt, klibbigt ris färgat i klatschiga nyanser. Mitt var lila.

IMG_8686

Efter att vi skjutsats tillbaka till universitetet och skilts från tjejerna råkade vi promenera rakt in i ett partykvarter med en hel del svenskar i folkmassan. Dags att kalla på en Uber och åka hem.

MDCXXXV Efterhandsrapport från Vietnam 1: Vietnamesiskt iskaffe

IMG_9857

Vi hade druckit det en gång i Sverige, när vi firade Vietnams nationaldag på vietnamesisk restaurang, och vi ville självklart dricka det typiska iskaffet när vi väl var på plats. Men först behövde vi lära oss de handgrepp man förväntas kunna, vilket vi gjorde en minnesvärd kväll långt in i Mekongdeltats obygd.

När vi anlänt med godsbåt och taxi till vårt boende i Tra Vinhs lantliga utkant visade det sig vara längre än gångavstånd till närmaste restaurang, och även om vi hade tillgång till cyklar var den stora vägen som ledde till civilisationen alldeles för trafikerad. Enligt uppgift kunde personalen på boendet fixa något att äta på förfrågan, och efter en lång goddag-yxskaft-dialog blev vi serverade nudlar, varsitt stekt ägg och några pomeloklyftor i köket, i sällskap av en liten svart hund.

Därefter tog vi en promenad längs landsvägen till … ja, den lokala puben, kanske man kan säga, där dryck serverades vid ett antal bord under bar himmel. Där satt några män och killar, och så vi. Solen hade gått ner och stället var pyntat med gräll, lysande juldekor. Av den unga servitrisen beställde vi varsin iskaffe och fick då en uppsättning attiraljer uppställda framför oss som vi inte visste hur vi skulle hantera. Vi gissade och skrattade, våra grannar tittade nyfiket. Till slut frågade vi. Så här var det – kaffet fanns i ett metallkärl varifrån det droppade ner i ett glas undertill, där det fanns en försvarlig mängd söt kondenserad mjölk. När kaffet runnit klart skulle det blandas ordentligt med mjölken till en krämigt ljusbrun vätska och hällas över i ett glas med is. Allt detta gjorde servitrisen åt oss, snabbt och effektivt, inför muntra blickar. Vi pekade sedan undrande på den blommiga porslinskannan som också ställts på vårt bord, varvid den togs bort. Vad som fanns där i fick vi aldrig veta.

Pricken över i under pubkvällen var toalettbesöket. Utöver servitrisen jobbade en man på stället, och jag fick känslan av att han var ägaren. Det var honom jag frågade efter en toalett och han visade mig riktningen, en bit längre in på gården. Det jag kom till var misstänkt likt ett privat badrum, med tandborstar och allehanda produkter, samt exotiska insekter, som lätt kunde knalla in från naturen utanför dörren. Gissningsvis hade mannen öppnat en pub på sin egen tomt.

Hur som helst var vi nu säkra och kunniga bryggare av vietnamesiskt iskaffe. Bilderna ovan och nedan är från Kafka Bookstore, där vi på ett vant och självklart sätt tillredde vår ljusbruna dryck dagen innan vi lämnade Vietnam.

Glasen matchade våra nagellack.

IMG_9861

MDCXXXIII Litteraturbankens ljudarkiv

15936686_10154872875289761_2573468287583878318_o

Litteraturbanken tipsar på Facebook om sitt ljudarkiv med litterära uppläsningar. Jag lyssnar sällan på inspelade uppläsningar (undantaget är när jag lyssnar på en bok samtidigt som jag läser den, för att hålla uppe tempot inför en läsdeadline), men jag tipsar vidare, idén är sympatisk. Varför inte höra Horace Engdahl läsa en dikt av Almqvist?