På Petite France jobbar en före detta kollega, en av de dåvarande medarbetarna på Stockholms stadsbiblioteks dåvarande marknadsavdelning. Nu omger hon sig istället med franskt bröd och överdådiga bakelser, som den här showstopparen.
Går jag till Petite France brukar det antingen vara för en kompisfrukost eller för att köpa med mig ett dyrt men gott levainbröd, men den här gången ville jag ha biogodis till kvällens distansfilmklubb. Den före detta kollegan var på plats i dag, vi pratade en stund, jag hade sneglat på en vaniljbulle men följde hennes rekommendation och tog chokladbakelsen. Väldigt lyxig. Skulle jag ändra på något vore det det sockerlagsliknande blanka som man kan ana innanför guldströsselkanten på bilden, men själva chokladkrämen var riktigt läcker.
Har kompenserat mina sällsynt stillasittande dagar med långpromenad med J längs vattnet i Tanto. Det gjorde halva Stockholm, jag träffade en kollega på Västerbron och i Tanto två Korskyrkedamer och en stammis från tiden på Sture bibliotek.
När vi tog en glasspaus valde jag kladdkakeglass, som jag har sett frestande reklam för. Som chokladglass – 4,5 glasspinnar av 5. Som kladdkakeglass – 3. Det var som en kräm inuti, men inget som liknade kladdkaka. Bara att döpa om den, så blir den jättegod.
Efter att länge bara ha träffat vänner digitalt var det en väldigt trevlig normalitetsupplevelse att sitta med kompisen J och äta varsin knallröd red velvet-croissant på Mr Cakes uteservering, granne med Engelbrektskyrkan. Avstånd hölls, givetvis, och när vi kom vid öppningstid var det vi och två sällskap till på plats på stans annars mest fullsatta café. Gott om utrymme, många oanvända bord.
Efter snart 14 år på samma adress hade jag inte handlat på mitt närmaste konditori förrän i dag. Biskvier. Det här med att stötta lokala näringsidkare i coronatider kan vara en finfin ursäkt.
Kollegan A ville ta med kollegan E och mig till ett ställe i Söderhallarna som han glömt namnet på. Det var Sébastien på Söder. De hade croissantsemlor. To die for.
Det var snö på Arlanda när vi kom fram och eftersom det är fettisdag bara måste dagen avslutas med en semla, trots att klockan är alldeles för mycket. Palmer och blå himmel är fantastiskt trevligt, men svensk februari är ändå svensk februari. Det ska vara råkyla, semlor och tulpaner (gärna fräschare än de här, som stått framme en dryg vecka).
I går ställde jag fram ett fat Mums-Mums till oss som delar rum 631 på Stadsbiblioteket, nästan enbart för nöjet att på en skylt bredvid kunna skriva:
RUMS- MUMS- MUMS
Vi funderade på hur länge de funnits och kollade upp – sedan 1933. Från Wikipedia: ”Den avvikelse som förekommit är att de under andra världskriget, på grund av den dåvarande brödransoneringen, inte hade kex i botten, utan en rund, oätbar pappskiva.”
Fyra timmar i Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst. Det gällde böcker, räkningar, bibliotekens advokatjour, nedladdning av e-media, öppettider och förskolemorgon. De flesta var trevliga, några ringde fel. En skulle till polisen i Täby.
Passet var långt, men sedan kunde jag ta lunch och eftermiddagen var pass- och mötesfri. Det kändes nästan misstänkt lugnt. Vad kunde jag ha glömt? Någon brådskande redigering på biblioteket.se? En programaffisch som borde ha satts upp i går? Någon mailfråga om Stockholmskällan som lämnats obesvarad? Missförstå mig inte, det finns alltid saker att göra på ett underbemannat bibliotek, alltid, men just den här fredagseftermiddagen på just mitt bord var ingenting akut. Så jag tog extralång lunch med en caesarsallad på Orion.
Den är nästan för lyxig. Stor. Mycket caesardressing, parmesan och varm kyckling. Små baguettebitar vid sidan om med tapenade på kalamataoliver. Paradisiskt. Min fredagsstämning var så monumental att jag la till en biskvi som efterrätt, det tog emot när salladen väl var slut, men jag lyckades. Åt med chokladkladdiga fingrar medan jag såg bokvideor på YouTube.
Theomis 